Av Sonia Engström
Om man söker i den svenska dagspressens arkiv på litauern Mikalojus Konstantinas Čiurlionis namn, är skörden tunn. Bland de fåtal träffar man får nämns namnet oftast blott som en parentes. Som exempelvis i Peter Cornells understreckare från 2020, där Čiurlionis beskrivs som en av alla konstnärer som kring förra sekelskiftet attraherades av ockultism och spiritismseanser. Eller i Sofia Lilly Jönssons recension av Östersjöfestivalens invigningskonsert 2011 där Čiurlionis symfoniska dikt Havet (Jūra) från 1907 beskrivs som fin ”men ooriginell”. Inte ens förra året, när Litauen firade 150-årsjubileet av Mikalojus Konstantinas Čiurlionis födelse, nämns han i svensk press. Det är inte utan att man känner viss sorg över att svenska läsare inte unnats få göra bekantskap med denna intressant a litauiska mångsysslare, ty han är en pärla som lätt bländar med sin tjuskraft.
