Av Petra Werner
Tillhör du dem som minns Ria Wägner? Då är du för det första troligen i övre medelåldern, och för det andra minns du henne kanske främst för den så kallade bakåtvinkningen, det vill säga hennes sätt att avsluta sina teveprogram genom en vinkning bakåt. Men vem var hon egentligen, vad för sorts teveprogram gjorde hon, och kan det finnas intresse för detta hos en yngre generation? I nedanstående text kommer jag att berätta närmare om henne, och närläser även några av inslagen i hennes program för att lyfta fram hennes speciella teve-estetik. Men först vill jag teckna en kort bakgrund när det gäller tidig svensk television.
Sveriges television – en kort bakgrund
Sveriges television startade 1956 då Radiotjänst fick monopol på verksamheten, finansierad med licensmedel och ägd av press och näringsliv tillsammans med folkrörelserna. I det allra första avtalet mellan Radiotjänst och Telegrafstyrelsen gällande radions utsändningar 1935, stod att radioprogrammen skulle befrämja folkbildningsarbetet, vara av omväxlande art och hållas på en hög, ideell, kulturell, saklig och konstnärlig nivå. När teve började sändas tjugo år senare fick samma direktiv gälla. Här kan man skönja en ambition att ”fostra” och utbilda svenskarna till goda samhällsmedborgare där också möjligheten till skönhetsupplevelser är viktig. Det handlade ju delvis om erfarenheterna av andra världskriget där man hoppades att en demokratisk fostran skulle fungera som skydd mot den sortens onda krafter. Den här inställningen skulle komma att kritiseras som auktoritär och patriarkalisk av ett flertal debattörer och skribenter. Exempel på sådana kritiker är Bengt Nerman i Demokratins kultursyn (1962), Torsten Thurén i Medier i blåsväder (1997) samt Kjell Östberg i 1968, när allting var i rörelse (2002). Skribenterna menar att syftet motverkades genom att det resulterade i en motsats till den demokratiska anda man eftersträvade. Men i styrdokumenten reserverar man sig samtidigt mot synen på teve som uteslutande folkbildande, och understryker vikten av att släppa fram konstnärliga och experimentella krafter. Styrdokumenten gav alltså tydliga riktlinjer för innehåll och utformning men en viktig faktor var att producenterna bakom programmen var enskilda individer. Redaktionerna var små, och alla beslutsmässiga och administrativa strukturer enkla, och de personer som var upphov till programmen hade ofta en akademisk utbildning och även en anknytning till folkrörelserna. Programutbudet och de olika genrerna utgör ett rikt material för kommande artiklar och jag lämnar detta helt abrupt för att gå in på förevarande texts fokus.
Ria Wägner
Ria Wägner kommer till teve 1956 med en fil.mag. och en bakgrund som journalist på radio och dagstidning, och som anställd på bokförlag. Med tiden skulle hon lägga bakom sig drygt 30 boktitlar i form av reseskildringar, kokböcker och översättningar, och även hinna med att vara redaktör för tidningen Idun, senare Vecko-Journalen. På teve arbetar hon sammanlagt 20 år både som producent och programledare, och skapar mellan åren 1956-1966 samt 1970-1977, omkring 70 program, med titlar som Dan före dan före dopparedan och Kvällsvisit hos Ria.
Framför allt verkar hon dock inom ramarna för den långlivade serien Hemma, ett timslångt magasinsprogram med inslag av filmer med olika tematik. Det första programmet visas i november 1956, och produceras inledningsvis av chefen för Hem- och familjeavdelningen på teve, Ingrid Samuelsson. Efter att Samuelsson sett Wägner agera husmor i en tidig provsändning av ett program för husmödrar, föreslår hon för teveledningen att Wägner ska leda den nya serien Hemma. Detta föranleder en mindre strid bland tevecheferna, då majoriteten av dessa menar att en kvinnlig programledare, för att ha ”nödvändig framtoning” skulle vara ung, smärt och blond, medan Wägner i stället är medelålders, överviktig och mörkhårig (hennes egna ord). Det blir emellertid Wägner som ska komma att leda serien under alla år, och tevemedarbetarnas farhågor visar sig snart felställda. Wägner blir en stor publikfavorit, och programmet blir ett av de mest populära under lång tid. Som jämförelse kan nämnas att Ivar Ivre, chef för den sociala sektionen på teve, inför riksdagsvalet 1958 lät uppmana tevetittarna att skicka in frågor till de politiska partierna. Man fick då in omkring 600 frågor, medan Wägner i en enskild tittartävling fick in omkring 2000 brev.
