Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan

Av Andreas Engström

Första gången jag upplevde Dvořáks opera Rusalka var i Prag i slutet av 1990-talet. Efter en vecka i den tjeckiska huvudstaden hann jag mot slutet av vistelsen med två föreställningar på Nationalteatern. På fredagen såg jag först Rusalka och på söndagen som ett slags matinéföreställning Smetanas Brudköpet, en lite mer uppsluppen komisk opera om ett lantligt tjeckiskt bröllop.

Rusalka sövs inför operationen. Foto: Kungliga Operan/Markus Gårder

Båda operorna spelades på den i slutet av 1800-talet uppförda Nationalteatern, som byggdes just för att skapa en scen för tjeckisk scenkonst och står än i dag som ett monument över tjeckisk kultur och nationell pånyttfödelse – då mot slutet av det habsburgska väldet, nu efter att kastat av sig det sovjetiska oket. Det var en speciell upplevelse att få höra dessa två nationella klenoder direkt efter varandra i Prag. Publiken var uppklädd utan att det kändes stelt, men det var tydligt att det ändå nog sågs som lite speciellt att vara där. Båda dessa operor är välbekanta berättelser man känner till. Likafullt är uppförandet speciellt, rent av direkt festligt.

”Det hela var lätt, ledigt, skickligt och rejält – upplyftande utan att vara pretentiöst och utmanande. Saga och realism i skön förening”

I båda fallen rörde det sig om kombination av realistisk regi och ”sagospel”. Detta gäller framför allt Rusalka som är den tjeckiska varianten av en utbredd saga där en sjöjungfru förälskar sig i en prins och i sin längtan efter att bli människa ger upp sitt gamla liv. Det hela var lätt, ledigt, skickligt och rejält – upplyftande utan att vara pretentiöst och utmanande. Saga och realism i skön förening.

När jag långt senare hösten 2025 såg Rusalka på Stockholmsoperan möttes jag av något helt annat. Efter att nyligen satt upp Brittens opera Peter Grimes i Göteborg, där stora projektioner med flödande vatten var framträdande använder Brittiska Neti Jones ett liknande koncept för Rusalka. Detta ligger i sin tur nära det visuella konceptet i Peter Sellars uppsättning av Tristan och Isolde med videoprojektioner av Bill Viola som jag såg i Paris för ett drygt decennium sedan. Sellars och Violas koncept var enastående men så är Tristan också en berättelse som i sina utdragna tidsförlopp på ett annat sätt tillåts vila i det flödande vattnet. Vattnet i sig är en sak hos Neti Jones och det är bitvis hänförande, men uppsättningen handlar också om hur sjön nu är ett kloaksystem och vattenanden en rörmokare. Rusalka är en ung kvinna som i strävan att få sin prins skriver in sig på en skönhetsklinik och låter häxan som huserar där plastikoperera henne. En annan scen utspelas inne i ett modernt restaurangkök.

”Ibland bör man kanske därför ta ett steg tillbaka och helt enkelt låta en saga få vara en saga.”

Som så ofta i moderna nyläsningar av klassisk opera uppstår det dissonanser mellan berättelse, dialog, scenografi och det rent musikaliska, som här ligger tryggt inom det högromantiska idiomet. Det rör sig om ett avmystifierande av en klassisk och vacker saga utan att den för den skull ges en aktualiserad relevans som skulle kunna motivera omstöpningen.

I Prag var det som sagt annorlunda. Skogsnymfer är skogsnymfer och häxan ger Rusalka en trolldryck för att hon ska kunna få sin prins.

Nog har en böhmisk folksaga och en drygt hundra år gammal opera på temat bättre förutsättningar i sin ursprungliga form på samma sätt som samma saga och opera behöver fiffig regi för att vara och förbli relevant i andra kulturella sammanhang. Nu kanske jag inte föll för just denna iscensättning på Stockholmsoperan och där kan man tycka olika. Men på Nationalteatern i Prag behövde man inte tillföra några ytterligare dimensioner – Rusalka är en klassisk föreställning som står stadigt på egna ben. Ibland bör man kanske därför ta ett steg tillbaka och helt enkelt låta en saga få vara en saga.