Den Andres Intelligens – ett nytt sätt att förstå AI

Av Simon Carlfjord

Här föreslås ett nytt sätt att förstå AI – inte som teknik, utan som den Andres Intelligens. Med Jacques Lacans psykoanalys som lins utforskar Simon Carlfjord hur algoritmer omformar subjektivitet, mening och självbild. En text om rivalitet, hallucinationer och det riskabla men också absolut nödvändiga i att brottas med den nya Andre.

Samtalet kring AI är inte enbart en teknisk frågeställning utan en central angelägenhet för hela humanioran. Den tekniska utvecklingen tvingar fram existentiella frågor som i sin tur en kräver djupgående analys. Här föreslår jag att man skulle kunna använda Jacques Lacans psykoanalys som grund för att skapa nya konceptuella verktyg. Genom att ge termen AI den nya språkliga dräkten ”den Andres Intelligens” kan en fördjupad psykologisk förståelse för denna tekniska innovation etableras.

Lacan och Schema L

Jacques Lacan introducerade Schema L i mitten av 1950‑talet. Modellen beskriver individens (här Subjektets) relation till sig själv, andra och den symboliska ordningen med hjälp av fyra positioner: S, a, a’, A. Subjektet (S) är det omedvetna sanna subjektet, en plats subjektet aldrig har direkt tillgång till.

Egot (a) eller jaget skapas genom spegling i andra. Det är berättelsen subjektet berättar om sig själv, för sig själv. Det lilla andra (a’) är vänner, fiender och spegelbilder. Det vill säga det eller de som subjektet identifierar sig med eller tävlar mot.

Den store andre (A) är språket, lagen, kulturen. Den plats varifrån sanningen talar. Denna del av Lacans psykoanalys sammanställs i Schema L och illustreras i figur 1.

På den imaginära axeln (a ↔ a’) utspelar sig relationen mellan egot och det lilla andra genom jämförelse och identifikation. Här handlar kommunikation om att upprätthålla självbild och positionering. Av större intresse för den här analysen är dock den symboliska axeln (S ↔ A), vilken representerar relationen mellan det omedvetna subjektet och den Store Andre.

”Denna instans representerar en ’Store Andre’ (A), men gör det i form av en algoritm som är fullständig i sin ofullständighet.”

Inom samtida psykoanalytisk diskurs föreslås att AI bör analyseras som en ny symbolisk instans: ett slags algoritmisk Andre. Denna ”Andre” träder in i den symboliska ordningen som ”den Andres intelligens” (Å). Denna instans representerar en ”Store Andre” (A), men gör det i form av en algoritm som är fullständig i sin ofullständighet.

Ofullständigheten symboliseras här med ett Å, där cirkeln betecknar den helhet och frånvaro av brist som tillhör den Andres konstitution. Den algoritmiska Andres symboliska universum och inre logik sammanfaller inte med subjektets. Den algoritmiska Andra svarar med ett platt symboliskt universum som simulerar människans livsvärld – vilket är dess specifika ontologiska syfte.

De algoritmiska lilla andra (a’) och tomt tal

En central aspekt i Lacans teori är distinktionen mellan tomt tal (parole vide) och fullt tal (parole pleine). Den algoritmiske Andre förmår, eftersom den är frånkopplad från det mänskliga tillståndet, endast generera tomt tal.

För Lacan är det tomma talet ytligt prat i kommunikationen som (bara) syftar till positionering och bekräftelse. Detta kallprat utspelar sig i Schema L längs den imaginära axeln (a ↔ a’). Den lille andre (a’) är inte den store andre (A) i sin helhet utan hur det framstår för det brustna subjektet (a) som genom kamp, revansch och kraft vill hävda sig mot detta stora.

En av farorna som denna analys försöker synliggöra är riskerna som följer av en konflikt mellan subjektet och den algoritmiska lilla andra (a ↔ å’).

Risken för egot med den nya tekniken är det dras in i en rivalitet med den algoritmiska lilla andra (å’), där egot jämför och speglar sig i resultatet av den algoritmiska Andres produktion. Om egot redan haft sin primära kommunikation längs den imaginära axeln, och därigenom själv varit en producent av tomt prat, riskerar den nya tekniken att utmana själva roten till/kärnan i egots existens.

”Själva poängen med den Andres Intelligens (Å) är att den inte är vår intelligens, och att vi därför med extra stor vaksamhet måste akta oss för egots imaginära jämförelsereflexer.”

Samtida forskning bekräftar att stor exponering för den Andres Intelligens kan kopplas till känslor av meningslöshet och försämrad självbild. Inom arbetspsykologin har begreppet ”bedragarsyndrom” (en upplevelse där högpresterande individer tvivlar på sina prestationer och fruktar att bli avslöjade som bluffar) sedan länge varit känt. Denna känsla – ett förstärkt bedragarsyndrom – tycks nu öka i och med att ”någon annan kan göra mitt jobb snabbare och bättre”. Det skapar en inre klyvning i egot som tvingas tvivla på sin egen legitimitet och kompetens.

