SOMMARHUSET

Av Sam Carlquist

Grinden hänger på ett trasigt gångjärn/Men krattad ännu grusgången/till barnets Minnespalats.

Det kantstötta barndomsporslinet
kvarlämnat i sommarhuset.
Det avbrutna äppelträdets i grinande trots
nygröna oktoberlöv.

Där orden fann att de kunde haka i varandra
och slingrande på marken förmedla trots och oro
blev förvisade ur SommarstugeEden.

Huset, kvarlämnat åt vintern
Vänder blindfönstren mot norr.

Vi lämnar tid som minnen där vi levt.
Allt förflutet kvar i utkylt hus.
Fuktskadade böcker.
Tidens trycksvärta som foder under tapet.

Långt ner i de oseendes värld;
I havets djupa mörker
där inga ögon bildas;
där ingenting värt att se kan gro.
Där inga ögon existerar
finns heller ingen tid.

Eterbedövningens drömmar.
Det sköterskestärkta barnsjukhuset.

I drömmen rör jag mig på engelska;
som om jag bar en hund till veterinären.
Mitt leende är italienskt i lättnad
och mina ögon judiska i bokens djup.
Allt var jag, rymde jag.
Alla jag mött var jag.

Som brev efter brev skall läsas
på läskpappret, spegelvända
och täckande varandra.

Omöjligt att efteråt säga
när man passerade tröskeln;
från vilket tillfälle man förvandlats
till den som väntar på sitt slut
som man förr inväntade första ljus.
Orons rytm – omväxlande lugn.
Och hjärtrusande.

Blanka vykort med spårvagnar eller björnungar
förmedlade schackdrag mot schackdrag.
Det var då när post delades ut flera gånger varje dag
och många kunde skilja ett torn från en bonde.
Då, när propellerplan drog vackra banderoller
och folk läste böcker med dikter i.
Men det var i ett annat land och de flesta dog på riktigt.

Och än idag
närmar jag mig minsta tecken på förtvivlan
som en apa med cymbaler.

i Egypten limströk man
de lindade döda
som presentförpackningar till Gud och plundrare –
som man i sommarstugan 1933
limströk sovrumstakets spända papper.
Den vita tavlan i nattens sky
där sagoöar flöt och riken föddes.

Hjärnan kunde inte förstå sig själv
som kroppen förstod sina fula fötter.
Så klok var redan barnets hjärna
att den höll sig undan från sitt skrämmande själv.

Men senare – med händerna djupt i varandras fickor
fann vi våra vardagliga heligheter.

Förebådarna kommer som förr
med ojämna mellanrum.
De har slutat smyga i farstun utan klampar i trappan –
stolta över sin tillgjort dåliga uppfostran.
Som han som stoppar kniven i mun
för att reta bordsgrannen på finmiddag.
Sen jag fick fiskögat insatt i dörren kan vi se varandra genom den.
Jag noterar hennes päls av kattskinn och dödspamfletterna hon håller upp.
Hjälpredan håller sig strax bakom med sin bryggarfrack,
sina nötta myggjagare och dåliga tänder.
De ser mig;
En gulögd vägrare förankrad i min trots
och mitt frukostgrälande med Gud.

Vi samlar ved inför det okända.
Med fasta tag i varsin sida av sågen
mumlar vi i takt att
”det okända är nog kallt,
det okända måste vara
så förbannade fruset.”

Vi slet och drog och vår rädsla för det okända
förvandlades till vrede.
Så vi byggde oss en vredstuga
med vars hjälp vi skulle överleva vid detta barndomens hus
som sedan länge varit rivet.
Jag borde egentligen släpat ut
en kall, råttgnagd solstol
och sätta mig på den på landsvägen strax bortom kurvan
för att se de amerikanska och franska dikterna
förklädda till Cadillacs och C4or
blinkande vilt med helljus i ett poetiskt chicken race.
I sin Totala Meningslöshet!
Vi kom med åren att låna stämningar och tankar och blanda dem.
Och vad fan hade jag kunnat uppnå med solstolen?
Bara en bekväm åskådardistans och ett ursäktligt dumt utslag av ungdom.

Vi missunnar inte varandra våra behov av längtan,
våra behov av drömmar.
Vid att hålla fast.
Om så i en lögn.
Vid att låta cymbalerna klinga.
Vid att le uppkäftigt och skriva våra dikter.

Ännu, kom ihåg det – ännu, och fortfarande;
ännu tid att plocka drivved på stranden
medan vi vanemässigt håller utkik
efter Damen Med Pamfletterna.

Man arbetar sig neråt till sömnen.
som gruvarbetare varje dag biter sönder rädslan.
Vi – med den halvvakna mellansömnens skyffel
och livets samlade orättfärdigheter.

Sedan gruvhissen upp mot ljuset
och livets överraskande lycka.
Överraskande förmåga att lära oss
ge och ta emot kärlek.
Vilken kärlek som helst om den är äkta.
Och den som exploderar mellan främlingar
i omättligt behov av tröst.
Den svettiga namnlösa respekten för tröst.

”Vi gör oss illa,
man gör oss illa,
det går fort och lätt att göra människor illa”!
Talkören deklamerar från altanen.
Jag nickar instämmande när jag går förbi.
När jag sitter still.
När jag sover.
Ord, svullna av gamla misslyckanden,
sväljer jag. De kommer upp igen.
Våg efter våg slår mot framtänderna
ty de är hoppfulla och bittra och besvikna –
allt på samma gång.
”Ropa nu”, kräver de.
”Ingen av oss har råd att vänta.
Låt oss skrika i varandras öron,
ur varandras munnar,
ur historien och ur allt samlat mod.
Och ur vår feghet.
Av nödvändighet!”

Grinden hänger på ett trasigt gångjärn.
Men krattad ännu grusgången
till barnets Minnespalats.

Sam Carlquist är född 1946 och har utgivit en rad diktsamlingar på Migoli förlag, bland annat Skamsamlarens vagn (2019). Hans senaste diktsamling kom ut i maj 2021 på Migoli förlag. De namn våra döda minns.

Pantea Rinnemaa: Hjälplöshetens banalitet? – att tolka Hannah Arendt genom iransk diaspora

Pantea Rinnemaa: The banality of helplessness? – Reading Hannah Arendt through the Iranian diaspora

Sam Carlquist: Sex frågor till – intervju

Annika Eriksdotter, Carola Nordbäck och Eva Sharp: Samtidskonst i kyrkorum: vidgade sinnen och existentiella djup

Andreas Engström: Kristna klassiska verk i kyrkorummet, Del 2: Johann Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassionen

Petra Werner: Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television

Andreas Engström: Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk

Andreas Engström: Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan

Sara Shamloo Ekblad: Nya grepp för en ny publik – intervju med Emil Nilsson i Stockholms konserthus nystartade ungdomsråd

Sara Shamloo Ekblad: Underbart är kort eller femte gången gillt: Intervju med Finn Hellman, vinnare av Short Dox Radiodokumentär 2026

Mira Horovitz: Barn i kulturen – om värdet av skapande, etik och utbildning sett genom Suzanne Osten, Martha Nussbaum, bell hooks och Elisabeth Young-Bruehl

Eli Getreu: Dagbok – del VI