Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television

Av Petra Werner

Teve har ibland beskrivits som ett flyktigt medium, där en person kan vara vida berömd den ena dagen och helt bortglömd den andra. Teve kan onekligen peka på hur kort minnet är, och hur något kan framstå som daterat bara ett decennium senare. Lasse Holmqvist är ett exempel på en tevepersonlighet som under sin verksamma tid var en av Sveriges mest välkända människor, men som idag torde vara helt bortglömd av alla som är under femtio år. Det är inte säkert att alla över femtio heller har någon tydlig bild av honom, åtminstone inte av hans omfattande programproduktion. De flesta brukar på sin höjd kunna nämna Här är ditt liv om man frågar om Holmqvist, och den teveserien gjordes på åttiotalet. Som så ofta när det gäller tidig svensk television har en hel ymnighet av information och produktion fallit i ohjälplig glömska. Föreliggande text är ett försök att bringa liv i något av detta.

På luffen

På julaftonskvällen 1959 visas i teve ett program där vi ser en äldre kvinna stå mitt på golvet i ett trångt, pyntat vardagsrum. Kvinnan är liten och tunn, och sjunger med klar röst en visa med många verser och när hon tystnar hör vi en lågmäld mansröst i rummet fråga var hon har lärt sig alla visor. Kvinnan berättar att hon lärt sig dem i barndomen genom långa vandringar under vilka hon träffade många olika människor; De flesta visorna härstammar från slutet av 1800-talet, men finns inte nedskrivna. På stående fot sjunger hon därefter ett antal kortare visor med olika teman, och när mansrösten vid några tillfällen frågar vem som lärt henne en viss visa, svarar hon enkelt att det var en som hette Johansson från Västervik eller en gammal gubbe i Hässleholm. Hon berättar också att hon tillsammans med de andra unga brukade gå längs vägarna på lördagkvällarna och sjunga, för man hade ingen annanstans att ta vägen, och på arbetet fick man inte sjunga. Det var bara rallarna som fick sjunga. Programmet avslutas med att hon berättar hur hon avstod från erbjudandet att bli Kristina Nilssons sångelev trots övertalningsförsök. Det var för jobbigt att lära sig massa nya språk och låta sig undersökas av en doktor. Kameran ligger kvar på helbilden där kvinnan står och det är tyst en stund i rummet.

Sekvensen som beskrivs ovan är hämtad ur programmet Besöker en vissjungande småländska om vissångerskan Vendela Johansson i Delaryd. Programmet ingår i serien På luffen som visas på teve mellan 1959 och 1961, producerad av Lasse Holmqvist tillsammans med Åsa Holmsen. Mansrösten som vi har hört i rummet tillhör Holmqvist, som endast helt hastigt har synts i bild där han sitter på en pinnstol vid ett köksbord. Han ställer mycket få frågor, hon berättar och sjunger i sitt eget tempo, under långa stunder helt utan avbrott. Vendelas sångstil är rutinerad med rytmiska och melodiska variationer, och visorna är stundtals komplicerade med olika omkväden. Holmqvists närvaro framstår som tillbakahållen men uppmärksam, nyfiket lyssnande.

”Sättet på vilket Vendela namnger människor och orter och betonar företeelser berättar mer än om vi bara skulle ha läst skildringen.”

Lasse Holmqvist är journalist och författare med akademisk bakgrund som först gör nyhetsreportage på den lokala tevestationen i Malmö, innan han kommer till Stockholm och Sveriges Television. Under åren 1958–1969 gör han omkring 60 teveprogram, varav flera ingår i serier. Han blir först känd för den stora tevepubliken som programledare för serien Bia litt: underhållning från en skånsk gästgivaregård. Programmet är en sorts magasin i en studio utformad och inredd som ett gästgiveri med dukade bord och med ätande och drickande gäster, där artister uppträder, och alla medverkande samtalar med varandra vid de runda små borden. Berättelser i såväl talad som sjungen form framförs. Några ytterligare exempel på serier han producerar, utöver På luffen, är Hos doktorn och Tentamen i Lund. Holmqvist gör dessutom ett stort antal enskilda program där Träskor, Snusdosan samt Höga huvudsaker är exempel på program som handlar om traditionerna kring olika sorters hantverk där Holmqvist flanerar genom svenska småstäder, och låter människor berätta om sina liv och arbeten. Pastorn med karusellgreppet, Man i skogen, och Hos fader Gunnar är exempel på program om en specifik person vars liv, vardag och tankar skildras under samspråk, där Holmqvist låter personen berätta fritt utan att bli avbruten. Holmqvist gör också åtskilliga kulturhistoriskt färgade reseskildringar som till exempel Lund-Trelleborg som handlar om en gammal järnväg, Bada i Mölle om historien kring en gammal badort och Från bondby till lyxkrog där han reser igenom Polen och besöker krogar, kaféer och restauranger. Det centrala för Holmqvist är dels traditionen att muntligt föra vidare kunskap, dels att lyfta fram själva berättandet i sig.

