Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)
Det är här den tredje delen i de serie med utdrag vi publicerar ur Eli Getreus dagbok och skildrar hur han strax före andra världskrigets utbrott reser från Danmark där han arbetade som dräng för att lära sig jordbruk hos en jysk bonde till England för att hälsa på sina föräldrar som flytt ditt undan judeförföljelserna i det av Tyskland annekterade Österrike. Eli var Øyvind Vågens morfar och föddes på väg till Wien 1920 som son till judiska föräldrar som invandrat dit från dåvarande Galizien (nuvarande västra Polen/östra Ukraina) och kom att engagera sig i en judisk ungdomsrörelse som syftade till att utbilda sig till jordbrukare ochs sedan flytta till Israel – Eretz – för att odla upp det heliga landet. De två tidigare delarna – som skildrar Kristallnatten/Novemberprogromerna respektive en tågresa genom Tyskland och Danmark precis innan krigsutbrottet – går att läsa här och här. Hela dagboken finns att läsa (i faksimil på tyska) på Förintelsemuseets hemsida (länk) där finns också ett album med foton som han tog under tiden han skrev dagboken (här). BBC gjorde nyligen ett inslag om Englandsvistelsen som står att finna till exempel här.
Måndagen den 15 maj 1939
Brev till Nachum … Alltså, det blev annorlunda än jag tänkte, nu är jag redan hos mina föräldrar i England, sitter i ”the hall”, som man här kallar sällskapsrummet. Radion spelar just nu ”Rosemarie, I love you”, och jag skriver till dig. Nachum, jag säger dig: jag har bara varit här ett par dagar, men har redan insett en sak. Det kan inte finnas något annat liv för oss än halutzims liv1. Skillnaden mellan de båda samhällena är för stor; den är oöverbryggbar. Man blir tveklöst stadigare; man är glad över att vara halutz. Du förstår, det är ju trevligt, för att inte säga mycket trevligt, att flyga fram genom landskapet i bil; det gjorde vi igår. Då körde vi i min Tantes bil till en bondgård. Jag lovar, det var fullständigt fantastiskt. De engelska motorvägarna har, precis som Reichsautobahn, en gräsremsa i mitten. Om man sitter i framsätet bredvid chauffören ser man, när andra bilar kör om, unga människor därinne, vackra unga engelskor, eleganta fulländade gentlemän, liv, lust, fart. Man blir trånsjuk när ens egen flicka befinner sig långt bort. Som sagt, så är det mycket trevligt, men bara i tre–fyra veckor, inte längre, i längden är det uteslutet.
Måndagen den 15 maj 1939
Brev till Vera … Jag kommer aldrig att glömma överfarten från Esbjerg till England. Om man som jag under ett halvår har levt ensam på en ö hos Saaby, behöver man åter liv omkring sig. Du förstår, det är ungefär så här jag föreställer mig en Europasemester från Erez. Om man tillbringar en lång, mycket lång, tid ute på sina åkrar, i tystnad, inga ljud, inget som retar nerverna, behöver man äventyr, något nervkittlande, blodet måste bringas i svallning. Så var det under den första dagen ombord på fartyget. Redan avresan var som något hämtat ur en film. Fallrepstrappan fälls ned. Vi kliver av från ”Lyntoget”, det danska lyxexpresståget som förde oss till hamnen, och är snart ombord på fartyget. En underbar känsla, det vet du ju själv. Bilar lyfts ombord med kranar, där drar tolv sjömän i en stålvajer, mondäna unga engelskor, vidjesmala, blåögda, blonda danska flickor går ombord på skeppet. Sirenen tjuter. Några sent anlända kommer springande, sedan lossas fallrepstrappan, vi lägger ut. En ung man står kvar på kajen och vinkar till sin fästmö. Den vita näsduken i hans hand blir mindre och mindre, till dess att den försvinner helt. Vi är ute till havs. Nästa dag blev det vackert väder framåt middagstid. På förmiddagen var jag en smula sjösjuk, för övrigt en vedervärdig sjuka. Den gick snabbt över. Runt middagstid tittade solen fram. Jag tog min kamera och gick upp på däck. Härligt. Snövita moln på en klarblå himmel, bogvattnet sprutade vitt skum, gudomligt, flickan