Från och med hösten 1957 tar Ria Wägner över produktionen och därmed kontrollen över innehåll och utformning. Förutom att vara programledaren som, med hennes egna ord, ”hade rejäla nävar, var 180 cm lång och inte fnittrade på tilltal”, är det hon själv som utför alla uppgifter i samband med produktionerna. Hon planerar programmen, tar alla kontakter, gör alla förberedelser och, som hon nämner i en intervju, till och med diskar efteråt, vid matlagningsinslag. Wägners förmåga att förena minutiös perfektionism i planeringen med en naturlig och självklar framtoning i rutan har ofta påpekats. Hon skapar en informell miljö i studion med hjälp av sina egna privata ägodelar, köksredskap, tavlor, fotografier och möbler, vilket ger ett intryck av att det hela sker i Wägners eget hem. Inslagen förbereds alltid med stor noggrannhet, bland annat för att ”gå fram” bättre i den svartvita tevebilden, något som Wägner med tiden utvecklade till en smärre vetenskap. I sin självbiografi beskriver hon närmare de nödvändiga förbättringsåtgärderna i samband med ett Luciatåg. Den nordiska hudfärgen blev för blek, varför alla medverkande måste sminkas med brunkräm. Alla vita stearinljus och nattlinnen måste bytas ut mot ”Isabellafärgade”, dvs ljust gulbruna, för att undvika att det vita ”brändes ut” i bilden och skapade oskärpa.
Programmens utformning och innehåll
Programserien Hemma beskrivs, både i samtida nummer av tidskriften Röster i radio/TV och i litteraturen i övrigt, som ett magasin för hemmafruar. I ovannämnda intervju poängterar emellertid Wägner att det så kallat husmodersinriktade inte alls skulle betraktas som särskilt dominerande. Vid en genomgång av de avsnitt i serien som finns bevarade, kan jag konstatera att hennes kommentar är adekvat. Det är inte fråga om någon specifik ”husmodersinriktning”, om man med det avser hushålls- respektive traditionellt kvinnoinriktade ämnesområden. Det förekommer visserligen klädtips och mode, matlagning, kost- och näringsråd, liksom exempelvis en detaljerad genomgång av gardinens historia.
Men kulturhistoriska inslag är lika vanliga med ingående skildringar av yrken, hantverk, äldre traditioner och lantliv, liksom om städers arkitektur och konstnärliga utsmyckning. Exempel på detta är inslaget om en blind korgmakare som skickligt framställer en korgstol inför våra ögon. Ett annat exempel är då vi får följa den komplicerade framställningen av spettekaka, utfört av ett äldre par hemma i sin stuga i skånska Veberöd. Wägner tillbringar med en filmfotograf och en elektriker en hel dag med detta äldre par, och dokumenterar i detalj det traditionella förfarandet. Wägner kunde även fördjupa sig i renodlad naturfilm. I ett inslag låter hon tittaren i extrem närbild, och i detalj, följa hur ett ägg kläcks, och en kyckling börjar sitt liv. Det är filmfotografen Bertil Danielsson, tidigare prisbelönad för sin film om viggen Viggo från 1955 som här står bakom kameran. Varje program skulle, enligt Wägner själv, innehålla något praktiskt och något husmorsbetonat, något om vardagens flärd, något årstidsaktuellt, något kulturellt, något att skratta åt, något att lära av, och, sist men inte minst, något för själen. Wägner utvidgar de berörda ämnesområdena successivt till att handla om så vitt skilda ting som etruskisk konst, klassisk balett, ardennerhästar och honungsslungning.
För att närmare lära känna hennes speciella estetik och berättarsätt ska jag göra en djupdykning i några av de filminslag hon gör, med början i ett besök i ett stenugnsbageri, sänt i maj 1958.