Muntlig tradition

I en muntlig kultur, framhäver kultur- och språkforskaren Walter Ong, hör tankens fortlevnad samman med kommunikation. Medierna betraktar Ong som en fortsättning på den muntliga kulturen. Inom muntlig och visuell tradition är det centrala att bevara kollektiva och individuella minnen, men också att förmedla kunskap och information. Folktraditioner och kunskap har genom människans historia överbringats i form av visor, sägner, grottmålningar, kyrkomålningar och ballader. Den muntliga och visuella överföringen är något levande och förändras också lite varje gång den traderas. Den är också en förutsättning för att viss kunskap inte ska gå förlorad, och därmed leda till att varje generation måste uppfinna saker och ting på nytt.

Serien På luffen följer såväl formmässigt som innehållsmässigt en muntlig berättartradition som estetiskt influerats av ballader och folkvisor, vilket samtidigt utgör programmens innehåll. Det som skildras är huvudsakligen lantliga miljöer, stugor, kyffen, luffarens vägren samt urgamla svenska hantverkartraditioner eller utdöende handelsbodar, men också småstadsliv och kampen med vardagen. Här finns en närvarande brukskonst, en relation till folkkultur som dikter, folkvisor, skrönor likaväl som hantverk och äldre kunskap.

”Plötsligt ser vi hur Pälle lyfter sin näverlur och blåser i den under några sekunder. Därefter ler de mot varandra och fortsätter promenera tills de slår sig ned på en kulle framför en stuga.”

Luffaren, som Holmqvist är på spaning efter i sin serie, är under många år i Sverige en vanligt förekommande gestalt med sin särskilda profil, och skildras regelbundet även i andra program som till exempel En vandringsman (1964), av Larz-Thure Ljungdahl och Knallar (1963) av Lennart Ehrenborg. Epitetet ”luffare” innefattar egentligen en tämligen heterogen grupp, där just ”knallar” specifikt är namnet på kringresande försäljare eller gårdfarihandlare i Sjuhäradsbygden i Västergötland. Epitetet luffare är således bredare, och kan dels handla om vagabonderande personer i jakt på arbete, dels personer som av olika skäl inte vill eller kan inordna sig i förhållanden med arbete, bostad och familj. Ofta får hantverkare överge sina verkstäder i samband med industrialiseringens framväxt, och i stället söka försörjning på annat håll. Andra åter kan vara fysiskt och psykiskt handikappade som undflyr den så kallade hjälpverksamhet som står till buds. Företeelsen minskar under femtiotalet då många får plats på ålderdomshem.

Men det återstår fortfarande en och annan, och det är detta fenomen som står i fokus för just serien På luffen, där den storväxte Holmqvist ikläder sig rollen av luffare som promenerande tar sig igenom stora delar av södra Sverige, för att i program efter program möta både individer och tradition och äldre hantverk. Holmqvist låter alltid den andre framträda och ställer sig själv i skymundan eller utanför bild. Han ställer öppet och frimodigt raka frågor, vilket gör att den andre framträder som expert med åtråvärd kunskap och inblick, oavsett ämne och sammanhang. Vendela Johansson i Delaryd är ingen luffare i den meningen men har däremot tillbringat en stor del av sitt liv på vandring. När vi lyssnar på Vendelas röst, som utan mellanhand återger historiska berättelser respektive sånger, är det inte bara orden vi uppfattar utan också tonfall, pauseringar, blickar, leenden och gester. Alla uttryck är återhållna och diskret nyanserade, vilket även det berättar något om den tid som det handlar om. Vi hör hur rösten och ljuden omkring låter, men vi ser på samma gång ansiktet med olika uttryck omkring mun och ögon, vi ser kropp och kläder, och vi ser sättet att sitta eller stå och gestikulera på. Kameran är relativt stilla, det förekommer mycket få inklippsbilder eller andra bildmässiga kommentarer.

