Av Sonia Engström
Om man söker i den svenska dagspressens arkiv på litauern Mikalojus Konstantinas Čiurlionis namn, är skörden tunn. Bland de fåtal träffar man får nämns namnet oftast blott som en parentes. Som exempelvis i Peter Cornells understreckare från 2020, där Čiurlionis beskrivs som en av alla konstnärer som kring förra sekelskiftet attraherades av ockultism och spiritismseanser. Eller i Sofia Lilly Jönssons recension av Östersjöfestivalens invigningskonsert 2011 där Čiurlionis symfoniska dikt Havet (Jūra) från 1907 beskrivs som fin ”men ooriginell”. Inte ens förra året, när Litauen firade 150-årsjubileet av Mikalojus Konstantinas Čiurlionis födelse, nämns han i svensk press. Det är inte utan att man känner viss sorg över att svenska läsare inte unnats få göra bekantskap med denna intressanta litauiska mångsysslare, ty han är en pärla som lätt bländar med sin tjuskraft.
