”Estniska är som balsam för själen” – Wendela Forneman Jobsson om estnisk körmusik och den sjungande revolutionen

Av Sara Shamloo Ekblad

Wendela Forneman Jobsson förtrollades tidigt av estnisk körmusik. Allt började 2009 då Wendela var tolv år och tillbringade en vecka i den estniska staden Pärnu. Efter några dagar i familjens hyrda lägenhet hittade hon en CD-skiva med estnisk körmusik. Körmusik var inget nytt för Wendela som gick i Adolf Fredriks musikklasser. Musiken som snart strömmade ut från högtalarna var det vackraste hon någonsin hade hört.

Skivan som trollband Wendela var inspelad av a capella-gruppen Noorkuu. Hon berättar att hon lyssnade på skivan om och omigen. Året därpå återvände hon till Estland för att gå på två konserter med Norkuu, vid det andra tillfället fick hon gå backstage och träffa gruppen.

Wendela fastnade dels för musiken, dels för språket: ”Estniskan är världens finaste språk. Det tycker jag fortfarande. Det är så himla vackert. Det låter mjukt och melodiskt, nästan som en sång. Estniska är som balsam för själen.”

Hon fortsätter med att beskriva estniskan som det bästa av två världar, språk och musik, Wendelas två stora intressen, flätas samman.

Efter semestern i Pärnu köpte Wendelas pappa en CD-skiva med en nybörjarkurs i estniska. Hon lärde sig enkla fraser och lyssnade noggrant på uttal och artikulation. Parallellt med självstudierna hittade hon mer estnisk körmusik att lyssna på. För att förstå sångtexterna tog hon till en början hjälp av Google translate men började snart att själv översätta sångtexterna. Senare har hon studerat estniska på högskola och universitet, både i Estland och Sverige:

”Estniskan har halvsvår grammatik, så det är tur att jag tycker om grammatik”, säger Wendela. Hon jämför med svenskan som har två kasus, nominativ (grundform) och genitiv (ägandeform) plus prepositioner. Estniskan har 14 kasus. Tack vare mängden kasus kan man ha en friare ordföljd än i svenskan eftersom man ändå förstår vad som menas.

Wendela berättar att hon har övat mycket på att få till ett bra uttal. Estniskan har 26 diftonger:

”Det finns två undantag som man får lära sig. Estniskan använder ü som uttalas ’uu’. Om det är två ü blir det en diftong som uttalas ’ui’. Det andra undantaget är lurigare. Det gäller vissa konsonanter, l, n, s och t, men inte alltid. Det syns inte på stavningen men man lägger till ett ’ij-ljud’ Det kan bli lite krångligt om det dessutom rör sig om ord vars betydelse förändras beroende på hur man uttalar och betonar det.”

När Wendela var 16 år gick hon med i Stockholms estniska kör. Det är en blandkör, vilket innebär att kören utgörs av både manliga och kvinnliga röstlägen. De flesta i kören är äldre än Wendela. Till skillnad från henne har de flesta estniska som modersmål. Under körrepetitionerna talas det estniska, vilket bidrar till att det känns som att komma till Estland.

Tillsammans med Stockholms estniska kör har hon besökt körfestivalen Laulupidu två gånger. Den estniska körfestivalen Laulupidu arrangeras var femte år i Tallinn och samlar körer från hela världen. Runt 30 000 körmedlemmar brukar besöka festivalen som har över 100 000 i publiken:

”Först får man skicka in ett ljudklipp så att de kan bedöma körens kvalitet. Sedan tilldelas man en repertoar så att man kan öva.”

Laulupidu äger rum en helg i början av sommaren, lördag till söndag. Fredagen ägnas åt körrepetitioner. Lördagen inleds med att alla körer som ska medverka går en marsch på sex kilometer till festivalområdet. Längs vägen står människor och hurrar. På lördag eftermiddag har alla körer hunnit fram till området. De kliver upp på scenen och framför ett gemensamt stycke. Därefter turas olika körer om att uppträda. Wendela beskriver festivalen som en fest med många glada människor och matstånd på festivalområdet. Under festivaldagarna får körmedlemmar åka kollektivtrafik kostnadsfritt.

Laulupidu har arrangerats sedan 1869. Efter andra världskriget ockuperades Estland av Sovjetunionen och festivalen ansågs kontroversiell. Precis som i de andra nyligen ockuperade baltstaterna inleddes i Estland en förryskningskampanj. Det ryska språket prioriterades och rysktalande arbetare invandrade till Estland i stora skaror. Än i dag utgör rysktalande en stor minoritet av befolkningen (cirka 40 procent av landets 1,4 miljoner invånare).

När Laulupidu år 1969 firade 100 år förbjöd Sovjetunionen människor att sjunga sånger på estniska som uttrycker frihet och estnisk identitet. I stället skulle enbart sånger på ryska framföras. Förutom att reglera repertoaren förbjöds också den estniska flaggan – det kringgick dock människor genom att bära tre flaggor: en svart, en blå och en vit.

Sovjetunionen tillät inte heller körer att sjunga den inofficiella nationalsången Mu isamaa on minu arm (Mitt fosterland är min kärlek), men när publiken upprepade gånger ropade och bad kören att sjunga trotsades till slut förbudet och under hundraårsjubileumet framfördes nationalsången, om och om igen, utan ledning av en dirigent.