Skillnaden mellan skriftlig och muntlig framställning av ett historiskt sammanhang blir här tydlig, då berättarens egen tolkning traderar ytterligare kunskap på ett visuellt plan. Berättaren och berättandet förkroppsligar i sig ett historiskt skeende. Här är ett förflutet skildrat direkt ur ett personligt sinne, utan omvägen via exempelvis en historiker eller en etnolog. Sättet på vilket Vendela namnger människor och orter och betonar företeelser berättar mer än om vi bara skulle ha läst skildringen. Vendela Johansson gestaltar ett uttryck för en traditionell muntlig kultur där det är viktigt att aktivt ta del i bevarandet av kollektiva och individuella minnen, men också att föra vidare viss kunskap. Vi ges möjlighet till nyförståelse av både en annan tid och vårt förhållande till vår egen historia. Hela situationen sammantaget berättar något för oss, och ger oss en sinnlig kunskap. Mötet med Vendela blir till en minnesplats i kraft av ha blivit berättad.

Vendela skulle kunna beskrivas som en rapsod, något som Walter Ong nämner i sin diskussion om muntlig kultur. Han lyfter fram rapsoden, som i antikens Grekland var sin tids talspråkliga diktare eller kringvandrande sångare som framförde episka, exempelvis homeriska, dikter. Rapsodin är ett lösryckt stycke, en bred, ofta oenhetlig krönikeartad skildring, och det grekiska ordet rhapsodien handlar om att sy ihop sånger. Den homeriska diktningstekniken gick enligt Ong ut på att förhålla sig till formler i en sorts fraslexikon som rapsoderna hade i huvudet: upprepningar och antiteser, allitterationer och assonanser, epitetiska och andra formelartade uttryck eller någon annan minnesteknisk form. För diktaren handlade det å ena sidan om att förhålla sig till en tradition och en uppsättning regler, och å andra sidan om ett självständigt skapande utifrån detta material. Beskrivningen liknar ett sorts kanonbegrepp i egenskap av ett kollektivt lager. Det är visserligen en ofrånkomligt gemensam resonansbotten, men det betyder inte att det är ett regelverk som slaviskt måste följas, snarare tvärtom.

Det finns ett dubbelt syfte med fokuset i På luffen, i det att Holmqvist också själv gör sig till luffare för att försöka komma åt det muntliga berättandet. Han gör sig till en del av själva berättelsen. Han klär inte bara ut sig till luffare, utan försöker även leva som en sådan under inspelningarna, vilket innebär att han vandrar långa sträckor oavsett väderlek, och letar efter platser att ta skydd på, vilket också ska öka chanserna för honom att träffa autentiska luffare. Flera av dem han träffar under dessa vandringar är som sagt inte alltid luffare då sådana tycks ha en tendens att dra sig undan. Dem han träffar är däremot personer som arbetar och lever i en muntlig berättartradition, som lantliga predikanter, balladsångerskor, folkdiktare eller andra vandringsmän som befinner sig mellan arbeten.

En hermeneutisk rörelse

Holmqvists genuina nyfikenhet och intresse för personer, oavsett om de är fiskare, myndighetspersoner, operadivor eller luffare, är betecknande. I På Luffen gestaltas förutom uttryck för muntlig tradition även genomgående en hermeneutisk ansats. I hans outtröttliga försök att tolka och förstå det han möter befinner han sig i en ständig rörelse mellan del och helhet och mellan det bekanta och det främmande. Han närmar sig omvärlden utifrån sin egen förförståelse, och försöker göra det främmande till sitt. Gemensamt med oss tittare deltar han i utforskandet av det okända.

”Berättandet liknar en sorts performativ där helheten är viktigare än berättelsens innehåll. Det är själva vägen som pekas ut som central, inte målet. Det som här står i centrum är berättandet som process och aktivitet, inte själva berättelsen.”

De erfarenheter och den kunskap vi får ta del av handlar om både helt näraliggande ting och mer främmande, avlägsna ting. Walter Benjamin diskuterar två olika muntliga berättartyper som han kallar sjömannen respektive bonden. Sjömannen berättar om exotiska trakter, belägna mellan hemmet och världens ände, medan den bofaste bonden återberättar traktens legender, som en tidsresenär på färd i det förflutnas skikt. I det förra fallet finns det ett samband mellan berättandet och resan, i det senare ett samband mellan berättandet och myten, traditionen. Ett motsvarande förhållande, förankrat i svensk kulturhistoria, kan vi finna i Erik Gustaf Geijers skaldestycken Vikingen och Odalbonden där den förstnämnde lämnar hem och uppväxtmiljö för att uppleva äventyr till havs och i främmande länder. Odalbonden, däremot, sammanknyts med jorden som brukas, den egna marken men framför allt hemlandet, nationen. Medan vikingen står för äventyr, erövringar, kraft och mannamod, så symboliserar odalbonden folkets och landets själ och hjärta. Hantverkargesällerna som reste kring och mästare som var bofasta utväxlade nya erfarenheter, som hela tiden kunde komplettera de tidigare. Det handlar här såväl om tradering av äldre tiders kunskap och traditioner, som om mytiska berättelser och skildringar av främmande kulturer.

