Att synliggöra människovärdet – Vredens druvor i språkdräkt och scenisk gestaltning

Av Soly Erlandsson

För några år sedan ägnade jag en dag åt att måla tillsammans med ett par vänner. Trots förberedelser och förväntningar på dagen förmådde jag inte hitta fram till ett motiv som var lockande nog. Jag prövade mig fram men tappade snart fokus och gav upp. Slutligen fick jag syn på en liten vit skål med druvor som den ena vännen haft med sig och bestämde mig för att måla skålen med druvorna. Jag fick fram några färgtuber och en liten pannå som legat gömd bland ritblock och penslar. Känslan av frustration över den tidigare bristen på inspiration gav mig kraft att avsluta uppgiften och titeln var plötsligt helt självklar: Vredens druvor.

Vredens druvor – målning av artikelförfattaren.

Kanske var det därför som jag omedelbart bestämde mig för att se Vredens druvor när den i Mina Salehpours regi kom upp på Dramaten våren 2025. Under ett par veckor läste jag John Steinbecks bok både som förberedelse och för att den länge stått på min lista av olästa böcker. Det ska erkännas att jag skämdes lite över att jag aldrig lagt tid på att läsa boken, trots min beundran för Steinbeck och hans författarskap. Han fick Nobelpriset i litteratur 1960 och för oss som var unga under 1960-talet väckte Nobelpristagarnas böcker alltid ett speciellt intresse hos de av oss som upptäckt litteraturens underbara värld.

Bokens berättelse om människorna på landsbygden i Oklahoma som drabbades hårt under den djupa depressionen i USA på 1930-talet öppnade upp mitt sinne mot den tidens orättfärdighet och sociala ojämlikhet. Det påtvingade uppbrottet från hemmet som inleder Steinbecks roman berättar om brutala villkor som människorna tvingades acceptera och leva under. Hans detaljerade och målande beskrivningar av den ena tillfälliga boplatsen efter den andra som familjen Joad måste vistas på under sin långa resa på vägen till Kalifornien gjorde ett outplånligt intryck. En central roll i boken, liksom i uppsättningen på Dramaten, var berättelsen om sonen Tom som återvänder till familjen i Oklahoma efter en fängelsedom och möts av ett hem i upplösning. När Tom anländer till barndomshemmet känner han inte igen husen och jorden där familjen brukade odla sin majs. Efter att deras arrenderade mark har tagits i bruk av ägarna som har andra planer för den plogar sig en traktor fram genom landskapet, vänder upp jorden och tar med sig allt som kommer i dess väg.

Dammet virvlar runt i Oklahoma och lägger sig på allt – åkrar, hus och människor i Steinbecks berättelse. Också på Dramatens scen virvlar stoft och som lösgör sig från underlaget och begraver skådespelarna som tar av och på sina masker för att skydda andningsvägar. Oklahoma med missväxt och damm förvandlas dock aldrig till väg 66 eller till Kaliforniens fruktodlingar, vattendrag och grönska. Inte heller får vi i Dramatens tolkning uppleva några av de tillfälliga läger som våra resenärer stannar till vid. Berättelsen om två gamla, trötta föräldrar som ömsint tas om hand eller om döden som avslutar deras liv under resan mot Kaliforniens kullar saknas också. Oavsett om vadandet genom stoftet och dammet på Dramatens scen ska symbolisera det aldrig sinande hoppet om en ljusare framtid eller om det tvärtom ska illustrera den ogenomträngliga hopplösheten och vreden hos en familj, hela samhällen eller en hel generation – ja då kanske det går att förstå vad regissören hade i åtanke med just denna iscensättning så rik på virvlande stoft.

Vad är då det mest minnesvärda i Steinbecks inlevelsefulla och gripande berättelse om de mänskliga tragedierna i spåren av missväxt och svält under den amerikanska depressionen? Ett underliggande om än starkt tema handlar om omsorg, både inom familjen Joad och i mötet med andra i samma prekära situation. Hur väl lyckades föreställningen på Dramaten fånga värmen i mellanmänskliga relationer, som för mig framstår som centralt i Steinbecks verk? Mitt bestående intryck är att detta tema inte fick en röst i teaterns tolkning av Vredens druvor eller i det som regissören och skådespelarna förmedlade till mig som publik. Jag saknade omtänksamheten i de handlingar som präglade familjens förhållande till varandra liksom till människor med vilka de delade sin strapatsrika vardag på olika platser under resan.

Något av det mest storslagna i boken är att trots svält och obeskrivligt svåra förhållanden har människovärdet fortfarande en plats som måste försvaras. Det sker genom försök till motstånd mot inhumana villkor när de bekymrade, trötta männen utsätts för förnedrande behandling och skamliga förslag på ersättningar för sina arbetsinsatser. Barnen i ett av lägren som tysta och hungriga betraktar kvällsmaten som tillreds vid familjen Joads tält behöver inte gå besvikna därifrån. I Dramatens uppsättning får vi vänta till slutet av föreställningen på att människovärdet synliggörs i en sista dialog när dottern i familjen Rose of Sharon erbjuder den uttorkade och svältande mannen i ladan att dricka av mjölken från sitt bröst. Barnet som hon burit under strapatsrika och ytterst krävande förhållanden, speciellt för en gravid, ung kvinna, var dödfött och behövde inte sin mammas mjölk.

