Istället för en neuropsykiatrisk etikett – erkänna det generationsöverskridande traumat!

Av Soly Erlandsson

Det råder en stark hegemoni i synen på barns psykiska hälsa och diagnostikens makt är stor. Stora resurser läggs på utredningar samtidigt som psykoterapeutiska insatser är lågprioriterade och blir, av politiska och ekonomiska skäl, utan finansiering. I stället för att beskriva barn som dysfunktionella och dela ut diagnoser, skulle barnpsykiatrins fokus kunna ligga på att tolka barnets rastlöshet och rotlöshet som ett uttryck för socialt utanförskap. Soly Erlandsson anser att studiet av psykisk ohälsa måste erkänna och förstå värdet och innebörden av det generationsöverstigande traumat.

Att diagnostikens makt är stor, är en uppfattning som förenar författarna till boken Diagnosens makt – Om kunskap, pengar och lidande (redaktör Gunilla Hallerstedt, 2006). Boken följde på ett seminarium i Göteborg 2004 med titeln: Vad styr val av behandling – kunskap eller pengar? Min dåvarande kollega, docent Gunilla Hallerstedt ledde seminariet. Tio år senare hittade jag mina anteckningar från detta tillfälle – sida upp och sida ned med text som på nytt väckte mitt intresse för ämnet diagnoser, och särskilt den biopsykosociala innebörden av diagnosen Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD). Trots att mer än tio år nu åter passerat är diagnosens makt fortfarande obruten. De snabbt växande NPF-diagnoserna (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) tolkar jag som exempel på ett professionellt ointresse för hur barndom och uppväxt präglar oss människor. I texten nedan försöker jag förklara varför.

Inom ramen för svensk välfärd borde det finnas ekonomiskt och socialt utrymme för att ge barn och unga ett tillräckligt gott skydd – som en brygga över till ett tryggt vuxenliv. Idag tvingas alltför många föräldrar till barn med avvikande beteende vänta länge på rådgivning och hjälp. I kön till utredning vid den barnpsykiatriska mottagningen står de i veckor, månader och till och med år. Föräldrar är också ibland offer i situationen – de uppfattar sig som maktlösa, vilket förstärks av ”experternas” orubbliga försäkran om att diagnos tillsammans med medicinering är lösningen på barnets och familjens problem. Socialstyrelsens rekommendationer om ADHD har bidragit till att vi idag har ett ensidigt, biomedicinskt fokus på barn och ungas lidande och utanförskap. Därtill kommer läkemedelsindustrins inflytande och den privata marknaden med erbjudanden om Autism- och ADHD-utredningar. Den senare har växt fram i spåren av en alltmer ansträngd situation på BUP-mottagningarna i landet. En ytterligare orsak till ökningen av diagnoser är, att de inte sällan ställs som villkor, för att skolbarn som har svårt att tillgodogöra sig undervisning ska få extra lärarstöd.

Redan 1980 fanns Attention Deficit Disorder (ADD) i den amerikanska diagnosmanualen, DSM-3, tillsammans med två undergrupper; med eller utan hyperaktivitet. Vid tillkomsten av DSM-5 sker en förändring av diagnoskriterierna, och för diagnosen ADHD krävs nu att sex av nio symptomkriterier är uppfyllda, att symptomen bör ha visat sig före tolv års ålder samt funnits i minst sex månader. Problemet med de så kallade ”etiketterna” från DSM-manualen är att de skapar onödiga kategoriseringar, maskerar förståelse, och riskerar öka förskrivningen av psykofarmaka. Läkemedelsbehandling (oftast centralstimulerande mediciner, så som Metylfenidat som finns i de narkotikaklassade läkemedlen Concerta och Ritalin) till barn med ADHD tog fart i Sverige omkring 2006. Därefter har utskrivningen av de centralstimulerande läkemedlen ökat exceptionellt. I Socialstyrelsens statistik redovisas att pojkar mellan 10 och 19 år födda i december har 54 procent större sannolikhet att få ADHD-läkemedel, jämfört med pojkar födda i januari. Motsvarande tal för flickor är 43 procent. I artikel 33 i Barnkonventionen framgår att: ”varje barn ska skyddas från olaglig användning av droger”. Ordet ”olaglig användning” understryker vikten av att skydda barn från droger som inte har stöd i lagen. Men också narkotikaklassade läkemedel som är lagligt förskrivna kan spridas till andra än till dem som de är avsedda för, vilket också sker. Noteras bör, att inget av här nämnda läkemedel ”botar” symptomen. Samtidigt kan de medicinska biverkningarna innebära sömn- och aptitlöshet samt befarad framtida risk för skadlig påverkan på hjärt- och kärlfunktion något som Le Zhang, forskare vid Karolinska institutet tillsammans med kollegor konstaterat 2023.