min, säger jag dig, du skulle ha varit där. Jag lade mig i en däcksstol och tittade på himlen. Måsarna skriade, en satt i masttoppen, andra flög bakom fartyget. Underbart. Utanför Harwich kom alla passagerare upp på däck med sitt bagage. När jag såg land kände jag mig en smula underlig till mods. England, imperiet, Chamberlain, kung Georg. Du förstår, Vera, nu är det middagstid, vet du vad som spelas på radion just nu? Kan du gissa? Barkarollen, vår Barkaroll. Jag fortsätter att skriva efter den … Nu fortsätter jag. Från Harwich for jag till London med tåg. Jag stannade där i tre timmar, hade trevliga upplevelser. Jag tog en promenad och letade efter ett billigt kvällsmål när jag hörde tyska talas. Djärvt gick jag fram till de två unga damerna och deras följeslagare och frågade var jag kunde äta ett billigt kvällsmål. Då skrattade de, de letade också efter ett ställe där de kunde äta kvällsmål. Naturligtvis bjöd de med mig. Det var mycket trevligt, det säger jag dig, de var tjeckiska judar. Vi åt bra och roade oss kungligt. Sedan gick vi en liten sväng genom det nattliga London. Det var underbart, Vera, precis som du kan föreställa dig, en storstad som påminde om Wien. Vid midnatt lämnade jag London och klockan fyra på morgonen anlände jag till Wolverhampton. Nå, och nu är jag här …
Lördagen den 27 maj 1939
Kringresande cirkus. Ikväll tog jag en promenad på egen hand och hamnade inne i staden, där en kringresande cirkus hade premiärkväll. Den var uppbyggd ungefär som Pratern2. Bodar utanför, innanför ett par radiobilsbanor, karuseller och så vidare. Det var proppfullt. Stadens unga människor hade samlats där. Jag gick igenom det som en utomstående åskådare. Det hela var mycket besynnerligt. Alldeles, ja på pricken som i Pratern. Några fyllon som vrålade, framför varje stånd en inkastare som ropade i en mikrofon. Sedan uppträdde konstnärerna eller artisterna, i vars ansikten det stod tydligt att läsa: ”När ska den här långa kvällen äntligen vara över?” I det här ögonblicket kände jag av den kringresande cirkusens öde. De trötta ansiktsuttrycken, den fullkomligt hesa rösten. Precis som man läser i böckerna. Överallt skratt och ungdom; människor vill glömma den grå vardagen, vill njuta av livet, som annars är så hårt. Överallt unga grabbar och tjejer. Flickorna är alla välvårdade, välsminkade, har ”makeup”. Det passar inte alla, men på den som är vacker gör det sig bättre. För övrigt några ord om ”makeup”. Här i England är alla ”girls” välsminkade, har pompösa håruppsättningar, silkesstrumpor; jag vet inte, när jag går nerför gatorna, om detta verkligen är en vackrare anblick, eftersom man också blir vilseledd, för utan smink ser de flesta flickor helt annorlunda ut, men människorna gillar att bli vilseledda. Det är anledningen. När det gäller min chaverah avvisar jag visserligen puder och läppstift; hon måste vara vacker också utan dessa hjälpmedel, och detsamma gäller vår gemenskaps chaverot. Men så farligt är det inte; de andra flickorna får för min del använda skönhetsmedel. När jag stod vid radiobilsbanan fick jag genom två incidenter god möjlighet att studera det engelska folkets mentalitet: två unga killar kör med avsikt sin radiobil med en kraftig smäll in i en annan bil där det också sitter två killar. En av killarna vars radiobil blev påkörd börjar gräla ilsket, men då sträcker den vållande föraren fram handen och säger: ”I am sorry”; då räcker den arge killen honom sin hand, de skakar hand, skrattar och kör sin väg. Senare får en sammanstötning en mans keps att trilla av huvudet och hamna under den efterföljande bilen. Föraren plockar upp den, kör efter mannen runt hela banan och sätter i förbifarten tillbaka den på hans huvud. Mannen tackar, den andre för handen till sin keps och säger ”Oh hey” [sic!], skrattar och kör vidare. Däremellan hörs skratt och förskräckta flickors skrik när de kolliderar med varandra; håren fladdrar i