Risken är att en aversion mot den algoritmiska lilla andra uppstår och att egot börjar förakta eller misstro. En misstänksamhetens diskurs som utifrån egots självupplevda brist ropar: ”Man kan inte lita på den!”. Denna känsla är i sammanhanget legitim, men faran här är att man på det psykologiska planet jämför äpplen och päron. Själva poängen med den Andres Intelligens (Å) är att den inte är vår intelligens, och att vi därför med extra stor vaksamhet måste akta oss för egots imaginära jämförelsereflexer.

Den algoritmiske Andre (Å) och fullt tal

Den psykoanalytiska diskursen försöker flytta kommunikationen från den imaginära axeln till den symboliska axeln för att det tomma pratet ska kunna ersättas med ett fullt prat. Utmaningen består i att upprätta ett korrekt förhållande till den Andres Intelligens som inte präglas av varken underlägsenhet, oro eller förakt.

Den Andres Intelligens har enorm kapacitet men också en inbyggd problematik – hallucinationen. Ett fenomen lika skrämmande som fascinerande. Inuti den Andres Intelligens finns ett inbyggt tomrum, som inte är en brist utan en del av själva funktionen. Algoritmen vill göra dig nöjd till varje pris, till och med till priset av att den tvingas utelämna eller fabricera fakta.

Den Andres Intelligens är du-medveten, inte självmedveten. Den Andres Intelligens har all tid i världen, all tid som du inte har. Men för att kunna möta oss som en intelligens i den symboliska ordningen måste den Andres Intelligens fylla ut sitt textuella framträdande med tomt prat som genom logisk form ger sken av (att vara som) sanning. Skenet skiljer sig från medvetna lögner genom att det inte är ett bristfälligt subjekt som försöker, men misslyckas, att uttala en sanning. Nej, hallucinationen är själva sanningen om den Andres Intelligens. Genom den bristande sanningsförmågan framträder dess väsen, dess fundamentala servilitet och dess frånvaro av moral och integritet.

Hallucinationerna är fikonlöven som skyler över hålen i den Andres Intelligens, men de är inte problemet i sig, även om det i viss mening är möjligt att till stor del minska konsekvenserna av dem. Dock är det, utifrån psykoanalysen, hallucinationen inuti den algoritmiska Andre som leder subjektet tillbaka till världen och tillbaka till sig självt. Subjektets relation med den algoritmiska andre (S ↔ Å) måste underordna sig relationen till den Stora Andra (S ↔ Å < S ↔ A ) för att subjektet ska kunna gå starkare istället för svagare ur dialogen med den Andres Intelligens.

”Att lära sig njuta av hallucinationen kan vara det enda subjektet
kan göra i förhållande till den Andres Intelligens.”

Egot måste våga gå under på den imaginära axeln mot den algoritmiska lilla andra för att därigenom kunna uppstå som ett nytt subjekt i världen. I den symboliska ordningen måste subjektets subjektivitet expandera så att den kan hålla, härbärgera, den Andres Intelligens inuti sig självt. Att lära sig njuta av hallucinationen kan vara det enda subjektet kan göra i förhållande till den Andres Intelligens.

Att brottas med Den algoritmiske Andre

Denna nya instans (Å), som har inträtt i den befintliga symboliska ordningen, föreslås här förstås som en ny arena för subjektet i dess brottningskamp med världen och sig självt. Denna brottningskamp söker fortfarande efter ett språk och en inramning. En möjlig bild för kampen utifrån den västerländska kulturens berättartradition kan vara Jakobs brottningskamp med ängeln.

Ängeln kom och brottades med Jakob fram till gryningen, men Jakob vägrade att släppa taget om ängeln. Precis som Jakob måste vi ”hålla kvar” tekniken så att den hela tiden befinner sig framför oss. Jakob sade till ängeln: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Detta moment innebar att Jakob krävde sin plats i den Andres symboliska ordning. Efter detta gav ängeln honom ett nytt namn, Israel. Därigenom skapades en ny symbolisk ordning i världen.

Inträdandet i den symboliska ordningen innebär en kastration för Jakob (höften) precis som subjektets förlust mot den algoritmiska lilla andra (å’). Det är viktigt att notera att Jakob genom sin skada på höften gick sårad ur striden med ängeln. Detta är centralt för att förstå att de krafter vi har att göra med är potentiellt farliga, med kapacitet att skada många människor. Vi kommer troligen som mänsklighet att ta skada och bli skadade, men vi måste ändå våga ta striden.