Av Petra Werner
Film som uttrycksmedium kan beskrivas som en sorts avbild av det mänskliga psykets mentala processer där det finns uttrycksmässiga paralleller mellan till exempel det mänskliga minnet och filmens tillbakablickar. Den grundläggande uppsättning mönster och symboler vi använder i vår varseblivning tycks på något sätt återfinnas i filmmediet vilket också gör filmmediet till ett effektfullt sätt att återge fenomen och händelser. Vårt sätt att minnas gestaltas av filmens återblicksklippning, och vårt sätt att koncentrera oss av filmens närbilder.
Film kan, som få andra visuella medier, inför våra ögon ändra alla skepnader, lösa upp tid och rum och fasta gestalter. Mediet tycks redan i sig leverera spökföreteelser, och filmer om övernaturliga fenomen kan laborera med en växelverkan mellan distans och närhet eftersom publikens troliga utgångspunkt är att spöken inte finns. Redan på ett fundamentalt plan möter vi alltså genren i fråga med skepsis samtidigt som vi, om spökhistorien berättas på ett effektivt sätt, uppslukas totalt. Spökhistorier erinrar liksom skräckfilmer om att allt har en andra sida. Minnets andra sida är glömskan och livets andra sida döden.
”Huset utgör en visionär bild av ett internet i sin oöverskådliga gestalt med karaktären av att vara fysisk och metafysisk på samma gång”
Skräckfilmen har en förmåga att metaforisera existentiella frågor på ett handgripligt sätt. Det är berättelser som kan lyfta människans personliga, känslomässiga problem och frågeställningar på ett mer allmänmänskligt och även politiskt plan. I både Sjätte sinnet (1999) och The Others (2001) skildras människans grundläggande existentiella främlingsskap, och föreställningen om liv och död problematiseras och utmanas. Babadook (2014) är en metaforisering av den skrämmande maktlösheten i ett ensamt föräldraskap för ett barn med svårigheter. Poltergeist (1982) handlar om ett bostadsprojekt byggt på en gammal gravplats där man inte brytt sig om att flytta själva gravarna varför liken snart gör sig gällande. Filmen är en nästan övertydlig parallell till europeernas kolonialisering av Amerika och masslakt av indianer. I denna film spelar också teve en stor roll, både i form av televisionsapparat och i form av medium, en kanal som förmedlar kontakt och budskap.
Ett medium, antingen det är en teveapparat eller en individ med förmåga att kanalisera information från andra dimensioner, har som uppgift att förmedla något men berättar samtidigt något i sig själv. Det tjänar som en länk mellan såväl liv och död som mellan minne och glömska. Mediet visar händelser, människor och situationer som en gång var, men inte längre är, det pekar därigenom på att livet är ändligt, men också på något gåtfullt sätt möjligt att konserveras.
Författaren Stefan Jonsson beskriver i sin bok Rapport från sopornas planet (Norstedts 2010) vårt gemensamma förflutna, vårt kulturarv, som en sorts immateriell ruin, ett vittne till allt, även det som gömts och glömts. Det är de dödas testamente, och påminner om ett svunnet sammanhang. Ruinen inger betraktaren respekt för det förflutna men också en insikt om det omöjliga i att någonsin rekonstruera det. I stället är det i tomrummet efter det saknade, det bortvittrade, som Jonsson menar att betraktaren kan skapa sin nya tanke, nya bild eller nya kunskap. Det är i tomrummet som individen kan vara mest kreativ.
Jonssons bild av kulturarvet som en immateriell ruin för tanken till ett spökhus, en byggnad befolkad av såväl levande som döda, kvardröjande i en fluktuerande tillvaro som i någon mening binder oss alla samman i ett förflutenhetens landskap. Det är som ett ständigt expanderande hus där summan av allt, såväl fysiska kroppar som abstrakta företeelser, utgör en egen livsform, en organism som omfattar människorna i sin gestalt. Spökhuset är en metafor för ett större system bestående av flera olika samexisterande livsformer som glider in och ut i parallella dimensioner, där minnet är en förutsättning för kommunikation, på gott och ont.
Spökhus som metafor
I teveserien Rose Red (Skräckens hus, 2002) materialiseras just ett sådant, ständigt växande hus där allt från små ting till hela inredningar på ett överlappande sätt tycks försvinna in och ut i ändlösa korridorer med dörrar som inte alltid leder någonstans. Denna teveserie är skriven och producerad av Stephen King och regisserad av Craig R. Baxley. Seriens manus och handling har paralleller till filmen Winchester (2018) men även till The Haunting (1963) baserad på romanen The Haunting of Hill House (1959) som båda ligger till grund för senare versioner. Den som är bekant med den världen kommer att känna igen vissa element i Rose Red.