Betydelsen av det sinnliga, Ur Hemma, sänt i maj 1958
Vi ser en storstadsvy och i förgrunden brutna hustak, tätt liggande, med skorstenar, ventiler och fönster i olika former. Avlägsen orkestermusik hörs, och Ria börjar lågmält: Sedan generationer har man på detta bageri framställt en särskild eftertraktad brödkaka. Långt bortom taken skymtar vi havet, båtvarvet och enorma hamnkranar. Solen står lågt, det är gryning och disigt i luften. Kameran panorerar, och vi ser därefter snett underifrån i halvbild en brant backe omgiven av låga trähus i starka kontraster i den låga solen. Duvor pickar i rännstenen i den branta backen och luften är dammig. Husen kastar långa skuggor som delar upp den branta lilla gränden i ett randigt mönster.
Ria: vi ska göra ett besök i ett stenugnsbageri där samma brödkaka har bakats i sjuttio år. Musiken ökar i kraft när kameran zoomar in på en brödbil, på vilken det står Juliakakan med sirlig skrivstil, och årtalet 1891. Ria berättar att det är Julia Olsson som startade bageriet 1891, och att det nu är hennes ättlingar som håller elden i ugnen brinnande. Kameran gör en åkning och följer en ung man som skyndar från bilen in på en gård, nedför en liten trappa och in i bageriet som ligger lågt, strax under marknivå. Kameran följer med in, och Ria berättar stillsamt detaljer om brödbakets ingredienser, orkestermusiken hörs svagt i bakgrunden som om den kom utifrån. Kameran följer i närbilder allt som sker: olika träredskap omväxlande morgonsolens strålar in ovanifrån genom de högt belägna fönstren. Strålarna skapar tydliga ljusa linjer i dammet som virvlar allt långsammare när det närmar sig det mörkare stengolvet. Den raska, men alltjämt avlägsna orkestermusiken fortsätter.
Ria talar nu om betydelsen av rätt vedsort för gräddningen, det måste vara: …tydliga lågor som ska smeka bröden och då krävs björkved som inte ”smätter”, som det heter på orten. Så befinner vi oss, efter ett tvärt klipp, på den lilla gården strax utanför bageriets fönster, framför en brant och åldrad stentrappa, och ytterligare en ung man kommer springande nedför stentrappan och rakt mot kameran. Bakom mannen, ovanför stentrappan, hänger vita lakan på tork, och de rör sig i vinden och skapar en rörlig bild med solglimtar och reflexer som hoppar. Ria: Det här är sotar’n som kommer på besök… sedan urminnes tider råder ett gott förhållande mellan vitt och svart, bagare och sotare, eftersom det var bagaren som ständigt eldade. Mannen får en brödkaka ur handen från en kvinna genom ett lågt fönster. Han äter upp den medan han skrattar och pratar med henne, vilket vi ser men inte hör. I ljudet är det i stället orkestermusiken som ökar i styrka, och ansiktet filmas i alltmer detaljerade närbilder. Avslutningsvis kysser de varandra på kinden, kvinnan och sotaren, och skiljs åt skrattande. Musiken avslutas medan sotaren ses skynda i väg.
Människan i traditionen
Filmsekvenserna domineras av sinnliga uppenbarelser; en dammig gata, mjöliga händer, träredskap och bearbetade degklumpar. Tempo och rörelse betonas både i orkestermusiken, mannens skyndande, virvlande damm, virvlande mjöl starkt belyst av solsken i raka strålar, som skär genom luften i olika riktningar över både gatan och bageriet. I dessa ljuskontraster ser vi arbetande armar och händer, redskap som hastigt lyfts från krokar, fötter som rör sig snabbt över ett stengolv. Det sinnliga uttrycks i en starkt närvarande materialitet, och personernas ansikten skymtar endast i periferin, eller syns inte alls. Musikens avlägsenhet skapar en känsla av att situationen vi upplever i själva verket är perifer, och att centrum är någon annanstans. Den genomgående låga musikvolymen har en dämpande effekt på bildmontagets kvickare tempo, vilket sammanför ljud och bild till en helhet.
