Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)
Efter förra numrets ögonblicksskildring av kristallnattens tilldragelser fortsätter resan genom ett fientligt Tyskland på väg till Danmark och den hägrande utbildningen till jordbrukare för att sedan kunna fortsätta till Palestina och odla upp det heliga landet.
Eli Getreu (1920–2005) föddes i en judisk familj och växte upp i Wien där han engagerade sig i dåtidens judiska ungdomsrörelse som drömde om att utbilda sig till jordbrukare och åka till Eretz för att odla upp det heliga landet. Under ungdomsåren förde han dagbok, och vi publicerar nedan en översättning av anteckningarna från flykten till Danmark. Utdraget är del två i en längre artikelserie och hämtad ur ett pågående bokprojekt som bygger på dagboken. Den första delen publicerades i förra numret av Kokpunkten I Critical Point.
Söndagen den 11 december 1938
Flensburg ligger bakom mig, den tyska gränsen är passerad, redan nästan station ligger i Danmark. Vi susar genom landskapet, det är en klar, härlig vinternatt, en ljum vind blåser, himlen är ljusare på ett ställe, förmodligen på grund av ljusen från en stad. Med oss i kupén sitter en ung, snygg danska vars hår fladdrar i vinden, hon ser väldigt sportig ut. Därefter kommer vi till den danska gränsstationen Padborg, där allt sköts mycket raskt av unga, trevliga tjänstemän. Nu far vi in i Danmark; jag står vid fönstret. I mörkret ser man ingenting, bara himmel; himlen smälter ihop med horisonten, överallt, himmel, stjärnor; det är en sådan ovanlig syn att jag blir riktigt högtidlig till mods. Jag sticker ut huvudet och insuper luften i fulla drag. Vilken skillnad det råder mellan staden, en artificiell konstruktion, och landet, naturen! Vilken gåva att få leva på landet, skapa, arbeta och se vad man åstadkommit. Det blir så bra, jag kan inte ens föreställa mig det. Det är inga tomma ord. Tvärtom: alltihop är alldeles för lite.
Måndagen den 12 december 1938
Idag anlände vi. En mycket trevlig ung järnvägstjänsteman telefonerade om att man skulle hämta oss och så fort vi anlände [till bondgården] började arbetet. Först for vi till Stilling, därefter satte jag rabarber och krusbär. Sedan mockade jag ur ladugården, matade korna, spände för och av hästarna, körde hem kålrabbi från åkern, lastade ur och matade grisarna, lunchen var otroligt riklig. Innan dess kaffe klockan 10, sedan eftermiddagskaffe, därefter köra hem två lass från åkern, mocka ur ladugården, ställa allt i ordning, kvällsmat och gå till sängs.
Fredagen den 16 december 1938
Brev till chaverim … Chaverim, vet ni vad jag kände när jag för första gången stod ensam ute på ”markern”, det är danska och betyder åkern? För inte så länge sedan, när jag stod uppe på gödselstacken och lastade gödsel i kärran, försjönk jag så i mina egna tankar, med blicken riktad mot fjärran, att allt runt omkring mig sjönk undan och jag såg oss alla sträva mot ett mål. Ni förstår, jag önskar att jag vore poet, jag kan inte uttrycka vad som rörde vid mig. Vet ni vad jag såg? Jag såg mig själv mitt ute på fältet där några av våra chavera arbetade, [däribland] Vera och Tirzah. Och ännu längre bort såg jag hakhsharahn i Sankt Pölten, såg hur Ben torkade bort svetten. Jag såg Rut Halpern i N.Y. vädja till sin far att han snart skulle tillåta henne att resa till Erez. Jag såg hur ni arbetade med de små barnen från vår [oläsligt ord], övade på den palestinska geografin, sjöng judiska sånger och så vidare. Jag såg också, och det var verkligt, långt bort hur en chaver på fältet mitt emot lastade foder på en kärra. Jag kunde inte låta bli. Jag måste vinka till honom. Han vinkade tillbaka. Vi visste att vi hörde ihop. Vi arbetar alla, var och en med sin uppgift. Allt arbete är mödosamt. Och sedan såg jag hur alla plötsligt sprang från sina arbetsplatser till mitten av den här åkern, av den här lilla åkern, och på en gång förenade sig till ett harrah, och jag såg idel välbekanta ansikten från vår chevra . Ni förstår, det här nya sättet att leva har gjort stort intryck på mig. Efteråt sprang jag in i huset, hämtade min kamera och förevigade den här bilden. Vet ni, det är först nu jag förstår vilken välsignelse som ligger i jordbruksarbetets välsignelse. Mitt tidigare liv framstår nu så smutsigt. Med vilken rätt åt jag förut bröd med smör? Nu förstår jag varför jag känner så här. Chaverim, för ett ögonblick, men bara för ett ögonblick, tänkte jag att ni kommer att skratta åt dessa fraser. Men sedan var jag åter genast övertygad om att ni ju är mina chaverim, och att jag kan komma till er som den jag är, och när man vet det, är det väldigt fint, det ger en ännu mer kraft. Alltså, som sagt så trivs jag mycket väl med arbetet och livet här, men å andra sidan, minnet av mitt tidigare hemland och situationen där … [oavslutad mening i original] Idag ville jag förutom den vita skjortan också ta på mig vita strumpor. Jag höll dem i handen, någonting inom mig sade ”det här är förbjudet för judar” och sedan kunde jag inte ta på mig dem. Man kan inte glömma den här förskräckliga ”krökta ryggarnas” tid. Jag tänker inte heller glömma den. Den förblir en ständig påminnelse för mig.
Översättning från tyska av Öyvind Vågen
#7, DAGBOK, ÖVERSÄTTNING, UNCATEGORIZED TAGGAR#7, ANDRA VÄRLDSKRIGET, DAGBOK, ELI GETREU, KRISTALLNATTEN, NAZISM