Kristna klassiska verk i kyrkorummet, Del 2: Johann Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassionen

I vår serie där vi vi med den klassiska musiken följer kyrkoårets gång har turen kommit till påskens Matteus- och Johannespassioner. Den första delen hittar du här.

Av Andreas Engström

Med påsken och firandet av Jesu uppståndelse kom kyrkoåret att successivt växa fram. Idag uppmärksammas i kyrkan storskaligt i rituell och konstnärlig form minnet av Jesu lidande, död och uppståndelse. Det är också veckorna runt påsk som utbudet av kyrkokonserter är som störst.

De fyra kanoniska evangelierna Matteus, Markus, Lukas och Johannes berättar om Jesu liv. Av dessa är det framför allt Matteus och Johannes som inspirerat tonsättare till att komponera storslagna körverk. De mest kända verken är J. S. Bachs (1685–1750) två stora oratorier Matteuspassionen (1727) och Johannespassionen (1724), som båda skildrar hur Jesus blir förrådd, korsfäst, begraven och återuppstånden. Båda dessa verk är till såväl tid som besättning och resurser ytterst omfattande med stor orkester, körer och sångsolister. Matteuspassionen tar runt tre timmar (eller fyra LP-skivor/3 CD-skivor) och Johannespassionen är ungefär 30 minuter kortare (3 LP/2 CD).

”Matteus är det kanoniserade mästerverket, medan Johannes verkar vara ett verk för konnässörer. Inget av verken är något för vardagen men känns därför desto mer utvalda för påsk.”

Matteuspassionen uruppfördes på långfredagen 1727 i Thomaskyrkan i Leipzig och är allmänt ansedd som ett av den västerländska konstmusikens främsta verk. Johannespassionen fick även den sitt uruppförande på långfredagen, 1724 i Nikolaikyrkan i samma stad. Efter Bachs död 1750 föll hans musik i glömska och framfördes inte i någon större omfattning vilket även gäller passionen som genre. Ett framförande av Matteuspassionen i Berlin 1829 under Felix Mendelsohns ledning innebar starten på en renässans för Bachs musik men det var först in på 1900-talet som de två passionerna intog en fast plats i repertoaren. Under 1900-talet har det uppstått ett förnyat intresse för passionen med samtida tonsättare, som till exempel James MacMillan, Arvo Pärt och Krzysztof Penderecki som komponerat nya verk. Av svenskar från senare år som komponerat passioner kan nämnas Fredrik Sixten, Rolf Martinsson och Sven-David Sandström. Många kyrkor har idag som tradition att framföra någon av Bachs passioner runt påsk. Det går lite trender i vilken av dessa som framförs mest. Just nu verkar Johannespassionen vara den mest populära.

Precis som Juloratoriet, som jag skrev om i förra numret, är både Johannes- och Matteuspassionen oratorier, det vill säga dramatiska verk som framförs konsertant utan nämnvärd regi eller scenografi, och skiljer sig därvidlag från opera. I båda passionerna varvas de musikaliska former som känns igen från operan så som aria, recitativ, körer och instrumentala avsnitt.

Matteuspassionen är inte bara den längsta av de två. Den är är den mest allvarliga, tunga, gripande, kraftfulla. Kanske också den med mest variation och musik som verkligen sätter sig. Johannespassionen är kortare, mer lyrisk, ljusare, lite lättare, inte lika kraftfull. I sitt kortare format kanske mer kärnfull samtidig som den har färre avsnitt som verkligen sticker ut. Matteus är det kanoniserade mästerverket, medan Johannes verkar vara ett verk för konnässörer. Inget av verken är något för vardagen utan känns verkligen utvalda för påsk.

Inledningen till Matteus med orkester och kör har kallats för den både vackraste och sorgsnaste musiken som över huvud taget existerar och sätter direkt tonen för detta tunga drama. Här är öppningskören ”Kommt ihr Töchter, helft mir klagen” (Kom, mina döttrar, hjälp mig att klaga) med Otto Klemperer och Philharmonia Choir & Orchestra. Ett typiskt exempel på det traditionella sättet att framföra Bach med tyngd och djup enligt ett så gott som romantiskt klangideal och därtill extremt långsamt tempo: blob:

Kören har genomgående en viktig kommenterande roll i de två passionerna. Inte minst genom koralerna som återkommer som ett bindande element. Här är ”Erkenne mich, mein Hüter” (Känns vid mig, min Herre) ur Matteus med en av den tidstrogna estetikens pionjärer Nicholas Harnoncourt med Arnold Schönberg Chor, Wiener Sängerknaben och Concentus Musicus Wien.

Båda verken har solister i samtliga röstlägen. Evangelisten är den som för handlingen framåt genom att berätta handlingen i återkommande recitativ. Här en dialog, ”Petrus aber sass draussen” (Men Petrus satt där ute), mellan evangelisten Ernst Haefliger, Agnes Giebel och Leo Ketelaars med Concertgebouw-orkestern under Eugen Jochums ledning:

På 1700-talet gestaltades hjältar ofta av en bas, till skillnad mot senare under 1800-talet då hjälten främst var en tenor. Här ”Jesus ging mit seinen Jüngern” (Jesus gick tillsammans med sina lärjungar), en dialog i recitativform ur Johannespassionen där Jesus är bas och kören kommenterar, med Nick Pritchard och William Thomas med Monteverdi Choir och English Baroque Soloists under ledning av en av de senaste decenniernas viktigaste representant för den tidstrogna inriktningen John Eliot Gardiner:

I likhet med opera är arian en plats för reflektion, kontemplation och känslouttryck. Här ”Erbarme dich” (Förbarma dig) ur Matteus med Christa Ludwig under Otto Klemperer och Philharmonia Orchestra.

”Ruht wohl ihr heiligen Gebeine” (Vila i frid, du heliga kropp), slutkören ur Johannespassionen är ett slags sammanfattning av handlingen och en av Bachs mest kända körpartier. Här Münchener Bach-Chor und Orchester under ledning av Karl Richter, den som kanske bäst representerar ett slags mellanläge mellan tidstrogen och modern klang. Richter var den förste Bachuttolkare som jag som femåring kom i kontakt med (Brandenburgkonserterna) och som jag ständigt återkommer till när de tidstrogna tolkningarna känns för snabba och torra i klangen och de moderna väl tunga och överdådiga.