”Huset Rose Red indikerar att allt finns i allt, från den allra minsta beståndsdel till universum, du finns i mig, och jag i dig.”
Huset Rose Redsom också är filmens huvudkaraktär har den egenheten att det kontinuerligt byggs ut av sig självt, okontrollerat och nyckfullt, väggar kan plötsligt röra sig och blotta ett nytt rum som uppstått ur intet. Husets ursprungliga ägare har långt tidigare, i likhet med en rad andra personer, uppslukats under gåtfulla omständigheter någonstans i djupet av huset. Därefter har huset under många år stått tomt, men alltså likväl fortsatt att byggas ut på ett oförklarligt sätt. Utgångspunkten för handlingen i filmen är att Joyce, en forskare i parapsykologi som bedriver en manisk kamp för att bevisa förekomsten av övernaturliga fenomen, har fattat intresse för Rose Red. Med stora insatser samlar hon en grupp ytterst disparata personer med parapsykologiska färdigheter. Trots hårt motstånd från chefen för hennes psykologiska institution, lyckas hon utverka ett forskningsprojekt där denna grupp ska vistas en tid på Rose Red.
Personerna i gruppen utgör med sina speciella förmågor förbindelser både med det förflutna och med huset, mellan kropp och ande och liv och död. Joyce hoppas att de ska kunna väcka den andliga energi som ligger slumrande i huset, för att därmed kunna bevisa att det existerar andra livsformer än de redan kända. Alla de medverkandes handlingar syftar till att mediera, transmediera och intermediera mellan dimensioner, och det är också expeditionens hela mål; mediet är budskapet helt enkelt. Förutom denna grupp så fraktar Joyce även med sig en teknisk utrustning som påminner om ett smärre industrirobotsystem. Genom denna maskin kan hon registrera, dokumentera, spela in, arkivera och mäta allt som finns omkring dem, antingen det är varelser i andra dimensioner eller husets egna minnen i form av kvardröjande reminiscenser. Även tankar och minnen visar sig kunna anta rumslig karaktär. Alla existenserna lever i parallella universa och det är inte helt klart för Joyce exakt var någonstans minnena produceras eller vem de egentligen tillhör.
”Minnet är erfarenhetens medium, ett ställe för lagring, på samma sätt som marken är det medium i vilket ruinen ligger begravd.”
Personerna i gruppen representerar var och en olika inskriptionssystem och arkiveringstekniker i en kultur. Nick har en medfödd förmåga att läsa andras tankar, men också att på ett intuitivt sätt förstå sammanhang före andra. Nick yttrar sig främst genom olika sorters aforismer, ordstäv, liknelser, talesätt och ibland gåtor. Han representerar ett gammalt sätt att muntligen återskapa det kollektiva minnet genom upprepningar, en motpol till Joyce institutionschef, som representerar minnet såsom det arkiveras på bibliotek och museum. Cathy, en äldre kvinna, en så kallad automatisk skrivare som tar emot budskap från andra sidan, representerar en kulturs såväl muntliga som skriftliga tradition. Det innebär att hon, när hon sätter sig i förbindelse med den andra sidan, kan skriva ned de meddelanden som hon får, som om det vore någon annan i hennes ställe. Hon behöver dock fysiska medel – papper och penna – för att förmedla och utväxla information, varför hon fungerar som en sorts mänsklig fax. Pam, en yngre kvinna som tidigt går ett grymt öde till mötes, har förmågan att genom taktil beröring få information om händelser. När hon placerar sina händer på husets ytterport drabbas hon av våldsamma inre syner, fragmentariskt förekommande, parallellt på samma gång, ungefär som på en datorskärm. De minnen som ligger lagrade i föremålet vidarebefordrar hon sedan till de övriga. Emeryär en otursförföljd mammas gosse, lätt neurotisk och komiskt hispig, allmänt indignerad över hur lite han uppskattas av sin omgivning. Han uppsöks ständigt av gengångare, både sådana som kommunicerar direkt med honom, och sådana som snarast utgör en sorts uppspelade minnen, automatiskt upprepande ett skeende, men till synes helt verkliga. De ter sig som frysta ögonblick dröjande sig kvar i en tidlöshet. Emery fungerar som en cyborg, lika delar människa och teknologi, i det att han både är av kött och blod och samtidigt en bandspelare som sätter i gång när som helst och spelar upp skeenden, såväl sådana som hänt som sådana som inte hänt. Det står bortom hans kontroll och samtidigt är det helt integrerat i honom. Den totala integreringen blir alltså skrämmande i det att det också inkluderar det okända.