Vårdinsatser, men också forskningen inom NPF-området, domineras idag av inflytandet från ett biomedicinskt prejudikat. I ett uppmärksammat fall ledde det till, att barn och vuxna med ADHD-diagnos, förklarades ha en hjärnvolym som var mindre jämfört med individer utan denna diagnos. Forskarna bakom studien var en stor, internationellt sammansatt grupp ledd av Martine Hoogman, neuropsykolog och docent vid en medicinsk universitetsklinik i Nederländerna. Studien som publicerades i The Lancet, en av världens mest prestigefyllda, vetenskapliga tidskrifter visade sig ha brister i både genomförande, och i de slutsatser författarna drog av sina resultat. En grupp ledd av Laura Batstra, psykolog och professor vid universitet Groningen i Nederländerna, genomförde en kritisk granskning av Hoogman-studien, som sedan publicerades i samma nummer av tidskriften. En ADHD-diagnos kan förståeligt nog, bidra till en lättnad och en känsla av social tillhörighet. Upplevelsen av att ”höra till” understryker därför vikten av ett socialt inkluderande bemötande av barn som riskerar att hamna utanför gruppen. I stället för att beskriva barn som dysfunktionella och dela ut diagnoser, skulle barnpsykiatrins fokus kunna ligga på att tolka barnets rastlöshet och rotlöshet som ett uttryck för socialt utanförskap. Jag återkommer med exempel på detta längre fram i texten.

Hur kan vi följa barnkonventionen och ge barn en röst i samhället?

Redan 2015 framgick att FN:s barnrättskommitté var oroad över den ökande förskrivningen av centralstimulerande medel (Ritalin och Concerta) till barn i Sverige samt de skadliga effekterna av de narkotiska preparaten. Trots varningar, också riktade till svenska regeringen att följa barnkonventionen och prioritera andra åtgärder, ökade utskrivningen av dessa preparat för både barn och vuxna med ADHD-diagnos. Som en påminnelse om vilka rättigheter barnen i länder som antagit Barnkonventionen är berättigade till, presenterar jag de fyra allmänna principerna i Barnkonventionen:

1. Icke-diskriminering (Artikel 2): Alla barn har samma rättigheter och är lika mycket värda, oavsett bakgrund.

2. Barnets bästa (Artikel 3): Barnets bästa ska alltid komma i första hand vid alla beslut och åtgärder som rör barn.

3. Liv och utveckling (Artikel 6): Barn har rätt till liv, överlevnad och att utvecklas fullt ut – fysiskt, psykiskt, socialt och moraliskt.

4. Delaktighet och inflytande (Artikel 12): Barn har rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem, och barnets åsikter ska tas på allvar (med hänsyn till ålder och mognad).

USA och Somalia har inte ratificerat barnkonventionen. USA har inte heller skrivit under konventionens tredje protokoll, som tillåter barn att klaga om deras rättigheter, enligt konventionen, kränkts. Ett hinder för ratificering i USA tycks vara, att en amerikansk konvention skulle bli en överstatlig bestämmelse som tar över lagarna i delstaterna. Både Israel och Palestina har antagit barnkonventionen, vilket visar hur stor den avgrundsdjupa skillnaden kan vara mellan ratificering av konventionen och dess efterlevnad. Israel ratificerade barnkonventionen 1991. Detta till trots har palestinska barns utsatthet länge varit stor, vilket framgår av en interpellation ställd av Monica Green till Carl Bildt i Sveriges riksdag den 16 oktober 2008. Enligt interpellationen hade 883 palestinska barn mördats och 20 000 skadats mellan åren 2000 och 2008. Under samma period led 50 procent av barnen i Palestina av anemi, och tre fjärdedelar av barn under fem år hade brist på A-vitamin. Sedan kriget inleddes i Gaza oktober 2023 har mer än 20 000 palestinska barn dödats fram till september 2025 (uppgift från Rädda Barnen). Inte heller Sverige förmår leva upp till de åtaganden om Barns rättigheter som förväntas av oss. På inte mindre än sex områden där brådskande åtgärder krävs, fick vi 2023 anmärkningar av Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Ett särskilt viktigt område ägnas Respekt för barnets åsikter vilket lyder som följer: ”Kommittén noterar att barns åsikter inte systematiskt beaktas i beslut som påverkar dem, och att de flesta kommuner saknar strukturer för att säkerställa att barn deltar i beslutsfattande.”