Hur vi tolkar och förstår betingas i ett hermeneutiskt synsätt av att vi är historiska varelser. En hermeneutisk forskningsväg handlar om tecken och tydning, och för att kunna orientera sig behöver man ha en förförståelse, ett förhållande till en tradition, som man samtidigt måste ha distans till. Det hermeneutiska förhållningssättet till förståelse finns egentligen mer eller mindre manifesterat i seriens alla avsnitt, men närmast ska vi se ett exempel på hur luffaren spelar ut sina fördomar, sin förförståelse, för att söka nyförståelse, i ett avsnitt av På luffen från 1961 där Holmqvist återigen placerar sig själv i rollen av luffare.

Vinjettmusiken spelas här i en mollversion och vi ser ett skånskt slättlandskap i mulen barvinter med kala träd mot orolig skymningsliknande himmel, och en ödslig väg kantad av leråkrar. När musiken tystnat kommer längs denna väg en lång man gående med en käpp. Mannen är klädd i en stor bylsig rock. Vinden hörs blåsa hårt i hans mikrofon, och när han stannar upp i helbild framför kameran ser vi tydligt att det är Holmqvist. Han sveper rocken om sig samtidigt som han lyfter upp mikrofonen.

Holmqvist: Vilket väder! Goddag på er alla och hej igen till alla bekanta. Det är nästan ett helt år sen jag träffade er i egenskap av luffare. Jag var tvungen att ägna mig åt ordnat arbete ett tag och det är inte alltid lika roligt som att gå på luffen. Men jag ska säga er att det är ett tvivelaktigt nöje att luffa omkring såhär den här tiden på året. Vintern härnere är mycket märklig. Inte alls som uppåt landet, men det vet ni väl om, de flesta av er. Paraply och regnkappa och galoscher är lika naturliga attribut här som skidor och pjäxor uppåt landet. Det är vått och kladdigt ute i markerna. Lador och annat som luffaren brukar hålla till i är vintriga och kalla och ogästvänliga. Och man får gärna såhär vintrig och snuvig röst. Och landskapet som annars är luffarens nöje är inget vidare att njuta av just nu.

Medan han pratar, ser vi landskapet i helbild med våta åkrar och mörka kladdiga stigar med vattenpölar.

Holmqvist: Men det är klart att det finns de som trotsar vår nordiska vinter och skaffar sig härbärge på tegelbruk och glasbruk och andra fabriker i bygderna med varma källare och gästfria direktörer. Och hur skönt kan till exempel inte målar‘n Andersson ha det uppe i Åfors i den varma glasbrukskällaren? Minns ni inte Andersson? Han som låg på de varma ugnarna och hade det så gott. Minns ni inte honom så gör vi en liten trollformel med luffarstaven så har vi honom här. Smack.

Holmqvist viftar till med sin käpp vilket följs av klipp till en mörk bullrig plats, där två gestalter skymtar bland en massa bråte. Det är högt oväsen men man hör deras röster. Närbild på en äldre man, John Andersson, med vitt kammat hår, glasögon, som lyfter en pilsnerflaska mot kameran. Holmqvist hörs på lite avstånd säga skål, skål varpå Andersson dricker. Kameran filmar snett underifrån och i förgrunden skymtar skräp och lådor. Anderssons överkropp och huvud sticker upp bakom bråtet. Holmqvist sitter som vanligt till hälften skymd, sedd bakifrån. Det är lågt i tak. Holmqvist och Andersson för en lågmäld dialog om vardagens konkreta detaljer som hur varmt det är vid ugnarna, hur därför en myckenhet pilsner går åt, och vilka platser som är bäst att ligga på. Efter en stund zoomar kameran ut något och visar Holmqvists rygg till hälften, hans hand håller fram ett foto mot Andersson.

Holmqvist: Jag ser här… är en bild från en tillställning härnerifrån. Det är för tre år sen, en julafton. Är det luffarkollegor?

Närbild på fotot som visar fem män runt en uppochnedvänd trälåda, de håller alla upp pilsnerflaskor mot kameran.

Andersson: [tittar på kortet] Justja! [Skrattar högt]

Holmqvist: Är det kända figurer?

Andersson: Ja! Allihopa! Anderssons finger pekar på man efter man medan han berättar. Han är från Kosta… och den, han är dö, han var från Helsingborg… hette Lindkvist… och han hette Plato…arbetade på torvmossar…Och så är den där … det skulle va jag!

Båda skrattar. Musik igen, samma som tidigare. Klipp tillbaka till den disiga åkern, en betydligt kontrastrikare bild än den från glasbrukskällaren.

