Tåg genom Tyskland precis innan kriget bryter ut

Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)

Efter förra numrets ögonblicksskildring av kristallnattens tilldragelser fortsätter resan genom ett fientligt Tyskland på väg till Danmark och den hägrande utbildningen till jordbrukare för att sedan kunna fortsätta till Palestina och odla upp det heliga landet.

Eli Getreu (1920–2005) föddes i en judisk familj och växte upp i Wien där han engagerade sig i dåtidens judiska ungdomsrörelse som drömde om att utbilda sig till jordbrukare och åka till Eretz för att odla upp det heliga landet. Under ungdomsåren förde han dagbok, och vi publicerar nedan en översättning av anteckningarna från flykten till Danmark. Utdraget är del två i en längre artikelserie och hämtad ur ett pågående bokprojekt som bygger på dagboken. Den första delen publicerades i förra numret av Kokpunkten I Critical Point.

Söndagen den 11 december 1938

Flensburg ligger bakom mig, den tyska gränsen är passerad, nästa station ligger redan i Danmark. Vi susar genom landskapet, det är en klar, härlig vinternatt, en ljum vind blåser, himlen är ljusare på ett ställe, förmodligen på grund av ljusen från en stad. Med oss i kupén sitter en ung, flott danska vars hår fladdrar i vinden, hon ser väldigt sportig ut. Därefter kom vi till den danska gränsstationen Padborg, där allt sköts mycket raskt av unga, trevliga tjänstemän. Nu färdas vi redan i Danmark; jag står vid fönstret. I mörkret ser man ingenting, bara himmel; himlen smälter ihop med horisonten, överallt, himmel, stjärnor; det är en sådan ovanlig syn att jag blir riktigt högtidlig till mods. Jag lutar huvudet långt ut och insuper luften i fulla drag. Vilken skillnad det råder mellan staden, en konstgjord skapelse, och landet, naturen! Vilken gåva att få leva på landet, skapa, arbeta och se vad man åstadkommit. Det blir så bra, jag kan inte ens föreställa mig det. Det är inga tomma ord. Tvärtom: alltihop är alldeles för lite.

Måndagen den 12 december 1938

Idag kom vi fram. En mycket trevlig ung järnvägstjänsteman telefonerade om att man skulle hämta oss och när jag kom fram blev det genast arbete. Först for vi till Stilling¹, därefter planterade jag rabarber och krusbär. Sedan: rengöra kostallet, utfodra korna, spänna för och spänna ifrån hästarna, köra hem kålrabbi från åkern, lasta av, utfodra grisarna. Lunchen var oerhört riklig. Dessförinnan kaffe klockan tio, sedan eftermiddagskaffe, därefter köra hem ytterligare två lass från åkern, titta på mjölkningen, rengöra stallet, ställa allt i ordning, äta kvällsmat och gå till sängs.

---

Fredagen den 16 december 1938

Brev till chaverim … Chaverim, vet ni vilken känsla jag hade när jag för första gången körde ensam ut på ”marken”, det är danska och betyder åkern? För inte så länge sedan, när jag stod uppe på gödselstacken och lastade gödsel i kärran, försjönk jag så i mina egna tankar, med blicken riktad mot fjärran, att allt runt omkring mig sjönk undan och jag såg oss alla sträva mot ett mål. Ni förstår, jag önskar att jag vore poet, jag kan inte uttrycka vad som rörde sig inom mig. Vet ni vad jag såg? I mitten såg jag ett land; där arbetade några av våra chaverot, Vera och Tirza. Och ännu längre bort såg jag hakhsharahn i Sankt Pölten, såg hur Ben torkade bort svetten. Jag såg Rut Halpern i N.Y. vädja till sin far att han snart skulle tillåta henne att resa till Erez. Jag såg er arbeta med de små barnen i vår gedud, undervisa i Palestinas geografi och sjunga judiska sånger och så vidare. Jag såg också – och det var verkligt – en chaver där borta på fältet mitt emot lasta betor på en vagn. Jag kunde inte låta bli. Jag var tvungen att vinka till honom. Han vinkade tillbaka. Vi visste att vi hörde ihop. Vi arbetar alla, var och en på sitt sätt. Allt arbete är möda. Och sedan såg jag hur alla plötsligt sprang bort från dessa arbetsplatser mot mitten, mot detta land, detta lilla land, och på en gång förenades i en hora, och jag såg idel välbekanta ansikten – vår chevra. Ni förstår, det här nya sättet att leva har gjort stort intryck på mig. Efteråt sprang jag in i huset, hämtade min kamera och förevigade den här bilden. Vet ni, det är först nu jag förstår Gordon och vilken välsignelse det ligger i jordbruksarbetet. Mitt tidigare liv framstår nu så smutsigt. Med vilken rätt åt jag förut bröd med smör? Nu vet jag varför – jag känner det ju. Chaverim, för ett ögonblick, men bara för ett mycket kort ögonblick, undrade jag om ni inte skulle skratta åt denne frasmakare. Men sedan var jag åter genast övertygad om att ni ju är mina chaverim; inför er kan jag vara sådan jag är, och när man vet det är det mycket fint och ger en ännu mer kraft. Alltså, som sagt så trivs jag mycket väl med arbetet och livet här, men å andra sidan finns minnet av mitt tidigare ”hemland” och förhållandena där. Idag ville jag förutom den vita skjortan också ta på mig vita knästrumpor. Jag höll dem i handen, någonting inom mig sade ”det här är förbjudet för judar” och sedan kunde jag inte ta på mig dem. Man kan inte glömma denna förskräckliga tid av ”böjd rygg”. Jag tänker inte heller glömma den. Den förblir en ständig påminnelse för mig.

[1] Stilling är en ort nära Skanderborg på Jylland. Anteckningen beskriver en arbetsresa dit, inte Elis permanenta flytt.

Översättning från tyska av Öyvind Vågen

LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER:

Mickaela Persson: Dikterna till Åsa

Sara Shamloo Ekblad: Trots ekonomiskt stöd – endast 10 filmer syntolkades 2024

Andreas Engström: Nedför Donau tillsammans med Claudio Magris och Péter Esterházy

Sonia Engström: Rosalind Franklin och DNA – Capella Cracoviensis på operafestivalen Opera Rara i Kraków

Petra Werner: Att flanera genom tradition och modernitet – Ria Wägner, den första svenska tevekändisen