Det är här den sjätte delen i de serie med utdrag vi publicerar ur Eli Getreus dagbok. Eli var Øyvind Vågens morfar och föddes på väg till Wien 1920 som son till judiska föräldrar som invandrat dit från dåvarande Galizien (nuvarande västra Polen/östra Ukraina). Väl där kom han att engagera sig i en judisk ungdomsrörelse som syftade till att utbilda sig till jordbrukare och sedan flytta till Israel för att odla upp det heliga landet – Eretz. Här får vi ta del av dagbokens allra första sidor och bland annat läsa om avskedet från hans ungdomskärlek, Vera, som reser i förväg till Palestina. De tidigare delarna finns att läsa här.
Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)
Lördagen den 3 september 1938
Vi var hemma hos Vera i lägenheten för att för sista gången i Wien spela piano tillsammans med henne. Hon spelade från opera och ”La Paloma”[1], det var mycket fint. Jag mindes tillbaka och kunde inte föreställa mig något härligare än att vara tillsammans med min kvutsah[2] samtidigt som min chavera[3] sitter vid pianot och vi alla sitter runtomkring och lyssnar. Jag skulle så gärna vilja att hon ännu en gång spelade min favoritsång, ”Barcarollen”, från Hoffmanns äventyr, för mig. Det var obeskrivligt vackert. Musiken ger mig så mycket. Senare blev tyvärr allt pinsamt. Jag blev oerhört upprörd. Jag var mycket lugn hela kvällen hemma hos henne, jag tänkte inte på att jag snart inte skulle få se henne mer. Hon följde oss en bit på vägen. Hon var mycket flott med sin röda väst och hatt.
Söndagen den 4 september 1938
På eftermiddagen var det vår kvutsahs[4] avskedsfest för Vera. Vi konserterade och plötsligt kom det över mig; Vera satt snett mitt emot mig, jag tittade dit, ljuset var lika dunkelt som runt en lägereld och då blev jag för första gången riktigt medveten om vad jag snart skulle förlora. Jag kunde inte fortsätta att spela på min mandolin, alla andra kände av det. Också Vera lade märke till det och hon blev mycket allvarsam. Jag tror att vi under ett par minuter tänkte [på] samma sak, på [det stundande] avskedet.
Måndagen den 5 september 1938
Jag skulle möta Vera klockan halv åtta. Jag gick till föreningslokalen för att hämta upp henne och där erfor jag att hon hade känt sig mycket dålig och gått hem. Jag har inte ord för att beskriva sinnesstämning när jag fick erfara detta. Jag träffade Sulla Kohn och hon berättade att när hon [Vera] reser sin väg, kommer hon säkert att tillbringa den sista dagen med Mosi. Jag blev mycket sorgsen till sinnet.
”Jag såg det hela framför mig. Vi skulle stå vid Randeau med gjutjärnsräcket. Himlen skulle vara stjärnklar, man skulle se ljusen från Höhenstrasse och Kahlenberg Hotel och vi skulle inte prata men ändå tänka samma sak.”
Tisdagen den 6 september 1938
Det som jag nu skriver ner rör en kväll som jag aldrig kommer att glömma. Vera gav sig av till Erez.[5] Jag ska försöka lämna en sanningsenlig redogörelse för min sinnesstämning, men jag vet redan i förväg att jag kommer misslyckas, eftersom man inte kan nerteckna den känsla jag uppfylldes av på järnvägsperrongen. Jag var så upprörd att jag inte kunde promenera till fots till stationen, utan tog spårvagnen. När jag anlände var Vera redan där med sin mor och sina morföräldrar. Jag blev mycket nedslagen eftersom jag inte kunde ta farväl av en person som var mitt allt framför alla människor. Dessutom hade jag också hoppats att vi ännu en gång skulle kunna gå till stugan i Hartäckerpark[6]. Jag såg det hela framför mig. Vi skulle stå vid Randeau med gjutjärnsräcket. Himlen skulle vara stjärnklar, man skulle se ljusen från Höhenstrasse och Kahlenberg Hotel och vi skulle inte prata men ändå tänka samma sak. Vi skulle minnas oss. Istället ropade jag henne till mig [på järnvägsstationen], men det var som förgjort, jag pratade om betydelselösa saker. När vi gick in i stationshallen, frågade jag om hon hade tio minuter över till mig när hon skulle gå ut [på perrongen]. Hon svarade ja, sa att hon