Av Pantea Rinnemaa
Det var först nyligen som jag verkligen förstod vad Hannah Arendt menade med den banala ondskan. Fram till nyss hade jag inte insett hur tyst och effektivt banaliteten arbetade – inte genom byråkrater och system, utan genom utmattning, avstånd och ilskans långsamma urholkande.
Jag måste bekänna att även jag hade blivit gradvis avtrubbad av den.
Det som skrämde mig var inte bara orättvisornas ihärdighet, utan min egen krympande förmåga att reagera. Jag upplevde att jag saknade strategier, kanaler och kanske rentav mandat för att inte bara reagera – utan agera för att bryta grymhetens normalisering.
För mig började det med Rysslands invasion av Ukraina. Och intensifierades i och med det kvinnoledda upproret i Iran – rörelsen som på farsi går under namnet Zan, Zendegi, Azadi (Kvinna, Liv, Frihet). Det här upproret växte fram parallellt med mina år som doktorand. Medan jag skrev om etik, makt och ansvarstagande, klippte unga kvinnor av sig håret på gatorna. Medan jag förfinade mina argument, riskerade de sina liv.
”Zan, Zendegi, Azadi”
Somliga dagar fantiserade jag om att köpa en enkelbiljett till Teheran – för att stå med mitt folk, för att klippa av mig mitt redan korta hår, för att skrika Zan, Zendegi, Azadi tills min röst löstes upp i kören av röster. Och sedan kom jag att tänka på min avhandling, på åren av arbete som jag lagt ner på den, på det bräckliga löftet om en framtid som förutsatte dess slutförande. Ansvarstagandet drog mig åt två håll: mot gatan och mot skrivbordet. Jag valde skrivbordet.
Sedan kom rapporterna om svältande barn i Gaza. Återigen kom jag på mig själv med att retirera. Jag hörde de välbekanta orden komma ut ur min egen mun: ”Jag har slutat lyssna på nyheterna bara för att överleva.” Överlevandet blev omöjligt att skilja från frånkopplingen. Jag intalade mig själv att jag saknade auktoriteten att utmana globala realiteter. Jag förväxlade maktlöshet med oskuld.
I slutet av januari, när många förberedde sig för att fira det nya året, kom nyheter om ytterligare massakrer i Iran. Vanliga människor – så många unga människor – stod obeväpnade, med händerna uppsträckta i luften för att signalera ”jag är inte beväpnad” – och möttes av kulor. Deras mod var obeskrivligt; priset de betalade var oåterkalleligt.
Det var då som jag insåg att ondskans banalitet inte bara beskriver förövarna. Den beskriver också åskådarna. Den lever i suckarna, i tårarna som fälls på tryggt avstånd, i den framviskade tacksamheten: ”Tack, gode Gud, att jag inte är där”. Den frodas när journalisterna förklarar tystnaden med teknikaliteter – ”Internet är avstängt; det är svårt att veta säkert” – och när offentliga röster blir allt försiktigare, som om rädslan för en regim kunde korsa gränser och slå rot också i demokratier.
”Låt oss göra Iran fritt igen!”
Jag deltog i protester i Göteborg. Jag letade efter kameror, efter journalister som var villiga att förstärka diasporans röster. Ofta lyste de med sin frånvaro. Aktivisterna var inte aktiva; politikerna tvekade. Tystnaden bredde ut sig.
Och trots det har den iranska diasporan ofta visat att avstånd inte måste innebära likgiltighet. Den har insisterat på att ge röst åt de tystade. Jag undrar ofta vad det är som upprätthåller deras energi och mod, särskilt som de bär med sig ett kollektivt trauma in i samhällen som inte alltid erkänner det. Jag har, personligen, upplevt hur uppmärksamheten förskjuts till andra platser – till andra geopolitiska dramer, andra rubriker – medan de som dog för friheten bleknar bort från det offentliga samtalet eftersom de inte var någons arbetskamrat, granne eller vän.
Arendt varnade oss för att när ondskan är rutinmässigt, byråkratiskt administrerad och intellektuellt abstraherad, blir den banal. Men kanske finns det en annan banalitet som vi måste värja oss mot: hjälplöshetens banalitet.
Således frågar jag: Finns det andra som, precis som jag, upplever att de smittats av den här tysta normaliseringens sjuka? Och om så är fallet, finns det någon bot?
Kanske är motgiftet inte plötsligt hjältemod utan ett disciplinerat förkastande – förkastandet av likgiltigheten, förkastandet av avståndets bekvämlighet, förkastandet av föreställningen om att tanken befriar oss från handling. Om ondskans banalitet vilar på tanklös följsamhet, kan dess motkraft ligga i det som Arendt kallade det intellektuella livet: ett tänkande som inte drar sig tillbaka från världen utan återvänder till den, insisterande, och kräver att vi tar ansvar för vår position i den.
Att tänka är, således, inte tillräckligt. Men det är inte heller ingenting.
Mellan gatan och skrivbordet, mellan förtvivlan och ansvarstagandet, måste det finnas ett utrymme där sanningssökandet och solidariteten kan mötas – där det skrivna ordet och demonstrationen inte är varandras fiender, utan olika former av att vägra låta orättvisan bli banal.
Översatt från engelska av Øyvind Vågen
Pantea Rinnemaa är filosofie doktor i ämnesdidaktik och intresserar sig för samhälleliga frågor, särskilt sådant som rör människors livsvillkor. I sitt skrivande vill hon förena forskningens skärpa med ett personligt tilltal.
Pantea Rinnemaa: The banality of helplessness? – Reading Hannah Arendt through the Iranian diaspora
Sam Carlquist: Sex frågor till – intervju
Sam Carlquist: Nyskrivet – Sommarhus (dikt)
Annika Eriksdotter, Carola Nordbäck och Eva Sharp: Samtidskonst i kyrkorum: vidgade sinnen och existentiella djup
Andreas Engström: Kristna klassiska verk i kyrkorummet, Del 2: Johann Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassionen
Petra Werner: Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television
Andreas Engström: Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk
Andreas Engström: Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan
Sara Shamloo Ekblad: Nya grepp för en ny publik – intervju med Emil Nilsson i Stockholms konserthus nystartade ungdomsråd
Sara Shamloo Ekblad: Underbart är kort eller femte gången gillt: Intervju med Finn Hellman, vinnare av Short Dox Radiodokumentär 2026
Eli Getreu: Dagbok – del VI
Soly Erlandsson: Istället för en neuropsykiatrisk etikett – erkänna det generationsöverskridande traumat!
Simon Carlfjord: Längtans Arkitektur – en kritik av Nobel Center
Sara Shamloo Ekblad: ”Estniska är som balsam för själen” – Wendela Forneman Jobsson om estnisk körmusik och den sjungande revolutionen
Sonia Engström: Musikens bildspråk – Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, en litauisk föregångare
Simon Carlfjord: Den Andres Intelligens – ett nytt sätt att förstå AI
Desideria Jungelin: Sex frågor till – intervju
Desideria Jungelin: Nyskrivet – 2 dikter
4 svar på ”Hjälplöshetens banalitet? – att tolka Hannah Arendt genom den iranska diasporan”