Holmqvist: Ja, så mötte vi alltså före detta luffaren Andersson för mer än ett år sen. mitt i sommaren, och han lär ha det bra där nu på vintern. Men… jag är inte riktigt Anderssons typ. Vid den här årstiden, framför allt nu vid jul…drar jag mig, liksom många andra vagabonder in i tätorterna. I mitt fall till Malmö, och det bara växer och växer. Hastigare än någon annan stad i vårt land just nu. Men vad hjälper det mig och mina bröder? Inte kan vi dra runt i de moderna stadsdelarna. Nej, här har vi sannerligen ingenting att hämta. I Malmö känner vi oss bara hemma i den Gamla Stan. I staden inom broarna som den kallas.

Kameran panorerar genom en stad i nattbelysning med julgirlander och lyktor av alla slag. Vi hör en melodi spelas på gitarr, i snabbt och lätt tempo. Med denna musik som fond och som vägvisare för en ny miljö, ser vi en rad inrättningar och skyltar av äldre stil: Snickeriverkstad, Frisör, Bokbinderi, Guldsmed, Mat-Rum, Ölkafé med mera Vidare gamla tegelhus med bakgårdar, lagerlokaler, skorstenar, ett litet barn som går in genom en port, en gammal barnvagn på en skräpig innergård, en vräkig amerikanare som sveper förbi, en liten trädgårdstäppa mot en fasad av korsvirke, en svart man som släpar på en kontrabasfiol, en cykel leds in på en medeltida gård, mopeder och bilar kör i trånga gränder, en man springer uppför en ranglig trappa, en annan man tvättar ett fönster. I programmet fortsätter Holmqvist att möta olika nya individer i stadsmiljö.

Att lära känna sin egen icke-förståelse är inom hermeneutiken förutsättningen för att kunna ställa frågor, och det är själva frågandet som är vägen till kunskap. För att kunna tillägna sig en ny tolkning och förstå något annorlunda, måste man lämna det bekanta och möta det främmande. När det egna betydelsesammanhanget görs främmande, öppnas ett mellanrum som erbjuder ett utrymme för nya tolkningar. I detta luffande, promenerande, rör vi oss visserligen hela tiden framåt och möter nya människor, men rörelsen är cirkulärt spiralformad, i det att utforskandet hela tiden gäller det förflutna samt ställer frågor kring var vi kommer ifrån. Det handlar om att göra det främmande bekant men också om att göra det bekanta främmande, i en pendling mellan del och helhet. Eftersom luffaren i det här fallet gestaltas av en person som vi alla vet inte är luffare, utan i stället en reporter, görs luffaren, ett genom historien bekant fenomen, till något främmande. Tolkningen sker aldrig i ett tomrum, den är i sig själv en del av det tolkade.

Berättande och berättelse

Walter Benjamin understryker att de erfarenheter som överförts från mun till mun är den källa som alla berättare öst ur. Historieberättaren hämtar sitt stoff ur erfarenheter, påpekar han, och historieberättande är ett hantverk genom vilket berättelser fungerar som traditionskedjor mellan generationer, och erbjuder en reservoar av erfarenheter och kunskap. Benjamin gör en stor åtskillnad mellan berättande å den ena sidan och romanen å den andra. Romanen ser han som en isolerad företeelse som handlar om ett enskilt liv och därför ingår det inte enligt honom i en muntlig tradition.

Berättandet, menar han är den förnämsta av alla verbala konstformer, eftersom det ligger bakom så många andra konstformer, även de mer abstrakta. Kunskapens och framställningskonstens ursprung är, anser han, den mänskliga erfarenheten. Det bästa sättet att ge uttryck för denna är, enligt Ong, att redogöra för den på samma sätt som den blir till och fortsätter att finnas, nämligen innesluten i tidsflödet. Att utveckla ett handlingsförlopp är ett sätt att handskas med tidsflödet. Ong redogör för berättandets historia, från dess ursprung i minnestekniker och kulturers bevarande av kunskap genom ett lineärt berättande med intrig och höjdpunkt, och pekar på hur talspråkliga kulturer saknar epikens och romanens kronologi och form.

Här förtydligas gränsen mellan berättandet som sådant och själva berättelsen. Det ena är en aktivitet och det andra ett verk, ett självständigt ting. En berättelse skildrar en historia om någonting, och har ett huvudtema som håller samman berättelsens början, mitt och slut. Huvudtemat ger berättelsen dess rörelseriktning. Denna rörelse innebär en ständig dialektik mellan delar och helhet, en hermeneutisk spiralrörelse, och denna dialektik kan uppfattas som en symbol för en process som aldrig avslutas. Berättandet representerar ett ytterligare steg i lärandeprocessen, och implicerar en förmedling via en annan röst, till skillnad från det direkta sinnliga varseblivandet. Därmed skapas ytterligare en dimension i lärandeprocessen. Den kritiska instans som tidigare av nödvändighet saknats, kan då ges möjlighet att utvecklas.