vinden, vackra men konstgjorda tänder gnistrar. Ungdomarna har samlats här, alla är uppspelta och uppsluppna, idel kristna. Jag frågar mig om också judar skulle kunna vara så här uppsluppna? Om jag också skulle kunna hålla på så? Jag vet inte. Jag tror inte att jag skulle kunna skämta, skratta, roa mig här i två–tre timmar med en flicka som jag inte känner för att sedan säga ”Farewell”. Men det är kanske min idealistiska inställning som bär skulden till det. Det är intressant att jag använder ordet ”skuld”. Det säger mig att jag ikväll gärna hade velat, men inte kunde förmå mig att vara lika uppsluppen. Någonting gjorde mig ju säkert ledsen: överallt såg jag unga flickor arm i arm med sina pojkar, skrattande, glada, tillfreds. Då blev jag riktigt avundsjuk, jag ville också vara så där tillfreds, men …
Måndagen den 5 juni 1939
Överfarten från Harwich tillbaka till Esbjerg. Klockan är kvart i åtta på kvällen. Jag sitter ute på däck och tittar på havet. Vacker solnedgång. Jag tänker på mina föräldrar, på Vera (som förresten skrev ett brev förra veckan och meddelade att hon nu tycker bättre om någon annan än om mig, vilket inte upprörde mig alltför mycket eftersom jag visste att den dagen skulle komma), tänker att det skulle vara härligt om jag nu hade haft en ung, vacker människa här på fartyget vars sällskap jag kunde njuta av. Jag tänker då till exempel på Marianne, som jag igår träffade för första gången vid en sichah i London; hon skulle ha varit den rätta flickan för en endagsflirt. Jag tror att det skulle ha varit trevligt. Jag inser alltmer att jag har ändrat uppfattning om kärleken. Jag är nitton år och har ännu inte haft en kvinna. Jag tror att den omständigheten kraftigt har påverkat mina åsikter om kärleken. När jag pratade om kärlek tänkte jag på hur den stegrande passionen skulle leda fram till fullbordan, till samlag, till förening. Det tror jag inte längre. Jag tror att man kan hålla av varandra utan att ha legat med varandra. Nu, här på bänken på fartyget, medan solen framför mig långsamt sjunker ned i havet, skulle det vara mycket angenämt om någon, låt oss säga Marianne, var här; vi skulle sitta bredvid varandra, kanske skulle jag lägga min hand på hennes axel, kanske skulle vi kyssa varandra senare, och i morgon skulle vi kunna räcka varandra händerna, säga ”Good-bye” och kanske ha fått ett vackert, mycket vackert minne. Men det är bara tankar. Vem vet vad jag tänker om saken imorgon. Nu ska jag blicka ut över havet igen, vattnet har en lugnande inverkan på mig; en spikrak linje skiljer vattnet från himlen, som är något ljusare. Att resa är skönt, att resa över vatten är det skönaste av allt.
[1] ”Halutzims liv” är här Elis egen värderande kortform för pionjärernas gemensamma, uppbyggande och jordbrukspräglade liv i Eretz Israel. Han ställer uttryckligen detta ideal mot det engelska borgerliga liv som han bara finner lockande för en kortare tid; noten beskriver därför Elis ideal, inte en neutral definition av varje halutzliv.
[2] Pratern i Wiens 2:a distrikt omfattar Wurstelprater, det klassiska nöjesfält som Eli jämför den engelska kringresande cirkusen med.
Översättning från tyska av Øyvind Vågen
LÄS MER I DETTA NUMMER:
Petra Werner: Med information från andra dimensioner – Skräckfilmsgenren och teveserien Skräckens hus
Sonia Engström: Stygnen som håller ihop nationen – vysjyvankan, folkdräkten som protest mot Moskva
Soly Erlandsson: Att synliggöra människovärdet – Vredens druvor i språkdräkt och scenisk gestaltning
Andreas Engström:Cruising with Ruben – Frank Zappa, The Mothers och rock som parodi
Andreas Engström: Plingeling – Olle Bonniér och musiken
Mickaela Persson: Dikter – ur ”Videfläta”
Xénie Bertell: Tre dikter – ”Sidenfingrar”, ”Äppeltider” och ”Gräddnos”
Øyvind Vågen: Tre städer vid vattnet – Oslo, Trieste & Venedig
8 svar på ”Eli Getreus Dagbok del III – England 12 maj till 5 juni 1939”
Kommentarer är stängda.