Eli Getreus Dagbok del III – England 12 maj till 5 juni 1939

Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)

Det är här den tredje delen i de serie med utdrag vi publicerar ur Eli Getreus dagbok och skildrar hur han strax före andra världskrigets utbrott reser från Danmark där han arbetade som dräng för att lära sig jordbruk hos en jysk bonde till England för att hälsa på sina föräldrar som flytt ditt undan judeförföljelserna i det av Tyskland annekterade Österrike. Eli var Øyvind Vågens morfar och föddes på väg till Wien 1920 som son till judiska föräldrar som invandrat dit från dåvarande Galizien (nuvarande västra Polen/östra Ukraina) och kom att engagera sig i en judisk ungdomsrörelse som syftade till att utbilda sig till jordbrukare ochs sedan flytta till Israel – Eretz – för att odla upp det heliga landet. De två tidigare delarna – som skildrar Kristallnatten/Novemberprogromerna respektive en tågresa genom Tyskland och Danmark precis innan krigsutbrottet – går att läsa här och här. Hela dagboken finns att läsa (i faksimil på tyska) på Förintelsemuseets hemsida (länk) där finns också ett album med foton som han tog under tiden han skrev dagboken (här). BBC gjorde nyligen ett inslag om Englandsvistelsen som står att finna till exempel här.

Måndagen den 15 maj 1939

Brev till Nachum … Alltså, det blev annorlunda än jag tänkte, nu är jag redan hos mina föräldrar i England, sitter i ”the hall” som vardagsrummet kallas här. Radion spelar just nu ”Rosemary I love you”, och jag skriver till dig. Nachum, jag säger dig, att även om jag bara har varit här ett par dagar så har jag insett en sak. Det kan inte finnas något annat liv för oss än det som ges av halutzim.  Skillnaderna mellan de båda samhällena är för stor, den är oöverbryggbar. Man blir definitivt mer jordad, lyckligare som chaluz. Du vet, det är ju trevligt, för att inte säga mycket trevligt, att flyga fram genom landskapet i bil; det gjorde vi igår. Då körde vi i min Tantes bil till en bondgård. Jag säger dig, det var helt enkelt fantastiskt. De engelska motorvägarna har, precis som Reichsautobahn, en gräsremsa i mitten. Om man sitter i framsätet bredvid chauffören ser man, när andra bilar kör om, unga människor därinne, vackra unga engelskor, eleganta fulländade gentlemän, liv, lust, fart. Man blir trånsjuk när ens egen flicka befinner sig långt bort. Som sagt, så är det mycket trevligt, men bara i tre, fyra veckor, inte längre, i längden uteslutet.