”För att undvika långa väntetider tvingas föräldrar inte sällan söka vård hos privata vårdgivare som idag erbjuder neuropsykiatrisk utredning mot betalning. Ett av dessa bolag är SVEA psykologerna.”

I årets första nummer av Psykologtidningen intervjuas Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap, Karolinska Institutet. Redan artikelns titel väcker mitt intresse: ”Alla letar efter en identitet – som stockholmare, vegetarian, fotbollssupporter – eller varför inte autist”? Ja, kanske är det så. Sven Bölte berättar att för 30 år sedan, när han började arbeta och forska inom det utvecklingsneurologiska området var det få personer som fick diagnosen autism. Idag, har NPF-diagnoserna stadigt ökat, och enligt Bölte har cirka 60 procent av patienterna dessutom dubbla diagnoser. Det är lätt att instämma i följande utdrag ur intervjun: ”Skola, vård ja, hela samhället behöver ett annat sätt att bemöta människors olikheter, menar Sven Bölte. Själv har han länge ifrågasatt den snäva medicinska synen inom psykiatrin och förespråkat ett bredare perspektiv – nämligen modellen ICF som han menar tar hänsyn till komplexiteten i diagnoserna” (ICF-modellen = Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa). Här vill jag tillägga: när barn utreds för avvikande beteende, förblir ofta deras egna, upplevda erfarenheter outredda. Att se barn som fullvärdiga individer, kan påverka vuxenvärldens lyhördhet och beredskap att ge dem en röst. I den bästa av världar har barnet en trygg anknytning till vårdnadshavaren, men så är långt ifrån alltid fallet. Om vi lägger större vikt på hur barn präglas under uppväxten, skulle diagnosmanualen kunna lämna plats för en dialog, där barn och föräldrar uppmuntras att dela sin berättelse med en erfaren, empatisk vårdgivare. Ett perspektiv som jag och mina forskarkollegor presenterade i en artikel publicerad 2022.

En helt central fråga vi borde ställa är, varför så många barn och unga idag framställs som dysfunktionella. Uppfattningar, som att läkemedelsbolagen (Big Pharma) har bidragit till att neuropsykiatriska diagnoser för barn med psykisk ohälsa har ökat kan stämma. Efter att ADHD-diagnosen 1987 infördes i DSM V marknadsfördes den intensivt av läkemedels-industrin – i framför allt USA. Paula Fass (2016), amerikansk historiker, har å sin sida betonat att föräldrar till ”helt normala barn” i det amerikanska samhället är besvikna över att deras barn inte lever upp till föräldrarnas förväntningar. Det kanske också gäller svenska förhållanden, när barn uppfattas ”svika” vuxenvärlden. Vi glömmer ofta, att barn är en spegel av samhället och därför inte sällan tar den roll som tilldelas dem. Donald Winnicott (1896–1971), engelsk barnläkare och psykoanalytiker varnade för att alltför höga förväntningar på små barn kan förhindra deras behov av ”being” (varande) – ett kravlöst tillstånd som barnet, vid behov, kan återvända till. Alltför tidiga krav på barns ”doing” (görande) riskerade att leda till en klyvning i psyke-soma-relationen, enligt honom (Winnicott 1958). I min tolkning resulterar det i mental disharmoni (kognitiv dissonans) som barnet genom hyperaktivitet och bristande uppmärksamhet tvingas kämpa emot – beteenden som kännetecknar ADHD.