Bland böckerna i mitt hem finns en avhandling av Gunnar Bäck: Ord och kött. Till teaterns fenomenologi med larssons och Kyrklunds Medea (Daidalos, 1992). Bäck skriver att det är i mötet med publiken som föreställningen skapas. Det sker genom att åskådarna ”laddar” spelplatsen varvid ett energifält skapas, något som skådespelarna också bör underkasta sig. Uppgiften kräver av skådespelaren att hen är känslig för rummets atmosfär. Förutom föreställningens innehåll som publiken får ta del av finns det modifierande faktorer, så som sammansättning och mottaglighet hos publiken, men också skådespelarnas sinnesstämning. Det finns förstås även en förväntan hos publiken som kan variera beroende på skilda förkunskaper om pjäsens innehåll, engagemang etc. Enligt den polske regissören Jerzy Grotowski, vilken omnämns av Bäck, måste skådespelaren vara sanningsenlig och äkta i sitt framträdande och på så sätt ha förmåga att skapa en spirituell kontakt med sin publik. Å andra sidan ansåg Grotowski att det kunde finnas skäl att ifrågasätta äktheten hos åskådarna genom skådespelare som förmår ge uttryck för djupare känslor än vad åskådarna generellt sett vill kännas vid hos sig själva. Här närmar vi oss ett för mig nytt sätt att förstå samspelet mellan skådespelare och publik.

Applådtack vid Dramatens föreställning av Vredens druvor. Foto: Øyvind Vågen

Frågan jag ställer till mig själv är om jag vid läsningen av Vredens druvor förmått att mentalt identifiera mig med människornas kamp för ett drägligt liv och också därför bedömt varje handling utifrån en empatisk måttstock. Inom mitt ämne psykologi har skönlitteraturen en speciell plats. Via den kan vi lära oss se och förstå de djupare sammanhangen i individernas livsvillkor och försöka sätta oss in i hur det är att vara en av dessa personer i olika specifika situationer. Till det kan tilläggas att också för författaren, i detta fall John Steinbeck, kan det finnas skäl att identifiera sig med någon av rollfigurerna i berättelsen. Av någon outgrundlig anledning plockad jag fram en uppsats (senior thesis, 1962) med titeln ”The Manifestations of L’Honnêteté in Molière” som stod i min bokhylla. Författaren, Robert S. Appel, var en amerikansk vän till mig som 1962 lade fram sin uppsats vid Princeton University. Arbetet omfattar Molières pjäser med tolkningar av rollfigurer tillsammans med olika mänskliga, personliga egenskaper de representerar. Författarens analyserar närmare begreppet L’Honnêteté (ungefär, det ärliga uppsåtet) och hur det synliggörs i Molières olika verk. Appel belyser bland annat vilka egenskaper som är framträdande i rollen som betjänt (servante) i Molières uppsättningar och jag citerar: ”It is rather in the female-servant that one finds the presence of sound reasoning and moral outlook; a scruple for all that is just and intrinsically correct”(s. 42-43). Därefter gör Appel en ytterligare tolkning av den betydelse Molière tillskriver sin kvinnliga karaktär: “Indeed, the servante may be the most important element in Molière’s theater. For, she may be the character the closest to Molière himself” (s. 45).

Om jag leder mina tankar vidare till Vredens druvor och vem som skulle kunna vara Steinbecks alter ego, så stannar min blick på en kvinna; modern Ma Joad, familjens matriark. Hon har stort inflytande på sin familj, och styr på ett orubbligt sätt många av de beslut som måste fattas på vägen mot väst. Ma är något av en kvinnlig servante, klarsynt och ärlig med goda avsikter och stort tålamod. I Dramatens uppsättning framställs hon som en kraftfull person, men utan den medkänsla som jag förknippar med bokens Ma. Appel lyfter i sin analys fram de kvinnliga tjänarinnorna i Molières pjäser och förser dem med en gloria av förnuft och distans i jämförelse med karaktärer som ”the bourgeois ridicules”. I min tolkning blir de förra därför författarens speciella språkrör. Spekulationer om att Molière skulle kunna räknas som feminist förekom enligt Appel, men avskrevs antagligen för att den tanken var för provokativ.

Vad händer när, med Bäcks ord, ”författarens plats har intagits av regissören” och berättelsen ska gestaltas av levande människor där publiken önskar bli engagerad och indragen i spelet, kanske till och med mentalt delaktig i det som försiggår på scenen? Under planering har det, enligt Bäck, gjorts dramaturgiska överväganden för att åstadkomma största möjliga verkan. I det ligger kanske en önskan om att ge publiken något extraordinärt, det som här är tänkt att gestalta dramat, ett vågspel som i uppsättningen på Dramaten djärvt illustreras av stoftet som böljar fram och tillbaka över scengolvet. Och vad händer när skriven text blir ord och meningar? På den frågan följer en annan, den om det är meningsfullt att jämföra intrycken av Steinbecks episka drama med en föreställning som försöker gestalta just detta drama?

Teaterns olika nivåer, inklusive fiktionen, i det konjunktiva (önskvärda) rummet bör enligt Bäck uppfattas som en koncentration och skärpning av livets egen rytm. Denna rytm, om min tolkning är korrekt, ska bidra till teaterhändelsens natur som både skådespelare och åskådare måste förhålla sig till för att ett kommunikationsfält ska kunna skapas och händelsen äga rum. Föreställningen kommer då att uppfattas som en bearbetad och komprimerad ”bild” av en verklighet. Om Steinbecks bok får representera den så kallade ”fiktiva” verkligheten, så skulle vi möjligen kunna tolka teaterhändelsen på Dramaten som en bearbetad och komprimerad bild av det boken berättar om. Tolkningar som dessa är ett försök från min sida att mildra de brister i Dramatens föreställning som jag upplevde och här försöker sätta ord på. Min känsla av saknad finns ändå kvar, och de emotionellt berörande bilderna dröjer sig kvar i minnet av berättelsen om de människor som en gång tvingades känna den bittra smaken av druvorna.