Måndagen den 15 maj 1939

Brev till Vera … Jag kommer aldrig att glömma överfarten från Esbjerg till England. Om man som jag under ett halvårs tid har levt ensam på en ö med familjen Saaby, behöver man få ett liv igen. Du förstår, det är ungefär så här jag föreställer mig en Europasemester från Erez. Om man tillbringar en lång, mycket lång, tid ute på sina åkrar, i tystnad, inga ljud, inget som retar nerverna, behöver man äventyr, något nervkittlande, blodet måste bringas i svallning. Så var det under den första dagen ombord på fartyget. Redan avresan var som något hämtat ur en film. Fallrepet sänks ner. Vi kliver av från ”Lyntoget”, det danska lyxexpresståget som förde till hamnen, och är snart ombord på fartyget. En underbar känsla, det vet du ju själv. Bilar lyfts ombord med kranar, där drar tolv sjömän i en kätting av järn, mondäna unga engelskor, trådsmala, blåögda, blonda danska flickor går ombord på skeppet. Mistlurarna tjuter. Några sent anlända kommer springande, sedan lossas fallrepet, vi lägger ut. En ung man står kvar på kajen och vinkar till sin fästmö. Den vita näsduken i hans hand blir mindre och mindre, till dess att den försvinner helt. Vi är ute till havs. Nästa dag vankas vackert väder till lunch. På förmiddagen var jag en smula sjösjuk, för övrigt en hemsk sjuka. Men den gick snabbt över. Runt middagstid tittade solen fram. Jag tog min kamera och gick upp på däck. Härligt. Snövita moln på en klarblå himmel, bogvattnet sprutade vitt skum, fantastiskt, flickan min, du borde ha varit där. Jag lade mig i en däcksstol och tittade upp mot himlen. Måsarna skriade, en satt i masttoppen, andra flög bakom fartyget. Underbart. Före [ankomsten till] Harwich kom alla passagerare upp på däck med sitt bagage. När jag såg land framför mig kände jag mig en smula underlig till mods. England, The Empire, Chamberlain, kung Georg. Du förstår, Vera, nu är det middagstid, vet du vad som spelas på radion just nu, kan du gissa att det är Barcarolle, vår Barkaroll, jag fortsätter att skriva efter den … Nu fortsätter jag. Från Harwich for jag till London med tåg. Där stannade jag i tre timmar, hade trevliga upplevelser. Jag tog en promenad, när jag letade efter ett billigt kvällsmål hörde jag tyska talas. Djärvt gick jag fram till de två unga damerna och deras följeslagare och frågade var jag kunde äta ett billigt kvällsmål. Då skrattade de, de letade också efter ställe där de kunde äta kvällsmål. Naturligtvis bjöd de med mig. Det var mycket trevligt, det säger jag dig, de var tjeckiska judar. Vi åt bra och roade oss kungligt. Sedan gick vi en liten sväng genom det nattliga London. Det var underbart Vera, precis som du kan föreställa dig, en storstad som påminde om Wien. Vid midnatt for jag från London och klockan fyra på morgonen anlände jag till Wolverhampton. Nå, och nu är jag här …

Lördagen den 27 maj 1939

Ikväll tog jag en promenad på egen hand i staden och hamnade där ett kringresande tivoli hade sin öppningskväll. Det var uppbyggt precis som Pratern. Bodar utanför, innanför radiobilar, karuseller och så vidare. Det var proppfullt. Stadens unga människor hade samlats där. Jag promenerade igenom det som en icke-delaktig åskådare. Det hela var mycket besynnerligt. Nästan exakt, men inte helt exakt som i Pratern. Några fyllon som vrålade, en inkastare som ropade i megafon framför varje stånd: sedan uppträdde konstnärerna eller artisterna, i vars ansikten det stod tydligt att läsa: ”När ska den här långa kvällen äntligen vara över?” I det här ögonblicket kände jag av det kringresande tivolits öde. De trötta ansiktsuttrycken, de väldigt hesa rösterna. Precis som man läser i böckerna och överallt skrattande ungdomar, människor vill glömma den grå vardagen, som vill njuta av livet som numera är så hårt. Överallt unga pojkar och flickor. Flickorna är alla välvårdade, välsminkade, har ”makeup”. Det passar inte alla, men när någon är vacker, fungerar det bättre. För övrigt några ord om ”makeup”. Här i England är alla ”girls” välsminkade, har pompösa håruppsättningar, silkesstrumpor; jag vet inte, när jag går nedför gatorna, om detta verkligen är en vackrare anblick, eftersom man också blir vilseledd, för utan smink ser de flesta flickor helt annorlunda ut, men människan gillar att bli vilseledda. Det är anledningen. När det gäller min flicka betackar jag mig för puder och läppstift, hon måste vara vacker även utan de här hjälpmedlen, det gäller även de andra kvinnliga kamraterna i vår gemenskap. Men jag har inget om om andra flickor skulle använda sig av sådana skönhetsmedel. l för min skull. När jag stod vid bilbanan, fick jag vid två tillfällen utmärkt möjlighet att studera det engelska folkets mentalitet: två unga killar kör med avsikt sin radiobil med en kraftig smäll in i en annan bil där det också sitter två killar. En av killarna vars radiobil blev påkörd börjar gräla ilsket, men då sträcker den vållande föraren fram handen: ”I am sorry”; då räcke den arge killen honom sin hand, de skakar hand, skrattar och kör sin väg. Senare får en sammanstötning en mans hatt att trilla av huvudet och hamna under den efterföljande bilen. Föraren plockar upp den och kör efter mannen runt hela banan och sätter tillbaka hatten på hans huvud i förbifarten. Mannen tackar, den andre för handen till hatten och säger ”Oh hey” [sic!], skrattar och kör vidare. Däremellan skrattar, skriker förskräckta flickor när de kolliderar med varandra, håren fladdrar i vinden, vackra men konstgjorda tänder gnistrar, ungdomarna har samlats här, alla är så övermodiga, avslappnade, idel kristna. Jag frågar mig om också judar skulle kunna vara så här avslappnade? Om också skulle kunna hålla på så? Jag vet inte. Jag tror inte att jag skulle kunna skämta, skratta, roa mig här i två, tre timmar med en flicka som jag inte känner för att sedan säga ”Farwell”. Men det är kanske min idealistiska inställning som bär skulden till det faktumet. Det är intressant att jag använder ordet ”skuld”. Det säger mig att jag ikväll gärna hade velat, men inte kunde förmå att vara lika avslappnad. Något gör mig bestämt ledsen, överallt såg jag unga flickor hålla om sina pojkar, skrattande, glada, tillfreds. Då blev jag riktigt avundsjuk, jag ville också vara så där tillfreds, men …