*Barndom.* Olja på pannå, målad tidigt 1960-tal av författaren.

Det dominerande, biomedicinska paradigmets fortsatta utbredning inom den psykiatriska vården riskerar att utarma värdefull kunskap om barn och vuxnas behov av spegling och förståelse för att läkas. Bedömningar och diagnosticering av barn med funktionshinder speglar olika professionella kunskapsområden, samtidigt som de är produkter av ett system med intressen och inflytande från många olika arenor, inte minst ekonomiska. För att undvika långa väntetider tvingas föräldrar inte sällan söka vård hos privata vårdgivare som idag erbjuder neuropsykiatrisk utredning mot betalning. Ett av dessa bolag är SVEA psykologerna. På deras hemsida kan vi läsa, att Bianca Ingrosso och Pernilla Wahlgren båda har använt bolaget för ADHD-utredning. Enligt samma hemsida kostar en utredning från 29 995 kronor och uppåt, ”beroende på flera faktorer, såsom hur komplex utredningen är, klientens ålder och i vilken stad klienten befinner sig.” Privatisering av vården riskerar innebära, som här, att tillgången på vård villkoras utifrån den berörda familjens ekonomiska förutsättningar. Att marknadsföra sitt bolag med hjälp av familjen Wahlgren säger en del om vilken ”kundkrets” SVEA psykologerna vänder sig till.

Kanske borde vi fråga oss om livsbetingelserna i vår del av världen har nått kulmen på en utveckling, där allt fler människors mentala hälsa är i fara? Frågorna som rör vår existens är avgörande för oss alla, men alldeles särskilt för morgondagens barn och unga. Fler, inte färre, personer behöver en lyssnande medmänniska och/eller psykoterapeut, inte minst barn och vuxna med sannolika trauman från separationer och förluster i samband med flykt från hemländer i krig eller från naturkatastrofer. För dem kan en kravlös, ”normal” barndom vara utom räckhåll, samtidigt som de riskerar att ett alltför tidigt ansvar läggs på dem. Forskningen tycks ha åsidosatt de mest grundläggande, utvecklingspsykologiska markörerna för människors psykiska hälsotillstånd. Jag vill därför understryka lekens och fantasins betydelse för barns psykiska hälsa – en insikt hämtad från det psykoterapeutiska rummet, där barnet står i centrum. Tyvärr är psykoterapirummet, där varje enskilt barns unika drag räknas, långt borta från dagens ensidiga fokus på diagnosmanualer. Stora resurser läggs på utredningar utifrån DSM-manualen, samtidigt som psykoterapeutiska insatser är lågprioriterade och blir, av politiska/ekonomiska skäl, utan finansiering.

*Alla barn är unika och värdefulla.* Akryl på duk av Adell 7 år.

Om vikten av att synliggöra diskurser som är exkluderade

En diskursiv forskningsmetod kan bidra till kritisk granskning och ett alternativt sätt att tolka samhällets stora utmaningar. Den nuvarande diskursen om barns beteendeproblem kan (och bör) utmanas med hjälp av Kritisk diskursanalys. Med metoden granskas markörer och motivation som rättfärdigar ett ensidigt fokus på, i detta fall, diagnosmanualen. I den följande texten ger jag en bred definition av diskursanalys – en kvalitativ metod med (tyvärr) begränsad användning inom psykologisk forskning. Inspirationskälla till diskursiv metod är den franske filosofen Michel Foucaults verk och författarskap. I boken: Kunskapens arkeologi från 1972 konstaterar Foucault: ”De historiska reglerna för den specifika diskursen avgränsar vad som är möjligt att säga”. Foucaults ställningstagande är här tillämpbart på en högst aktuell diskurs om barn vars beteende uppfattas som avvikande. Om vi accepterar Foucaults syn på förhållandet mellan makt och kunskap, kan vi ana att makt är nära kopplat till diskurs. I Discipline and Punish: The birth of the prison (1977) skriver Foucault, att det är svårt att föreställa sig det moderna fängelsesystemet utan kriminologi. Det föranleder min fråga: Skulle det finnas en ADHD-diagnos utan neurobiologi?