Den ständiga rörelsen, såväl i form av kameraåkningar och panoreringar som i musik, betonar en tidlöshet, ett pågående utan början eller slut. Människor förekommer ofta endast i bildernas utkanter, i ögonvrån, som förbiilande inslag i en värld som domineras av sinnliga gestalter, alla likvärdigt framställda: vägdamm, mjöl, ljussken och ljusstrålar, skuggor, degar, smörklimpar, lakan, och stora träredskap. Det är inte människan som är i fokus, utan det som omger henne: hantverket, arbetet, brödet, rörelsen, det vill säga de praktiker som genom generationsväxlingar förts vidare som traditioner.
Den kvinnliga flanören
Ria Wägner använde ofta i sina program flanören som en sorts protagonist eller persona. Flanören är en av de identiteter som det moderna samhället framföder, och anknyter till de observationer författaren och filosofen Walter Benjamin gör under sitt kringflanerande i Paris, där han särskilt fokuserar på passagerna, det vill säga de galleriliknande promenadstråk som lockade folklivet till. Det som tilldrar sig Benjamins intresse i sitt Passagearbete är mötet mellan stadens klassiska kulturarv och den framväxande moderniteten, där passagerna blir metaforer för rörelsen mellan det gamla och det nya. Flanören kan sammanföra det individuella med det kollektiva, och på så vis knyta individen till storstaden. Därmed skapas en relation mellan individens personliga minnen och de minnen som är knutna till storstaden, delvis tack vare storstadens visualitet och vad det framkallar. Flanören blir då en förmedlande länk mellan ett då, ett nu och ett kommande. Wägners flanör får just denna funktion men en kvinnlig sådan i motsats till den mer konventionelle manlige flanörgestalten/ luffarpersonligheten i litteratur eller film. I nästa inslag kommer vi att följa Wägner genom Stockholms innerstad, och vi hoppar in i promenaden efter programmets inledande sekvenser bland folkmassor i Kungsträdgården.
Ur Hemma, sänt i maj 1959
Ria tittar nedåt medan hon promenerar mot oss, och utgör genom sitt avvikande tempo och blickriktning ett centrum i helbilden, där alla andra rörelser riktas åt ett annat håll. Berättarens röst, som tillhör Ria själv, är något släpig, liksom tveksam: Vi går alla och grubblar på våra problem…vi har så mycket problem. Kameran zoomar ut till stor helbild, där vi ser Ria som en liten figur i mitten omringad av gatan med alla människor, trottoar, husfasader. Hon vänder sitt ansikte uppåt och tittar på fasaderna och riktar vår uppmärksamhet dit: …och så ser vi plötsligt tomtarna på järnkontoret… muskulösa lyktbärare av gjutjärn… det finns visst en del att titta på. Vi ser nu i närbild, snett underifrån, två grimaserande figurer i svart järn som håller upp lyktor på varsin sida av en stor port. Därefter intill en annan port en stenrelief av en kvinna som håller händerna över sina bröst, ansiktet är milt och lugnt. De respektive statyerna kontrasterar mot varandra genom att de förstnämnda lyktbärarna har ett mytologiskt förstärkt maskulint utseende medan den sistnämnda kvinnoskulpturen har ett mer realistiskt utförande: Så här tänker sig Christian Eriksson att livet ser ut… Vi ser flera halvbilder på olika figurer och en tjur, alla huggna i relief i en stenfasad.
Ria: Milles har prytt fasaden på Enskilda Banken med metoper, där man känner igen hans uttrycksfulla ansikten och expressiva händer. I en rad närbilder syns stenreliefer av ansikten och händer. Efter ett plötsligt klipp syns i närbild en levande fisk som hänger och sprattlar i ett metspö, och i bakgrunden skymtar en kraftig stenbalustrad. Fisken dras upp av en gestalt, som vi endast anar i bildkanten. Kameran zoomar ut, varvid vi i bakgrunden ser KAK:s hus på Blasieholmen: Här finns karyatider som knäböjer och håller upp balkongerna, gudinnor i nischer och där ser jag små byster… här är en mongol, en arab, en indian och en neger. Närbilder på dessa byster visas i den ordning hon nämner dem, och därefter ser vi i helbild stora palats med torn: Strandvägens borgar… Brukar inte ni gå omkring och titta närmare på de husen? Somliga av dem kommer kanske att försvinna.