Måndagen den 5 juni 1939

Överfarten från Harwich tillbaka till Esbjerg. Klockan är kvart i åtta på kvällen. Jag sitter ute på däck och tittar på havet. Vacker solnedgång. Jag tänker på mina föräldrar, på Vera (som förresten skrev ett brev förra veckan och meddelade att hon nu har hittat en ny kärlek i stället för mig, vilket inte upprörde mig allt för mycket eftersom jag visste att det skulle hända en vacker dag), tänker att det skulle vara härligt om jag nu hade haft en ung vacker människa här på fartyget att tillbringa en behaglig tid tillsammans med. Jag tänker då till exempel på Marianne, som jag igår träffade för första gången på en isichah i London. Hon skulle ha varit den rätta flickan för en endagsflirt. Jag tror att det skulle ha varit trevligt. Jag märker nu mer och mer hur jag har ändrat mina tankar om kärleken. Jag är nitton år och har ännu inte haft en kvinna. Jag tror att den omständigheten kraftigt har påverkat mina åsikter om kärleken. När jag pratade om kärlek tänkte jag på hur den stegrande passionen skulle leda fram till fullbordan, till samlag, till förening. Det tror jag inte längre. Jag tror att man kan tycka mycket om någon utan att behöva ligga med henne. Nu, här på bänken på fartyget, medan solen sakta sjunker ned i havet, skulle det vara mycket angenämt om någon, till exempel Marianne, var här, vi skulle sitta nära varandra. Kanske skulle jag lägga min hand på hennes axel, kanske skulle vi kyssa varandra senare, och i morgon skulle vi kunna räcka varandra handen, [säga]”Good-bye” och kanske ha vunnit ett vackert, mycket vackert, minne. Men det är [bara] tankar. Vem vet vad jag tänker om saken imorgon. Nu ska jag blicka ut över havet igen, vattnet har alltid en lugnande inverkan på mig, bara en vågrät linje skiljer vattnet från himlen, som är lite ljusare. Att resa är underbart, att resa över vatten är det underbaraste av allt.

Översättning från tyska av Øyvind Vågen

LÄS MER I DETTA NUMMER:

Petra Werner: Med information från andra dimensioner – Skräckfilmsgenren och teveserien Skräckens hus

Sonia Engström: Stygnen som håller ihop nationen –  vysjyvankan, folkdräkten som protest mot Moskva

Soly Erlandsson: Att synliggöra människovärdet – Vredens druvor i språkdräkt och scenisk gestaltning

Andreas Engström: Cruising with Ruben – Frank Zappa, The Mothers och rock som parodi

Andreas Engström: Plingeling – Olle Bonniér och musiken

Mickaela Persson: Dikter – ur ”Videfläta”

Xénie Bertell: Tre dikter – ”Sidenfingrar”, ”Äppeltider” och ”Gräddnos”

Øyvind Vågen: Tre städer vid vattnet – Oslo, Trieste & Venedig