För knappt sju år sedan startade vi Critical Point med ambitionen att lyfta fram några ämnesområden som vi särskilt vurmade för. Vi ville uppmärksamma konst i vid mening, och gärna konst och kreativt skapande vid sidan av allfarvägarna. Dels bildkonst, musik, litteratur, teater, arkitektur, film med mera som är radikal, alternativ, subversiv eller till uttrycket experimentell. Och dels sådant som oförtjänt hamnat i radioskugga eller förbisetts i jakten på snabba klick.
Vid sidan av allfarvägarna, skulle man kunna säga och låter sig väl sägas. För det ska faktiskt delvis tolkas bokstavligt: för de som läser dagstidningarnas kultursidor blir det allt tydligare att likriktningen när det gäller vad man skriver om – och framförallt inte skriver om – blivit allt starkare. Samtidigt görs så mycket konst och kultur i hela landet (och utomlands) som trots minimalt med uppmärksamhet kan vara väl så kvalitativ och intressant. Vi ville vara där det sker, och belysa det man sällan hör talas om. Om sådant som bara alltför ofta hamnar i radioskugga och utanför det mediala rampljuset. Critical Point vill vara ett alternativ till kanoniserande av konst och kultur.
För att gå in på ämnesval: Ett tema som ligger oss varmt om hjärtat är frågor rörande livsåskådning, religion och tro – och detta gärna i relation till just konst och skapande i vid mening. Ytterligare en röd tråd i Critical Point är kultur och skapande kopplat till frågor om tillgänglighet och allas möjlighet att inte bara kunna ta del av kultur som mottagare utan också själv skapa och därmed inte bara delta i utan också vara med och forma det offentliga samtalet.
När vi nu släpper vårt tredje nummer för året, som också är vårt hittills matigaste och mest ambitiösa, ser vi hur dessa teman eller trådar flätas ihop inte bara i detta nummer utan i vår samlade utgivning: livsåskådning och kyrkan; punktskrift och tillgänglighet; folkkultur och barnkultur; konstmusik, tv-mediet, amatörteater, reseskildringar, körinternat… De här ämnena är knappast unika för Critical Point. Men unikt är att de samlas på samma ställe, i denna tidskrift. Vi gläder oss åt att vi med tiden fått en rad enastående fasta skribenter som återkommer regelbundet men också åt att hela tiden få välkomna nya krafter som medverkar för första gången. Inte minst i detta nummer. Också på den redaktionella sidan har vi fått förstärkning – Sara Shamloo Ekblad är numera redaktör inte bara till gagnet, utan också till namnet.
Med avstamp i ett sedan ungdomsåren engagemang i judarnas situation efter Förintelsen skriver Soly Erlandsson en personlig essä om den lika hopplösa som fruktansvärda situationen för palestinierna i Gaza. Går det att gå vidare efter Förintelsen? – så lyder den retoriska frågan.
Ämnena kyrka, tillgänglighet och konst och hur dessa hänger samman belyses i ett block som inleds med Sara Shamloo Ekblads översiktsartikel över den svenska psalmboken, som också är starten på en artikelserie som löper vidare i kommande nummer. Detta följs av Sofia Thoresdotters berättelse om processen kringa att skriva och skicka in ett förslag på en ny psalm till den kommande nya psalmboken. Shamloo Ekblad fortsätter med en artikel om en nyutkommen antologi om tillgängligheten inom Sveriges kristna kyrkor. Simon Carlfjord skriver om konst i kyrkorummet som här är ett minst lika mycket andligt som fysiskt rum, och Lukas Appelqvist om de första veckornas arbete som nyvigd präst.
En av våra återkommande skribenter Petra Werner fortsätter sin essäserie om tv-historia, denna gång om de bortglömda svenska barnprogrammens tidiga historia.
På temat konst (vid sidan av allfarvägarna) har Andreas Engström besökt ett bygdespel i Enviken och Madeleine Engström Broberg intervjuar Hanna Sandman som ledde ett veckolångt körinternat i Ransäter där Haydns Nelsonmässa stod på programmet. Sonia Engström skriver i sin återkommande spalt om den på svenska breddgrader i det närmsta helt okände polske författaren Władysław Orkan. Andreas Engström avslutar så temablocket med en recension av utställningarna med Mike Kelley och Birgitta Marakatt–Labba.
Vi har glädjen att ännu en gång presentera varsitt knippe nyskrivna dikter av Xénie Bertell och Mickaela Persson.
Anna Wallsten tar oss med på en resa i populärkulturens tecken i Los Angeles. Och slutligen presenterar vi fjärde utdraget ur Eli Getrus dagbok, som den här gången utspelar sig på den danska landsbygden 1939, och skildrar hur han försöker lära sig jordbruk för att åka till Eretz och bruka jorden.
Så sluts det här numrets cirkel och därmed önskar redaktionen för Critical Point god läsning!
Andreas Engström, Sara Shamloo Ekblad & Øyvind Vågen (ansv. utgiv.)
Soly Erlandsson : Går det att gå vidare efter Förintelsen? Ett psykologiskt perspektiv på den pågående katastrofen i Gaza
Sara Shamloo Ekblad: Den svenska psalmboken – en kort historik
Sofia Thoresdotter: Kan Skapelsens krona bli för tung? – processen med att skriva en ny psalm
Sara Shamloo Ekblad: En kyrka för alla? Ny antologi ger en lägesbild över tillgängligheten inom Sveriges kristna kyrkor
Simon Carlfjord: Dåtid, nutid, framtid möts – kyrkorummets symboliska universum
Lukas Appelqvist: Mitt liv som präst
Petra Werner: Folkbildning och kulturhistoria eller patriarkaliskt och konservativt? – de bortglömda svenska barnprogrammens tidiga historia
Andreas Engström: Landsbygden lever – bygdespelet Tänger Tull i Enviken
Madeleine Engström Broberg: Lita på processen – Haydns Nelsonmässa vid Internationella musikveckan i Ransäter
Sonia Engström: En orkan från Karpaterna – författaren Orkan
Andreas Engström: Ett reningsbad efter sopstationen – Mike Kelley och Birgitta Marakatt–Labba
Mickaela Persson: Dikter – ur Videfläta (del 2 av 2)
Xénie Bertell: Tre nya dikter
Anna Wallsten: En populärkulturell resa till Los Angeles
Eli Getreu: Dagbok del IV – Danmark 8–29 januari 1939