I närbild ses nu en levande kvinna i stark solbelysning. Hon är klädd i ljust huckle och förkläde, och hänger till hälften ut genom ett av de stora fönstren som hon putsar och tvättar. Vinden blåser i de vita gardinerna som böljar runt omkring henne. Kameran zoomar ut: Men då måste vi ju titta i tid… på de femtiofem sköna flickorna som bär buketter. I halvbild ses rader av statyer föreställande kvinnor bärande blombuketter: En av dem tittar här på Julius Kronbergs fris som finns på huset mittemot på Styrmansgatan… det är graffiti med vita amoriner som leker på svart botten… och på en av dem hittar man till och med Julius Kronbergs signatur. I halvbild syns svarta kvadratiska stenskivor på vilka vita amoriner leker, och därefter i halvbild en husfasad med en rad olika statyer: Den här borgen, den har dygder… Prudentia, Justitia, Fortitudo och Temperantia. Medan hon långsamt nämner dygderna som statyerna representerar, ser vi i helbild snett från sidan en trottoar på vilken människor rör sig: ett litet barn går sakta framåt med en liten dockvagn, mammor och barnvagnar rör sig i olika riktningar längs Strandvägen. Kameravinklingen skapar ett intryck av att bilden endast visar en liten kil av gatan: Ibland stämmer barnvagnar träff på Strandvägen och mor och barn… ja de är helt obekymrade om att det sitter små barn uppe ovanför deras huvuden och läser i manuskript. I närbild ser vi ovanför en port en liten staty som föreställer ett barn som sitter och läser i en bok, och därefter följer ett antal närbilder på mindre statyer och reliefer föreställande barn i olika positioner: Det sitter många små barn på husen i Stockholm… det här är på Narvavägen där barnen leker med tallkottar och strån… och mitt emellan dem en staty på mor och barn som jag tycker uttrycker så mycket ömhet. Vi ser i närbild en staty föreställande en kvinna som håller ett barn i sina armar.
Efter ett klipp ser vi en gata i starkt solljus. I skarpa kontraster urskiljer vi, i halvbild snett bakifrån, silhuetterna av ett antal män som sopar gatan. Torrt damm och pappersskräp virvlar omkring. Därefter ser vi i en rad halvbilder ytterligare statyer i olika miljöer, medan Ria berättar om dessa: I mitten av förra seklet kunde byggmästarna beställa karyatider och statyer till sina hus från Tyskland. Det kom kataloger och det var bara att välja… som såna här kraftfulla bärare eller skönbarmade sagoprinsessor. Den här grekiska flickan tittar ut mot Stureplan där trafiken brusar fram under henne… och när man står där och väntar på spårvagnen… varför kan man då inte titta lite uppåt mot rederiets stora hus där vita sjöjungfrur pryder? De är värda att titta närmare på… de är så vackert utformade och har så fina uttrycksfulla ansikten… ett hopp över gatan och där står Merkurius i guld, och jag tror han har sällskap av Diana… som svarta silhuetter mot himlen. Men…
Här avbryter hon sig, och vi ser nu en trafikspegel som återger en förvrängd gatukorsning med lastbilar, människor och affischer i bakgrunden, som vi anar i en diffus massa. En figur mitt i denna förvrängda spegelbild lösgör sig och då upptäcker vi att det är Ria som går över gatan i trängsel och trafik: Ned på jorden igen, till Högbergsgatan på Söder, alldeles invid Katarina kyrka. Kameran zoomar ut från trafikspegeln och i en panorering ser vi Ria promenera över gatan, till en trottoar och fram till en skylt: Där har Petra haft sin utställningslokal Lilla Paviljongen i flera år… men nu ska huset rivas och Petra har blivit uppsagd… det är så synd att man inte ska få sitta där och dricka kaffe på en van Gogh-stol och prata med Petra om hennes nästa utställning… och huset… det har en så naiv och rolig utsmyckning… det är amoriner och solkors. Vi ser i en helbild ett gatuhörn med en port och en liten trappa. Huset ser förfallet och gammalt ut. På trappan sitter en kvinna på huk, hennes ansikte är bortvänt. Ria sitter på en låg stol på trottoaren, strax invid trappen, mitt emot henne. Mellan dem på trappen står en bricka med kaffekoppar. En liten hund ligger hopkrupen vid deras fötter. Solen står lågt, långa skuggor av förbipasserande människor och bilar skymtar. Kameran zoomar ut och fångar hela gatubilden. På ena husväggen, vid sidan av hörnporten, ser vi ett stort skyltfönster. I detta fönster ser vi mycket rörelse, men endast indirekt i form av diffusa spegelbilder och skuggor. De två kvinnorna sitter alldeles stilla, vända mot varandra. Vi ser inte om de talar. Den rörelse som pågått programmet igenom har stannat upp.