Tänkandets processer gestaltas här genom den autistiska flickan Annie, som har sällskap av sin ständigt vakande syster, som aldrig kallas något annat än just Syster. Forskaren Joyce hoppas att Annie genom sin autism kan utgöra en nyckel till husets inneboende minnen och på så vis ge Joyce access till det som finns lagrat i huset, såväl fysiskt som metafysiskt. Annies person präglas av inåtvändhet och skygghet och hennes inre, mentala och emotionella, processer ges fysisk gestalt genom exempelvis telekinesi, tankens förmåga att förflytta objekt. Hennes minnesförmåga tar sig uttryck i en paradoxal systematisk glömska, och skildras i skeenden där individer alltid underordnas tingen, och där relationer omsätts i händelser, såsom när hennes tankekraft får stenar att falla från himlen, som metaforer för ordens brist på innebörd. Annie är minnet utan röst.
När individerna i forskningsgruppen försöker orientera sig i huset hamnar de ofelbart i märkliga ändlösa korridorer med schablonfönster eller kamouflerade dörrar som leder till olika sorters rum, upp-och-ned-vända eller i form av spegelsal. Ingenting är konstant och ritningarna som de alltmer förtvivlat försöker tolka blir snabbt inaktuella på en plats där inga regler någonsin framstår, och där levande och dött, gammalt och nytt, konkret och abstrakt samexisterar och interagerar på olika nivåer samtidigt. Huset utgör en visionär bild av ett internet i sin oöverskådliga gestalt med karaktären av att vara fysisk och metafysisk på samma gång med en egen kultur där summan av allt utgör en egen livsform, en organism som fångat och stängt in allt utan diskrepans.
”Rädslan för döden är kanske just rädslan för att inse att man aldrig har existerat som avskild varelse.”
Som tydligt framgår är detta en undergångsberättelse, och de enda som klarar sig helskinnade ur den förintelse som utspelas i Rose Red är just Annie och hennes Syster som tillsammans med en ung avlägsen arvtagare till det stora huset lyckas ta sig därifrån i sista sekunden innan alltsammans rasar i en slutbild som är typisk för Stephen King. Det som lever vidare är minnet men lika starkt också glömskan, och relationen mellan dessa två.
Berättelsen i Rose Red växer fram genom en mångbottnad montageteknik med tvära associationskast mellan parallella händelseförlopp, såväl i sinnevärlden som i andevärlden. Det växlar mellan minnesbilder från husets egna minnen och spökenas minnen, och genom tillbakablickar från avgörande händelser för de medverkande. Det filmiska språket återspeglar samtidigt det mänskliga psykets mentala processer med uttrycksmässiga paralleller mellan det mänskliga minnet och filmens tillbakablickar, liksom mellan filmiska närbilder och vårt sätt att koncentrera oss, och skildrar därigenom tänkandets processer.
Jag minns en excentrisk lärare på den filmvetenskapliga institutionen på åttiotalet som ofta gjorde undervisningen underhållande genom sin kruttorra sarkasm och när det gällde just skräckfilmer så återkom en formulering: ”Ja, filmen innehåller ju den för genren sedvanliga uppsättningen läskiga typer”, och detsamma kan sannerligen sägas om Rose Red. Dels alla de gengångare och odöda som redan fanns i huset, dels de som successivt under berättelsens gång förvandlas till odöda. Här finns en dynamisk växelverkan mellan liv och död som tycks gå i och ur varandra. Varje gång någon individ gått över till ”andra sidan” uppstår det nya dubbelgångare, allesammans gestaltade av dockor, ”puppies”, och robotar med realistiska vaxöverdrag. Dessa skapar en paradoxal effekt genom att de både uppenbart är konstruktioner av stål och plast men ändå tycks ha ursprung i en annan dimension, återigen i egenskap av en sorts cyborger eftersom de är ett tredje led efter människan och maskinen, bilden av människan. Cyborgen utgör en bro mellan det skapade och den skapande, mellan det som ses som naturligt och det som ses som artificiellt. Dess hemvist är det som kallats naturkulturer och symboliserar en värld där två till synes oförenliga och ickekommunicerande dimensioner faktiskt får beröringspunkter och plötsligt kan kommunicera. Det antyder en värld helt utan varje form av gräns, som mellan kön, klass och djur och människa men också mellan liv och död.