Under slutet av 1970-talet ägde en ytterligare förryskningskampanj rum under den dåvarande Sovjetledaren Leonid Brezjnevs styre. År 1986 införde den nytillträdde siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov en reformpolitik – för första gången på flera årtionden blev det nu under glasnost (öppenhet) och perestroika (omvandling) tillåtet att öppet diskutera och visa sitt missnöje samt eftersträva förändring. Rahvarinne, Estniska folkfronten, var den första rörelse i Sovjetunionen som öppet engagerade sig mot det rådande styret och ivrade för större självständighet i förhållande till Moskva. Runtom i Estland arrangerades massdemonstrationer.

Mellan 1988–1991 pågick den sjungande revolutionen. Den började den 14 maj 1988 i staden Tartu under en körfestival. Medan människor höll varandra i händerna sjöng de fem patriotiska sånger. I juni samlades människor i Gamla stan i Tallinn för fredliga nattliga manifestationer. När de tvingades flytta på sig gick de fem kilometer till sångarfältet där de fortsatte att sjunga.

Intresset för manifestationerna växte. I augusti samma år anordnades en stor festival där fosterländska sånger, komponerade av Alo Mattiisen framfördes. I september deltog 300 000 människor (runt en fjärdedel av Estlands befolkning) i en manifestation, bland dem flera estländska politiker. Nu lyftes krav på inte bara ökat självstyre, utan också på full självständighet. Det kom att dröja tre år tills kravet bönhördes: Den 20 augusti 1991 utropade Estland sin självständighet och esterna fick därmed för första gången sedan andra världskrigets utbrott ett eget land.

Det har nu passerat nästan tjugo år sedan Wendela Forneman Jobsson av en slump satte på CD-skivan med Noorkuu. Kärleken till det estniska språket är fortsatt stark och estniska är hennes stora fritidsintresse. Hon tycker om att promenera i Tallin och bara höra estniska talas. Det gör henne lugn.

Wendela har även spelat in en estnisk körsång, Olematu laul kõigi koorihääledega (En sång som inte existerar). På inspelningen hörs Wendela sjunga fyrstämmigt, ackompanjerad av sig själv på keyboard. Hon har översatt texten till svenska (se nedan):

En sång som inte existerar

Bara luft är mellan oss, så ren och så tunn
att jag verkligen ser dig helt och hållet.
Men i denna luft finns ett nät från ett ljust fjärran
och jag är rädd att du ska sträcka ut din hand.

Och du känner bara vindar eftersom jag inte finns.
Vinden är överallt och i vinden en fågel
sjunger för dig att ingenting har förändrats.
Dra inte slutsatsen att jag verkligen inte finns.

Mina rötter väntar på våren i jorden,
själv flyger jag mitt i himlen och snön.
Ibland kan jag även komma till dig som en flinga
och du ser en ljus dröm av mig.

Och du känner bara vindar eftersom jag inte finns.
Vinden är överallt och i vinden en fågel
sjunger för dig att ingenting har förändrats.
Dra inte slutsatsen att jag verkligen inte finns.

Försök inte att kalla på mig, att ropa högt.
Jag hör dig men kan inte komma.
Jag finns inte längre där för dig nu
och en frusen jord håller mig fast.

Omfamna du vindarna eftersom jag ju inte finns.
Vinden är överallt, en lätt blå bris. Kalla inte på mig,
jag finns där hos dig ändå.
Som en snöflinga smälter jag på din mun.

Wendela Forneman Jobsson väljer sina estniska körfavoriter

Jag börjar med tre låtar som alltid sjungs på Laulupidu. Först kommer ”Mu isamaa on minu arm”, ”Mitt fosterland är min kärlek”, som användes som ett alternativ till nationalsången då den förbjöds när de var under Sovjetunionens styre. https://youtu.be/BNclGaHD6S8?si=hRdsw-g3Jtl0qZ3C

Sen har vi ”Ilus maa”, ”Vackra land”, en till pampig favoritlåt som är med på Laulupidu ibland. Den här inspelningen var jag inte med och sjöng på, då det bara var vissa körer som sjöng, men jag stod i publiken när de körde den. https://youtu.be/bm4EC01u0-4?si=2U0sPJyvD2CheHVl

Sen kommer ”Ilus oled isamaa”, ”Vacker är du fosterland”, en fin låt som i den här inspelningen sjungs på en körfestival för ungdomar. https://youtu.be/7jHvDBBuscg?si=ia7q1rOCLvirxPY1

Och så har vi ”Tuljak”, en glad och pampig körlåt som handlar om ett bröllop. Den finns också som dans. Det här är verkligen en av mina favoriter, och den är rolig att sjunga. På den här inspelningen är jag med och sjunger bland alla tusentals människor. https://youtu.be/2k2lsqm8JLk?si=r8shidU1-uqHVZk

Och till sist har vi ”Igaviku tuules”, ”I evighetens vind”, en superfin och pampig låt som var med på Laulupidu 2019. Här var precis alla körer med och sjöng, även barnkören, och även jag stod där i det stora havet av alla härliga människor. Det här är också en av mina favoriter. Har du inte fått nog med gåshud än så kommer du definitivt att få det nu. https://youtu.be/0Wg0YkzZJ-4?si=eUJJliokcFgwb9dE