Centrum och periferi
Wägner är genom bildkompositionen genomgående placerad i ett sammanhang där hon endast utgör en liten del. Hennes långsamma, flanerande rörelser kontrasterar mot omgivningens skyndande. I detta anslag anar vi att det ska handla om ett uppstannande moment, ett uppmärksammande i opposition mot ett framskyndande. Rörelsen går igen även i filmsekvensernas pendling fram och tillbaka mellan helhet och del, och vår uppmärksamhet väcks av att vi måste dra slutsatser av spelet mellan helhet och del. På det här sättet dras vi med på en promenad i stadsmiljö, där Wägner, flanören, uppmärksammar sig själv och därmed oss, på något som hela tiden funnits i hennes närmiljö, men som hon kanske inte varit medveten om tidigare. Ett par gånger i följd har vi fått skärpa uppmärksamheten, dels för att förstå kopplingen mellan närbilden på forsande vatten och Molins fontän i Kungsträdgården, dels för att förstå länken mellan den till en början okända kvinnan långt borta på en stenavsats och den för oss bekanta Wägner som vandrar närmare. Det som är i fokus för uppmärksamheten är materialiteter och människa i förhållande till varandra. Sten, vatten, statyer, byggnader, damm, grus och barnvagnar, i förhållande till människor.
Ett sammanhang framträder där framför allt flickor och kvinnor är närvarande, gestaltade på olika sätt, både i form av statyer och av reliefer, men lika ofta i form av levande människor som befinner sig i ständig rörelse. Mellan dessa kvinnogestalter, levande eller statyer, råder en frihet från inbördes ordning. De står i orörliga positioner, utför handlingar i rörelser, är unga eller gamla, de är av kött och blod eller av sten, de läser, är sagoprinsessor, grekiska gudinnor, fönsterputsare, lekande barn eller mödrar. Ibland nämner Wägner med sin eftertänksamma röst någon (konst)vetenskaplig term, eller konstnär i förbifarten, såsom Carl Milles, Christian Eriksson, karyatider och metoper.
Det Wägner i synnerhet tycks vilja uppmärksamma oss på är emellertid relationen mellan statyernas eviga liv och alla de gestalter som speglar ett mänskligt, tidsbestämt liv. Vi som kommer ut ur tunga portar, promenerar på gatorna, skjuter en dockvagn framför oss eller tvättar fönster. Vi finns alla i en samexistens, köttsliga människor i vardagen, arkaiska och mytologiska figurer, såväl orientaliserade som klassicistiska, antiken och moderniteten i samma stund, på samma plats. Allt detta finns omkring oss, men man måste vara uppmärksam för att se det. Det tränger sig inte på. Tradition och modernitet, minnet av det förgångna och förväntan inför ett kommande finns samtidigt och utgör inga ömsesidiga motsägelser utan är komplementära, och det är detta som flanören Wägner pekar på.
Den förvrängda bilden i trafikspegeln, där vi ser Wägner lösgöra sig ur en massa och materialisera sig till utställningslokalen på Högbergsgatan, antyder förekomsten av två världar. Detta accentueras av den långa tagningen med de två sittande kvinnorna och den sovande hunden i gatuhörnet. Genom de förbiåkande skuggorna i skyltfönstret anar vi att det som vanligtvis är i centrum, uttryck för det moderna, nu är placerat i periferin. Det som skulle kunna betraktas som periferi är i stället förflyttat till centrum. En kärna av evighet antyds här, som anknyter till statyerna i sten. Här ställs flera verkligheter mot varandra, den ena kan vi se, den andra kan vi bara ana. Vår uppmärksamhet väcks, det kan finnas företeelser och ting i det fördolda som vi kan upptäcka om vi verkligen tittar, är uppmärksamma.