De franska statsvetarna, Ernesto Laclau och Chantal Mouffe presenterar sin hypotes i boken Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics (1985) som innebär, att med social konsensus maskeras människors verkliga intresse. Vad betyder det för barnet som väntar på utredning? Svaret är, att en socialt inflytelserik, biomedicinsk diskurs inte tar i beaktande psykosociala och socioekonomiska förhållanden för att spegla barnets beteendespecifika problem, eftersom en sådan analys inte antas ligga i allmänhetens intresse. Enligt min uppfattning är den nuvarande ADHD-diskursen ett exempel på, hur både barnen och deras familjers verkliga intressen ignoreras. Risken är stor att psykologiska, psykoterapeutiska kunskaper av avgörande betydelse för barns och föräldrars behov av förståelse och insikt förringas eller förträngs. Med utgångspunkt från Laclau och Mouffes teoretiska koncept kan i princip, alla sociala fenomen analyseras med diskursanalys. En diskurs är alltid tillfällig, och dess struktur kan därför utmanas och omvandlas. Hegemoni, i diskursanalytiska termer som först nämndes av den italienske marxisten Antonio Gramsci (1926), indikerar, att det finns dominans för ett visst perspektiv. En konkurrerande diskurs kan dock bryta mot hegemonin genom att artikulera alternativa perspektiv.

”barnet framställs som helt frikopplat från kontextuella faktorer såsom familj, grannskap och samhälle. Detta eftersom syftet är att sätta en neuropsykiatrisk etikett på barnet.”

De skandinaviska forskarna Marianne Winther Jörgensen och Louise Phillips beskriver i sin bok: Diskursanalys som teori och metod, (2000) att oavsett vilken diskursiv metod som åsyftas, finns det en enighet om att subjektet skapas genom diskurser. Det som skiljer sig åt, är hur fritt subjektet agerar inom en viss diskurs. I, till exempel, Laclau och Mouffes diskursteori definieras individer av de strukturer som finns omkring dem, en uppfattning de delar med Foucault. Kritisk diskursanalys och diskursiv psykologi uppfattar individen som både ”en mästare och en slav via språket”. Det betyder att även om vi producerar ”nya diskurser” som är aktiva och främjar social förändring, så utgör de alltid det ramverk som begränsar vår förmåga att agera. Att visualisera de sociala konsekvenserna av en specifik, dominerande diskurs innebär att ständigt synliggöra den eller de diskurser som är exkluderade. Det gör vi genom att illustrera, hur en diskursiv ansats kan användas för att undersöka vilka aspekter av den biomedicinska diskursen om ADHD som är exkluderade. Ett exempel på sådan exkludering är sannolikheten för att barn med beteendeproblem får en neuropsykiatrisk diagnos ökar i familjer som lever i en socioekonomiskt, utsatt miljö.

Ett online-dokument med beskrivning av vad som karaktäriserar ADHD framtaget av The American National Institute of Mental Health (NIMH) analyserades med utgångspunkt från diskursiv psykologi med fokus på textens språk och formulering (Erlandsson, Lundin & Punzi, 2016). Dokumentet vände sig till föräldrar oroade för ett barn med problem, vilka tolkades som tecken på ADHD. NIMH har haft stort inflytande på forskning och klinisk praxis i såväl USA som i resten av världen. Målet med vår diskursiva studie var att undersöka hur barn med ADHD-liknande drag beskrevs i online-texten, samt hur råden till föräldrarna var formulerade. Materialet laddades ned från NIMH:s webbplats i oktober 2015, varefter vi analyserade ordval i texten samt avsaknaden av alternativa perspektiv. Särskild uppmärksamhet ägnades åt hur språket använts för att strukturera innehåll som ouppmärksamhet och hyperaktivitet, samt råd om hur föräldrar bör bemöta barnet som uppfattas ha dessa beteenden.

”Här skulle jag gärna se, att studiet av psykisk ohälsa erkänner och förstår värdet och innebörden av det generationsöverstigande traumat.”