Härnäst ska vi, i ännu ett avsnitt ur På luffen, knyta bekantskap med ytterligare en rapsod, diktaren och predikanten Pälle Näver, som berättar fritt ur hjärtat om sina livserfarenheter och därav följande visdomar. Pälle Nävers riktiga namn är egentligen Josef Högstedt, på sin tid en välkänd folkdiktare, regelbundet publicerad i dagstidningar, med stor spridning i landet. Han är också något av en predikant och samlar omkring sig stora skaror människor som är beredda att vallfärda långt för att få slå sig ned i backen strax utanför hans stuga i Småland, och lyssna på honom.

Rapsoden Pälle Näver[1]

Medan vi hör den koralliknande musik som utgör den återkommande vinjetten i programserien, ser vi på långt håll två män komma vandrande på en slingrande grusväg kantad av högt vajande råg. Männen är enkelt klädda, den ena har en ränsel på ryggen och den andra ett kamerastativ. De talar med varandra och gestikulerar, men vi hör dem inte. När de kommer närmare ser vi att den ene är Lasse Holmqvist. Den andre är fotografen och syns inte mer i programmet. De passerar oss och kameran utan att stanna upp eller titta åt vårt håll, och försvinner förbi en gärdesgård, bortåt vägen åt andra hållet. Kameran panorerar upp mot en kyrka och en väderkvarn. Musiken upphör. Därefter ser vi i halvbild Holmqvist och en äldre man med yvig vit hårkalufs och naket ansikte. De rör sig fram och tillbaka i en skogsglänta, till synes lite försiktigt på det ojämna underlaget, medan de samtalar. Mannen med den yviga kalufsen, vilken vi förstår är Pälle Näver, är klädd i en enkel mörk kostym med breda slag. I den ena handen håller han en käpp, och i den andra en näverlur. De småpratar om sanningar och myter om Småland, om smålänningar och naturen i omgivningarna, och utöver brottstycken av deras stillsamma samtal hör vi ljudet av fåglar och insekter. Efter en stund ser vi dem sakta promenera längre in i skogen, för att komma fram till Pälles ”vättehage”. Vi ser dem i helbild, och hör deras samtal på avstånd, och plötsligt ser vi hur Pälle lyfter sin näverlur och blåser i den under några sekunder. Därefter ler de mot varandra och fortsätter promenera tills de slår sig ned på en kulle framför en stuga. Det är Pälle Nävers hem.

Holmqvist: När du blåser i din lur, kommer alla dina vättar då?

Pälle Näver: Ja, det kan jag både säga ja och nej till för att… de får liksom kontakt med mig, och denna kontakt verkar då så att… ska de komma fram så gör de det, ska de hålla sig undan gör det de. Det är liksom ett… memento där när jag blåser… [han tittar mot Holmqvist och blinkar och ler]

Holmqvist: Tror du på dessa figurer… tror man på dem häroppe?

Pälle Näver: Ja… här tror vi nog i viss mån mer eller mindre på dessa så kallade övernaturliga väsen. Det har levat kvar ett fragment utav den där gamla folktron här… så att här finns faktiskt mänskor som är så nära den där primitiva uppfattningen om… makterna så att de till och med har med sig… trollputor… den finns en som har verkligen en påse om halsen… han vågar inte vara utan den… den innehåller en hel del märkvärdiga saker… som inte jag vill avslöja här för jag vill inte lära bort det för allmänheten för man har ju så att säga nån… dispens häroppe för det [Båda skrattar] Det finns kvar för man kan inte undgå att färgas av miljön.

Pälle Näver fortsätter berätta om gamla människor han känt som kunde gå ed på att de sett tomten och andra väsen. Holmqvist frågar om denna tro har något att göra med religiös tro, men Pälle Näver undviker att svara direkt. I stället resonerar han kring trosuppfattningar och likheter och skillnader, där han drar paralleller mellan naturens krafter och tron på något allsmäktigt. Vi får se närbilder på humlor, blomknoppar och gräs samtidigt som han talar om den mikrokosmiska nivån, som han menar hör ihop med det makrokosmiska och galaxer och stjärnor. Han beskriver själen som ett membran som tar in kortvågor från naturen som gör att människan kan känna kontakt och samklang. Så följer en längre sekvens där Pälle Näver berättar om hur många det är som om söndagarna söker upp honom och samlas på backen utanför stugan för att lyssna på honom; det är som att människor liksom har ett ärende till Pälle, men med många olika smakriktningar. Han utvecklar ett resonemang om skillnaden mellan civilisation och kultur där människan har kommit för långt bort från sitt ursprung där det handlar om de nära tingen och att vara uppmärksam. Det gäller att lyssna på sitt hjärta för att höra om det längtar eller om det har ro.