Minnet är erfarenhetens medium, ett ställe för lagring, på samma sätt som marken är det medium i vilket ruinen ligger begravd. Ruinen är en fråga om historiens mening, men att rusta upp ruinen är detsamma som att utplåna själva frågan. I stället måste kulturarvet förbli just dessa ruiner som gör att man kan uppleva de döda generationernas vånda och dåtidens laddning av konflikter. Medier som teve, radio, internet, film och fotografi är estetiska teknologier, som i likhet med minnet lagrar och bearbetar information som kan omvandlas till vetande i andra former. Medierna blir i detta perspektiv teknologiska kroppsförlängningar i form av en sorts medvetandets tekniska utbyggnader som också utgör ett minne.
Rose Red symboliserar en minnesteknologi som växer till synes okontrollerat och som slukar individen. Ett minne som kan spela upp identiska förlopp om och om igen, kanske som en spegling av människans obenägenhet att lämna vissa minnen. Men samtidigt inrymmer den en äldre kultur, och lagrar gammal kunskap, även sådant som ingen längre önskar minnas. Arkiverandet och dokumenterandet kanske inte alltid leder till den önskade, på erfarenhet baserade konstruktionen av ny kunskap, utan tvärtom till en växande grumlighet, minnen som snarare fördunklar än upplyser, suddar ut snarare än förtydligar.
Men skildringen av Rose Red och husets karaktär av helhet visar måhända på en än mer utmanande dubbelhet; å ena sidan är det en utopisk beskrivning av ett system som är en helhet i sig, där inget är fragmentiserat, samtidigt som det å andra sidan pekar på den inneboende paradoxen att ett holistiskt system inte kan vara det till hälften. Det innebär att på köpet kommer allting, och då inte bara sådant vi sökt tränga undan, utan även sådant vi inte ännu har namngivit eller ens förstått. För vad händer när det som hittills betraktats som dött, ickelevande, plötsligt börjar tala, och med en röst som vi kan höra? Huset Rose Red indikerar att allt finns i allt, från den allra minsta beståndsdel till universum, du finns i mig, och jag i dig. Varje del innehåller allt, samtidigt som hela vår tillvaro motsägelsefullt handlar om att avdela, separera och avskilja, ända från födelsen till dödsögonblicket. Den totala integreringen blir skrämmande i det att den också inkluderar det okända, det hinsides.
Det är här en bra spökhistoria kan metaforisera något djupt allmänmänskligt; relationen till döden. Rädslan för döden är kanske just rädslan för att inse att man aldrig har existerat som avskild varelse, att man aldrig någonsin var en avgränsad helhet. Döden är egentligen den ultimata närheten, och rädslan för döden är i grund och botten en rädsla för den närheten.
Vandringarna i Rose Red mellan portar av vilka några är möjliga att öppna, andra inte, är samtidigt en bild av något oförstörbart som gått förlorat utan att ändå helt förloras, något som jag uppfattar som ett varande på en gräns mellan minne och glömska. Det får mig att tänka på den danska konstnären Kirsten Ortweds Wallenbergmonument i Stockholm, som i mina ögon tycks illustrera rester av något, kanske det som återstod av människan och hennes värdighet efter nazisternas framfart. Kanske är det just i detta befinnande på en gräns strax innan man lämnar ett minne och strax efter att man erinrat sig det men med en ny kunskap, som man bildas på nytt som människa. Det är som en insikt utmejslad i sten, insikten om gränsen mellan det förflutna och nuet, och vikten av minnet. Men lika mycket insikten om vikten av att avskilja sig från minnet och se vad som händer om man dröjer sig kvar i tomrummet efteråt.
Petra Werner har en bakgrund som musiker, musikterapeut och filmvetare. Hon disputerade i estetik 2016 med avhandlingen Ett medialt museum. Lärandets estetik i svensk television 1956-1969, och är verksam som bildkonstnär med utställningar sedan 2006.
LÄS MER I DETTA NUMMER:
Sonia Engström: Stygnen som håller ihop nationen – vysjyvankan, folkdräkten som protest mot Moskva
Soly Erlandsson: Att synliggöra människovärdet – Vredens druvor i språkdräkt och scenisk gestaltning
Andreas Engström: Cruising with Ruben – Frank Zappa, The Mothers och rock som parodi
Andreas Engström: Plingeling – Olle Bonniér och musiken
Mickaela Persson: Dikter – ur ”Videfläta”
Xénie Bertell: Tre dikter – ”Sidenfingrar”, ”Äppeltider” och ”Gräddnos”
Eli Friedrich Getreu: Eli Getreus Dagbok del III – England 12 maj till 5 juni 1939
Øyvind Vågen: Tre städer vid vattnet – Oslo, Trieste & Venedig
Ett svar på ”Med information från andra dimensioner – Skräckfilmsgenren och teveserien Skräckens hus”
Kommentarer är stängda.