Som framgick av texten i dokumentet, fanns det inga biologiska markörer, miljömässigt definierade kategorier eller objektiva test för att skilja ut ADHD som ett separat tillstånd. Snarare tolkas diagnoskriterier subjektivt utifrån barnets beteende. NIMH:s information till föräldrarna lyder således: ”Inget enskilt test kan diagnosticera ett barn med ADHD”. Eftersom sociala och relationella aspekter av barns beteenden, känslor och reaktioner tonas ner i texten, får läsaren intrycket, att de beskrivna svårigheterna är kausala konsekvenser av ”ADHD”. Ingenting nämns om omständigheter inom familjen som kan leda till att barnet reagerar ”utom kontroll”. Inte heller lyfts frågan om föräldrar till barn med beteende-problem kanske själva behöver hjälp och stöd. Françoise Dolto (1908–1988), fransk barnpsykiatriker och psykoanalytiker, uppmanade föräldern som var plågad av sitt barns beteende att själv söka hjälp. Idag uppfattas ett skifte i fokus – från barnet till föräldrarna – nästan som hotfullt. Inte endast mot föräldrarna utan, ironiskt nog, också mot dem som anses vara sakkunniga. Även om vi inte bör lasta vårdgivare för hur barnet uppträder, kan maskerad dysfunktion och familjedynamik ändå spela roll. I NIHM:s dokument framställs barnet som helt frikopplat från kontextuella faktorer såsom familj, grannskap och samhälle. Detta eftersom syftet är att sätta en neuropsykiatrisk etikett på barnet.

Bristen på konsensus i frågan om att erbjuda medicinsk behandling till barn med diagnosen ADHD nämns inte alls i NIMH:s text. I stället beskrivs medicinering som en säker behandling: ”Under medicinsk övervakning anses stimulerande läkemedel vara säkra”. En ensidig och långvarig övertygelse inom ett specifikt område som detta kan få stort inflytande på människor, samhälle och även påverka ett vetenskapligt paradigm. Som i fallet med ADHD-diagnosen anser vi i vår studie att det begränsar också ambitionen att vidta åtgärder och formulera ett psykosocialt, teoretiskt ställningstagande till barns lidande (Erlandsson & Punzi, 2017). Mest produktivt, men även vetenskapligt sunt, vore om flera, konkurrerande diskurser tilläts existera sida vid sida. Om vi blickar ett antal år tillbaka i tiden, kunde vi läsa om en forskare i sociologi vid Lunds universitet som utmanade hegemonin i den neuropsykiatriska forskningen om barns beteendeproblem. Den kritiken slutade i ett mer eller mindre vetenskapligt ”krig” i Sverige. Kritisk granskning som väcker kompakt motstånd är inte ett ”beteende” som gynnar forskning och framsteg. Snarare innebär beteendet att den som inte följer hegemonin kring ADHD implicit positioneras som oförmögen, att förstå och hjälpa barn som är hyperaktiva och har svårt att fokusera.

Diagnos som idag grundas på ett barns specifika beteenden är ett a-teoretiskt, icke vetenskapligt koncept enligt Sami Timimi, en väl insatt, engelsk barnpsykiatriker. Det finns inga biologiska markörer eller objektiva test som definierar ”ADHD” som en avvikelse i hjärnans nervsystem. De diagnostiska DSM-5 kriterierna är subjektiva och tolkade utifrån specifika personlighetsdrag, oftast så som de beskrivs av personer runt barnet. För att råda bot på den normativa bild som både professionella och allmänhet idag har på barn som inte ”passar in” behöver systemet med ensidiga, klassificerande utredningar ifrågasättas. Alternativa förklaringar till ouppmärksamhet eller hyperaktivitet hos barn kan bottna i ångest och stress till följd av en otrygg, desorienterad, tidig anknytning till vårdnadshavare. I kvalitativa, diskursiva studier kan komplexiteten liksom paradoxer och kontextuella sammanhang synliggöras. På sikt kan en sådan exponering bidra till, att processer och erfarenheter som ligger till grund för avvikande beteende hos barn och unga får uppmärksamhet och erkännande. Här skulle jag gärna se, att studiet av psykisk ohälsa erkänner och förstår värdet och innebörden av det generationsöverstigande traumat. Främst i syfte att avbörda föräldrar en belastande skuldkänsla som riskerar att bli ett hinder i deras omsorgsarbete.