I relationen mellan de två världarna; den som speglas i skyltfönstret och den med de sittande kvinnorna, skapas det ”nu”, genom vilket det som nyss fanns i framtiden övergår till det förflutna. Det handlar om ett omvandlande av framtid till ett förflutet, där skeendet omformas i dess eget skeende. Framtiden har ännu inte varit, det förflutna har redan varit och uppmärksamheten är det som hjälper oss förnimma ögonblicket då framtiden övergår i ett förflutet. På detta vis gestaltar programmets stillsamma avslutande bild, med såväl fysiska kroppar som suddiga reflexer omgivna av rörelser och skuggor som är nära och avlägsna på samma gång, att det förflutna och framtiden ständigt är närvarande i nuet.
Hela världen är en minneslund
Genom dessa två närläsningar av inslag ur Ria Wägners serie Hemma har jag velat visa på hennes unika estetik där några begrepp är centrala. Först och främst vill jag lyfta fram den antiauktoritära pedagogik som präglar tonen i hennes program. Det är också i linje med det kvinnoperspektiv som Ria Wägner anlägger, där hon framhäver enskilda kvinnors liv och verksamhet ur ett kulturhistoriskt perspektiv, där hantverkskunnande, traditioner och borttynande kunskap är ständigt återkommande. Långt senare, i en intervju 1991, benämnde hon sig själv som både feminist och marxist. Feminist i en specifik mening, påpekar hon, såsom värnare av det som det kvinnliga representerar. Här åskådliggörs nödvändigheten av såväl ett historiemedvetande som ett estetiskt medvetande. Det handlar om ett öppet och distanserat förhållningssätt till sig själv, i kombination med en förmåga att studera den tradition man är inlemmad i. Att bevara en tradition innebär implicit att uppfinna den på nytt, att försöka främmandegöra det egna. Traditionen är således inte bara ett tillbakavisande till ett tänkt, konstruerat, ursprung utan något man ständigt kommunicerar med.
Man kan däremot inte inte tillhöra. Redan det faktum att man är född innebär en tillhörighet till ett förflutet, genom att den som är född kommer att föra släktet vidare. Samtidigt innebär ens unikhet ett brott mot det förflutna. Här finns en spänning mellan en kontinuitetstanke och en därmed ofrånkomlig diskontinuitet, där det ena är det andras förutsättning. Denna diskontinuerliga kontinuitet gestaltas i Wägners flanerande promenad, där tradition och modernitet inte ställs emot varandra, utan knyts samman, liksom det individuella med det kollektiva. En relation mellan individens personliga minnen och de minnen som är knutna till storstaden skapas och länkar samman individ och storstad. I egenskap av flanör blir Wägner en förmedlande länk mellan ett då, ett nu och ett kommande.
Det vardagliga mikroperspektivet, där det sinnliga, estetiska är en dominerande utgångspunkt för existensen, är det centrala temat i Wägners programserie Hemma. Hon har ett uttalat motiv bakom sina program, som hon också ger uttryck för i ett flertal böcker, där hon beskriver världen som en enda minneslund. Wägner vill fokusera det irrationella i en jordbunden tillvaro, och i vardagens sysslor finna anknytningar till generationerna bakåt, till saga och äventyr. Det som också lyfts fram i detta perspektiv är hur gränsen mellan konsterfarenhet och annan sinnlig erfarenhet överskrids. Här är alla sinnliga upplevelser sammanflätade på ett oupplösligt sätt.
I kommande texter tänker jag fördjupa mig i en rad olika personligheter i svensk tevehistoria men också analysera senare tevefenomen. För den som vill fördjupa sig i källor och ännu fler detaljer kan ladda ned min doktorsavhandling gratis på DIVA-portalen.
Petra Werner har en bakgrund som musiker, musikterapeut och filmvetare. Hon disputerade i estetik 2016 med avhandlingen Ett medialt museum. Lärandets estetik i svensk television 1956-1969, och är verksam som bildkonstnär med utställningar sedan 2006.