hon skulle säga till mig snart. Sedan kom hon fram till mig. vi blev stående mitt bland alla människor. Jag fick återigen inte fram ett vettigt ord. Jag blev så bitter till sinnes att jag började att prata smörja. Jag tror att mina chaverim[7] måste ha trott jag hade blivit galen. Sedan gick vi ut på perrongen. Vera tog farväl av sin mor och morföräldrarna; i ena ögonblicket skrattade hon, i nästa grät hon. Sedan tog hon farväl av alla chauverim och sedan räckte hon också mig handen; vi sade våra servus [hej då]. Sedan var det dags att gå ombord. Jag gick med henne [ombord] för att ordna med bagaget, gick sedan av igen. Jag stod på den upphöjda delen [av perrongen] och såg hur hon skrattade i fönstret. Jag stod inte ut och måste in i järnvägsvagnen igen, jag kände att jag måste ta farväl ordentligt, men det gick inte, människorna, oväsendet, uppståndelsen, tre gånger ropade jag efter henne och tre gånger räckte vi varandra handen. Jag dröjde mig kvar i vagnen, hann knappt kliva av innan tåget for sin väg. Jag vinkade fortfarande och hon vinkade tillbaka. Varför kunde vi inte [få] ta farväl ordentligt? Men jag hoppas på ett snart återseende i Landet[8], kanske blir allting bra till slut ändå; jag tror att vi passar ihop; vi får vänta och se. Förhoppningsvis.
”Det var beckmörkt på gatorna. Där fanns också sådana radioapparater. Jag lyssnade på musik. Jag stod där. lutade mig mot en telefonkiosk och tittade på himlen som var oerhört vacker eftersom staden ju var alldeles mörk, och jag tänkte och plötsligt överväldigades jag.”
Fredagen den 23 september 1938
Kära Vera!
Jag fick ditt brev igår och gladde mig en liten smula (som vanligt) däröver. Jag ville skriva till dig direkt, men var inte i rätt sinnesstämning, eftersom det ännu en gång hade grälats här hemma. Vet du var jag sitter och skriver nu? Jag sitter helt ensam i parken bakom Rådhuset,[9] i vackert väder, klockan halv tio på förmiddagen och skriver. Alltså, hör på nu. För det första, med anledning av min avresa. Eftersom min holländska hakhsharah[10] har runnit ut i sanden, anmäldes jag till Danmark. ”Der 2 Galili” som under tiden hade gett sig av, återvände av okända anledningar till Wien efter ett två veckor långt uppehåll i Arnoldstein.[11] (Eller rättare sagt: alla uppger olika anledningar, följaktligen skriver jag ingen, eftersom ingen är sann.) Nu är jag lyckligt anmäld. Mitt pass får jag genom en advokat på Rosh Hashanah (måndag)[12]. Annars vore det omöjligt. Nu eller snart far de Rikstyska M. H. Chaverim från vår hakhsharahplats till Sverige. Nu vill man (Dav, Dolfi) hos Hechalutz[14] se att vi ska bytas ut mot en sådan grupp, men inte M H. chaverim, så att vi kan vara tillsammans. De här sakerna, som redan har pågått i tre–fyra månader, gör mig helt slut. Kitty gav sig av i förrgår. Hennes mor var så upprörd på Westbahnhof att hon inte lät oss lösa perrongbiljetter. Igår gav några av Kefar Yehezkiel-människorna[15] sig av (Eppi, Lotte Stern, Zipp och två till), nästa tisdag reser min syster sin väg. Igår! Igår var det återigen mörkläggningsövning. Men numera är det verkligen ganska dystert under de här övningarna. Trafiken får fortsätta som vanligt. Man får vara ute på gatorna och så vidare. På gatorna och torgen står den nya folkradions enorma radioapparater[16]. Den här skildringen av staden har en högst specifik innebörd. Du kommer att förstå den direkt. Alltså, jag var hemma hos Nahum[s familj] och gick därifrån när det redan hade blivit mörkt. Jag kom fram till korsningen vid Bürgerpark. Det var beckmörkt på gatorna. Där fanns också sådana radioapparater. Jag lyssnade på musik. Jag stod där. lutade mig mot en telefonkiosk och tittade på himlen som var oerhört vacker eftersom staden ju var alldeles mörk, och jag tänkte och plötsligt överväldigades jag. Mittemot låg Schubertbiografen[17] och jag mindes. En gång var vi där inne och såg filmen The Hurricane, den enda film som vi har sett tillsammans. Vera, minns du det? Efteråt var det ganska kyligt, vi promenerade i Türkenschanzpark.