Slutord

Forskning är inte värderingsfri, även om det ibland hävdas att så är fallet. Det finns alltid intressekonflikter bakom satsningar som görs, och vilka projekt som får de mest generösa forskningsbidragen. En hegemoni, som den i fallet med de neuropsykiatriska diagnoserna, kräver att vi utmanar diskursen genom noggranna studier och analyser av texter som produceras inom området. Det är värt att notera, att den som vågar ta risken att problematisera hegemonin uppfattas inte sällan som påläst och vederhäftig. En viss form av återkommande paradigmskifte är nödvändig för att bevara en sund forskningstradition. Inte minst inom de vetenskapliga och kliniska områden där den psykiska hälsan står i fokus. Uppfattningen om vad som är ett ”normalt beteende” styr vår syn på hur barn (och vuxna) ska och bör uppträda. Så har det alltid varit, men vilka beteenden vi betraktar som avvikande varierar över tid. Medicinhistorikern Karin Johannisson (1944–2016) uppmärksammade oss på att diagnoser och sjukdomsbilder skapas och återskapas i paritet med samhällets normer och värderingar. Samhällsförändringar ställer därför höga krav på forskaren att vara följsam och grunda sina hypoteser på en ny verklighet tillsammans med ett nytt scenario. Här måste jag påminna om Karl Popper, vetenskapsteoretikern vars kanske största bidrag var falsifieringskriteriet – ingenting kan fullt ut bevisas, däremot kan det fullt ut motbevisas.

Soly Erlandsson är professor em. i psykologi, leg. psykolog och medverkar regelbundet i Kokpunkten, Critical Point.

Referenser till studier som jag åberopar i texten finns återgivna nedan.

Batstra L, te Meerman S, Conners K, Frances “A. Correspondence – Subcorticol brain volume differences in participants with attention deficit hyperactivity disorder in children and adults.” The Lancet June 2017 https://doi.org/10.1016/S2215-0366(17)30107-4.

Fass P.S. The end of American childhood: A history of parenting from life on the frontier to the managed child. Princeton, NJ: Princeton University Press 2016.

Erlandsson S, Lundin L, Punzi E. “A discursive analysis concerning information on ‘ADHD’ presented to parents by the National Institute of Mental Health (USA).” Int J Qual Stud Health & Well-Being 2016 11(1), 30938.

Erlandsson SI, Punzi E. “Intoduction – A biased ADHD discourse ignores human uniqueness.” Int J Qual Stud Health & Well-being 2017 12:1319584.

Erlandsson SI, Hornborg C, Sorbring E and Dauman N (2022) “Is ADHD a way of conceptualizing long-term emotional stress and social disadvantage?” Front. Public Health 10:966900. doi: 10.3389/fpubh.2022.966900

Hoogman M. et al. “Subcortical brain volume differences in participants with attention deficit hyperactivity disorder in children and adults: a cross-sectional mega-analysis.” The Lancet Febr 15, 2017 http://dx.doi.org/10.1016/52215-0366(17)30049-4.

Le Zhang, Lin Li Andell, P. et al. ”Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder Medications and Long-Term Risk of Cardiovascular Diseases,” 2024;81;(2):178-187. doi:10.1001/jamapsychiatry.2023.4294

Winnicott, D. Collected Papers. Through paediatrics to psycho-analysis, 1958

LÄS FLER ARTIKLAR I #12:

Pantea Rinnemaa: Hjälplöshetens banalitet? – att tolka Hannah Arendt genom iransk diaspora

Pantea Rinnemaa: The banality of helplessness? – Reading Hannah Arendt through the Iranian diaspora

Sam Carlquist: Sex frågor till – intervju

Sam Carlquist: Nyskrivet – Sommarhus (dikt)

Annika Eriksdotter, Carola Nordbäck och Eva Sharp: Samtidskonst i kyrkorum: vidgade sinnen och existentiella djup

Andreas Engström: Kristna klassiska verk i kyrkorummet, Del 2: Johann Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassionen

Petra Werner: Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television

Andreas Engström: Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk

Andreas Engström: Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan

Sara Shamloo Ekblad: Nya grepp för en ny publik – intervju med Emil Nilsson i Stockholms konserthus nystartade ungdomsråd