En stund senare beskriver han i detalj hur det går till när han diktar.

Pälle Näver: …jag är inte riktigt som andra… jag går omkring liksom… i en diktarvärld… ibland diktar jag min värld, och ibland är den diktad ändå… och jag går här och lyssnar till hängbjörkssuset… vindarna sjunger olika visor… på våren är det mycket dur i klorofyllglansen och sen strävnar det framåt hösten ända till lövfällningstid… då är det övervägande moll kanske… och kärvt… men jag går här och lyssnar och märker hur det kommer dansande emot mig versfötter och rim, och det blir en anapest här och en daktyl där… och en troké där och en taktvila. Och ibland blir det hexameter förstår du!

Här tittar han med skämtsamt sträng blick mot Holmqvist, och rätar på ryggen. Så fortsätter han beskriva hur diktandet går till, i målande metaforer om sångmön och jamber som stiger och lyfter. Till sist går de båda in i huset, och programmet avslutas med att vi ser en översiktsbild från skogsbacken nedanför huset, med tät lövskog, och långt bort i horisonten en bilväg. Längre fram i programmet berättar han om ett gammalt par som levde under 1700-talet. Berättelsen förändras hela tiden från att handla om deras hårda vardagsliv och ålderdom i en liten stuga och vidare om hur de började brygga en dryck som de sålde till att handla om hur denna dryck verkade i detalj.

Pälle Näver: …först stiger ruset… sen vill man behålla en… dävenhet… man kan hålla ansiktet intill elden…

Så plötsligt reser han sig upp och berättar stående hela förloppet på en alltmer obegriplig dialekt. Han varierar mellan att berätta om personliga upplevelser eller reflektioner, beskriva skeenden och historier, och deklamera sina egna dikter. Alltsammans utgör delar av den ständigt pågående berättelse som Pälle Näver själv är i sin egen person. Hans berättelser rör sig i långa vindlingar genom en slingrande karriär skildrad genom en självironisk ton där dialekterna varierar och sanningshalten inte är det väsentliga. Det är berättandet som är det centrala, och hans förmåga att fånga uppmärksamheten, och skapa ett uppstannande, ett mellanrum mellan berättandet och oss. Berättaren delar inte bara med sig av erfarenhet, sin och andras, han gör den också till lyssnarens egen erfarenhet.

För den homeriske diktaren handlade det som sagt å ena sidan om att förhålla sig till en tradition och en uppsättning regler, och å andra sidan om ett självständigt skapande utifrån detta material, och vi kan här se just en sådan pendling mellan dessa olika uttryck. Berättaren förkroppsligar ett historiskt skeende, som kan vara förankrat både i resan och myten, och i Pälles berättande finns, liksom i Vendelas, delvis inslag av sjömannens resor och utblick men framför allt av bondens förankring i hembygd, tradition och mytologi. Det är inte huvudsakligen vad han berättar som är viktigt utan att han berättar och hur han gör det. Berättandet liknar en sorts performativ där helheten är viktigare än berättelsens innehåll. Det är själva vägen som pekas ut som central, inte målet. Det som här står i centrum är berättandet som process och aktivitet, inte själva berättelsen.

Luffarren som mellanrumsfigur[2]

Vi har i den här texten genom Holmqvists resa träffat ett fåtal av alla de olika gestalter han möter i serien, och miljöerna kan växla mellan dammiga källare, leråkrar, fiskelägen, glasbruk, storstadskärna i såväl dags- som nattljus och såväl äldre som modernare butikskvarter. Holmqvist möter var och en med frågor som är enkla och rättframma, ställda med utgångspunkt från en rad uppfattningar om hur tillvaron är beskaffad, vilket öppnar för oss att närmare betrakta dessa företeelser. Holmqvist använder flanören som en protagonist. och när vi följer honom på hans luffarväg ser vi honom vara osäker, frågande, okunnig och även fysiskt klumpig och vacklande. Han utsätter sig för obekanta och främmande miljöer och möten, men han har alltid möjlighet att återvända till det för honom mer bekanta; historik kring stadsbebyggelse eller arkitektur, där han bekvämt och kunnigt kan agera föreläsare. Men genom sin luffargestalt försätter han sig själv åter, gång på gång, i det osäkra: detta okända utforskar han tillsammans med oss. Temat för frågorna han ställer gäller äldre kunskap, traditioner och hantverk. Här betonas vikten av lära känna vår historia för att kunna känna vår samtid.

