Längtans Arkitektur – en kritik av Nobel Center

Det framtida Nobel Center framställs ofta som ett hållbart och återhållsamt arkitektoniskt landmärke – men vad döljer sig bakom den strama fasaden? Med hjälp av Adornos estetik och modernitetens mörka arv granskar Simon Carlfjord byggnaden som mer än form: som ett sediment av vår tids konflikter, skuld och längtan efter försoning.

Av Simon Carlfjord

På den grafik som finns tillgänglig av Nobel Center visas hur den planerade tegelbyggnaden kommer inta en primär och dominerande roll i omgivningen runt slussen. Huset blir en förlängning av de brant stupande klipporna i bakgrunden och en utvidgning av Södermalms topografi. Huset är fyrkantigt och sticker inte i ögat på betraktaren, snarare utmärker sig arkitekturen med en ovanlig stramhet som gränsar till det intetsägande.

I Estetisk teori beskriver Theodor W. Adorno konstverket, som vi här utökar till att omfatta även arkitekturen, som sedimenterad historia eller sedimenterat innehåll. Adorno menade att samhällets spänningar konflikter och lidande inte bara finns ”utanför” konsten som ett motiv. Dessa sociala förhållanden tränger in i själva konstverket som ovanpå varandra liggande lager av sediment. Denna term, sediment, kommer från geologin och är en beskrivning av hur lager på lager av sand eller kalk omvandlas till en ny form av sten – sedimentära bergarter. I efterhand kan man analysera dessa sediment och se vad som skedde just när detta lager bildades. Adorno menar att samhälleliga motsättningar (till exempel klasskamp, alienation, teknologisk rationalitet) omvandlas till estetiska problem som sedan lägger sig som lager i en geologisk formation i samhällets historia.

Låt oss därför se Nobel Centers estetik, inte bara som ett frånkopplat objekt, utan även som en produkt av en samtids inre motsättningar. Den brittiske stjärnarkitekten David Chipperfield har tagit fram den nya designen och vi ska här inte kritisera de stora arkitektoniska frågorna kopplat till öppenhet/slutenhet utan bara hur designen gestaltar olika lager av samhälleliga konflikter och utmaningar.

”Risken är att de värden som ska uttryckas, vad gäller koldioxidavtryck och cirkularitet, inte kan bära den symboliska tyngd som krävs för att värderingarna ska kunna bidra till att bära upp en ny gemensam världsbild.”

De uppgifter som nått allmänheten pekar på att huset ska byggas med en trästomme och med en fasad av återvunnet tegel. Tegel som suttit på andra hus men som nu nyttjas igen. Den förändring vi ser från Nobel Centrum på Blasieholmen till Nobel Centrum i slussen innebär en övergång från postmodernism till hållbarhetsexpressionism. Hållbarhetsexpressionismen är ett uttryck för samtidens tolkning av planetens behov. Samtidigt som planetens behov ska mötas ska det estetiska uttrycket också uttrycka just planets kris. Denna designlogik ligger troligen bakom den estetiska principen att låta den interiöra trästommen exponeras inomhus. En kritik av hållbarhetsexpressionism behöver kunna särskilja mellan en ”tom expressionism” och en ”full expressionism”. Den tomma expressionismen är kitschig ”green-washing” där ”hållbarhet” är ett trendigt modeorde som saknar djupare förankring. Det återstår att se huruvida Nobel Centrum vid färdigställande kommer visa sig vara ett uttryck för tom expressionism eller inte. Risken är att de värden som ska uttryckas, vad gäller koldioxidavtryck och cirkularitet, inte kan bära den symboliska tyngd som krävs för att värderingarna ska kunna bidra till att bära upp en ny gemensam världsbild. Det återvunna teglet och den frilagda interiöra trästommen riskerar bara att signalera till besökarna att ”vi har kontroll” och att ”vi är på rätt sida historien”. En ljus optimism som resulterar i en platt symbolism.

För att bredda diskussionen kan vi istället rikta blicken mot ett samtida exempel på ”full” hållbarhetsexpressionism. År 2025 fick Maria Bebådelse-kyrka på Östermalm nya dörrhandtag som framställts av nersmälta illegala vapen och formgivits av konstnären och skulptören Charlotte Gyllenhammar. I denna arkitekoniskt-skulpturala skapelse har själva cirkuläriteten blivit del av gestaltandet av en större längtan – längtan efter fred och frid.

Handtagen på porten till Marie Bebådelse får sin symboliska laddning genom de nersmälta illegala vapnen. Charlotte Gyllenhammar har genom nersmältningsprocessen inte bara återvunnit ett material utan också berövat materialen sin gamla symboliska laddning och gett dem en ny. Återvinningsvinsten blir en seger över mörkret och en materialitet i fredens tjänst.

”Symboler visar inte det vi redan vet om oss själva utan tvärtom att det finns någonting i tillvaron som vi saknar, som vi ännu inte vet, och det är just därför symbolen (för)blir laddad.”

I dörrhandtagen finns en symbolik som sträcker sig djupare än hållbarheten – men som inte utesluter, utan tvärtom innesluter den. Risken hållbarhetsexpressonismen löper är att placera de återvunna materialen på en piedestal. Att arkitekturen berättar för oss någonting som vi redan vet. För att undgå detta, måste materialen bli ”byggstenar” som fyller en funktion, som underbygger, en längtan mot en ny symbolisk ordning, annars blir (och faller) symbolismen platt i sin övertydlighet. Utan en skiljelinje, utan ett ”från” som längtar ”till” kan symboler inte laddas. Symboler visar inte det vi redan vet om oss själva utan tvärtom att det finns någonting i tillvaron som vi saknar, som vi ännu inte vet, och det är just därför symbolen (för)blir laddad.

I sammanhanget kan vi notera att just Alfred Nobel är en symbol lika mycket för modernitetens mörker som dess framgång. Längre bort utmed Söder Mälarstrand skedde en laboratorieolycka, 1864, där Alfreds yngre bror Emil miste livet i en explosion. Minst sju personer dog i Stockholm under hans ledning och under expansionen över världen dog över hundra. Nobel längtade från en värld till en annan värld, men för denna längtan fick han och hans familj betala ett högt pris. Han brottades genom hela livet med mörker, ensamhet och skuld.

Nobel Center har synnerligen goda förutsättningar för att i sitt eget hus (till slut) få gestalta sin egen tillkomsthistoria och dess inre dramatik. Nobels dramatik är modernitetens dramatik. Även om valet av tegel redan är bestämt så kan vi åtminstone i den kritiska analysen unna oss en kreativ frihet att göra en alternativ gestaltning av Nobel Center. Kanske borde fasaden byggas av sprängsten. Alfred Nobels bror dog på Södermalm för att vi här och nu ska kunna spränga berg säkrare. Nobel Center är inte bara en konferensanläggning utan också ett monument över alla de som dött för att moderniteten skulle kunna göra framsteg. Det räcker inte bara med återvunna och naturliga material för att skapa en meningsbärande estetik. Den gröna omställningens estetik behöver komma ur modernitetens behov efter att försonas med sin egen historia. Kanske behöver inte hela huset ritas om men i all ödmjukhet föreslås en portik i sprängsten, där borrpiporna syns i stenen, och som pryds av orden ”Till (minne av) Emil Nobel)”