Holmqvist gör sig själv främmande i och med luffarrollen, och genom den kan han göra de fenomen han möter till sina, till något bekant. I detta gemensamma utforskande av okända miljöer, är äldre kunskap och hantverk föremål för Holmqvists uppmärksamhet. Holmqvist ställer med utgångspunkt från sin egen förförståelse, frågor som om allt var fullständigt nytt för honom, och platsbytena mellan bekant och främmande skapar genom nyförståelsen en fördjupad medvetenhet om människan bakom såväl instrumentbyggaren, som fiskaren och luffaren. Luffaren blir i Holmqvists gestalt på samma gång en sorts outsider, utanförstående, och en person i ett tydligt förhållande till samhället. På detta sätt kan luffaren ses som en mellanrumsfigur, en betraktare som utgör en länk mellan det som är innanför och det som är utanför, det som är bekant och det som är främmande, och förkroppsligar därmed en hermeneutisk process. Men luffaren blir samtidigt en flanör som i sig personifierar relationen mellan land och stad, individ och kollektiv.

Berättelsens rötter i en både muntlig och visuell tradition gestaltas i en omfattande mängd program under svensk televisions etableringstid 1956–1969, och här har jag endast pekat på ett fåtal exempel där Lasse Holmqvist varit centralfiguren. I avsnitten ur Lasse Holmqvists serie På luffen åskådliggör de respektive rapsoderna en muntlig tradition där berättaren i kraft av sig själv blir en förkroppsligad erfarenhet. Den muntliga traditionens dubbla natur, i form av såväl ett fenomen som en process, gestaltas i programmen, och vi ser hur en stor del av det förmedlade består av mer än bara orden, nämligen den muntliga och fysiska gestaltningen i direkt relation med en lyssnare, som därmed görs delaktig i den narrativa akten. Berättaren förkroppsligar ett historiskt skeende, som kan vara förankrat både i resan och myten, och i Pälle Nävers och Vendela Johanssons berättande finns delvis inslag av sjömannens resor och utblick, men framför allt av bondens förankring i hembygden, traditioner och mytologi. Här är själva rörelsen central och implicit i tänkandet, och aktiveras genom återkommande resemetaforer, uttrycket för ett hermeneutiskt förhållningssätt till kunskapandet där man måste resa bort och sedan komma tillbaka för att göra det främmande till bekant, lära känna sig själv och försonas med sig själv, genom att vara det andra, det egna i det främmande. Dessutom aktiveras rörelsen genom traditionen, där varje förståelse handlar om ett avstånd i tiden, men också om en återkomst.

Inom ramen för den muntliga kulturens berättande finns denna inbyggda rörelse, antingen i form av en kringresande berättare eller i själva berättelsens form, en rörelse framåt, en resa som syftar till ett mål, en ankomst. Den muntliga traditionen kan uppfattas såväl som ett fenomen som en process; både som en imaginär väv av sånger och skildringar, och utifrån själva vävandet, broderandet i ett ickelinjärt förmedlande som består av mer än orden, nämligen gestaltningen i direkt relation med en lyssnare som därmed görs delaktig i den narrativa akten.

Petra Werner har en bakgrund som musiker, musikterapeut och filmvetare. Hon disputerade i estetik 2016 med avhandlingen Ett medialt museum. Lärandets estetik i svensk television 1956–1969, och är verksam som bildkonstnär med utställningar sedan 2006.

LÄS FLER ARTIKLAR I #12:

Pantea Rinnemaa: Hjälplöshetens banalitet? – att tolka Hannah Arendt genom iransk diaspora

Pantea Rinnemaa: The banality of helplessness? – Reading Hannah Arendt through the Iranian diaspora

Sam Carlquist: Sex frågor till – intervju

Sam Carlquist: Nyskrivet – Sommarhus (dikt)

Annika Eriksdotter, Carola Nordbäck och Eva Sharp: Samtidskonst i kyrkorum: vidgade sinnen och existentiella djup

Andreas Engström: Kristna klassiska verk i kyrkorummet, Del 2: Johann Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassionen

Andreas Engström: Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk

Andreas Engström: Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan

Sara Shamloo Ekblad: Nya grepp för en ny publik – intervju med Emil Nilsson i Stockholms konserthus nystartade ungdomsråd

Sara Shamloo Ekblad: Underbart är kort eller femte gången gillt: Intervju med Finn Hellman, vinnare av Short Dox Radiodokumentär 2026

Mira Horovitz: Barn i kulturen – om värdet av skapande, etik och utbildning sett genom Suzanne Osten, Martha Nussbaum, bell hooks och Elisabeth Young-Bruehl