[18] Och medan jag mindes fortsatte mina tankar att vandra allt längre. Vera, jag tänkte på Türkenschanzpark, på när vi såg norrskenet där, när vi satt på stenarna, och tillsammans, två själar en tanke, tittade på månen, på när vi efter Sederkvällen[19] hemma hos oss, på väg hem till din Tante, passerade den lilla parken där vi satt, på promenaderna i den snötäckta Türkenschanzparken, på när vi gick hem tillsammans efter Makabbi-gymnastiken[20] och jag tänkte på hur underbart det skulle vara om vi kunde vara tillsammans igen. Vera, snälla, bli inte ond, jag vet inte om jag borde skriva det här till dig (eller om jag borde behärska mig). Du förstår, apropå behärskning, Vera, så är jag färdig med att veta var vi två har varandra. Jag har skrivit dagbok sedan du åkt. Vet du vad det innebar för mig att inte få ta farväl av dig ordentligt? Så att allt blev hängande i luften. En gång, vid Jordangasse, började vi att prata. Du sade: ”Nej, det här är meningslöst, du ger dig snart av.” Snälla Vera, säg mig om du sade det bara av förnuftsskäl eller för att du i förtäckta ordalag, utan att göra mig ledsen, vill tala om för mig att jag bara var en chaver[21] men ingen hjärtevän? Snälla Vera, skriv till mig klart och tydligt, eftersom jag inte står ut med den här ovissheten längre. Jag vet mycket väl att det inte tjänar någonting till att säga att vi återigen är hjärtevänner, eftersom det nu bara kan uttryckas i slutet av brevet, i hur man skriver det. Du förstår mig ju! Men jag kan inte fortsätta att leva i ovisshet. Vera, det här är inget skämt, inga [tomma] fraser. Jag är mycket bitter och sorgsen, men jag ser vad du var för mig. Det är tyvärr en gammal sanning att man inte förstår vad man har haft av en annan människa förrän man har förlorat henne, förrän hon är långt borta. Du vet ju att jag är en människa som behöver en människa som förstår mig helt och hållet och du har förstått mig helt och hållet och jag har förstått dig helt och hållet. De små svartsjukorna från min sida och de ”olyckliga sidosvärmerierna” från din sida är borta, de är som bortblåsta. Jag tänker aldrig på dem och det gör förmodligen du inte heller. Återstår gör bara en sak; mina känslor för dig. Vera, jag har aldrig skrivit så här till någon annan, det vet du mycket väl. Det här är inget kärleksbrev, utan en bekännelse om mitt själstillstånd. Det är så svårt att skriva om känslor, äkta känslor, jag ser det i dagboken, men jag kan inte bättre. Jag är fullt och fast övertygad om att du kommer att förstå mig. Snälla, skriv till mig hur du verkligen känner, jag tror att jag är tillräckligt stark även om jag får veta något som gör mig ledsen. Du förstår redan. I vilket fall skulle vi, oavsett det ena eller det andra, kunna förbli kamrater, goda vänner, som kan dela med sig av alla sina tankar och förstå varandra. Vill du det? Men nog om det. Vi har en återkommande musikträff på Oberer Donaustrasse. Det vet du ju, att den är mycket trevlig. Vi släcker ljuset och spelar och sjunger. Det är bara några personer som sjunger, men de är förstklassiga. Jag kommer snart att få en gitarr till skänks av Rivkah Töpfer. Det blir utmärkt Vera, en sak till. En viss Fritz Getreu [det vill säga dagbokens författare] kommer snart att få en längre kostym och ett par svarta lågskor utan piggar/dubbar. Jag har redan en svart träningsoverall med blixtlås och en grön regnrock. Handståendebilden [22] är redan framkallad, om du vill skickar jag den till dig med mitt nästa brev. Men om du inte skickar mig din bild, kommer något att hända, det säger jag dig. Då påminner jag dig om den komiska upplevelsen ombord på fartyget ”Galilea”. Nästa tisdag ger människorna från Milia sig av till Ahrensdorf. Från oss ger sig Gillali D., Lucie B. och Dav S. av. Alisa är en förstklassig flicka, jag pratade med henne för inte så länge sedan. Jag kommer bra överens med Nahum; jag skulle gärna sitta tillsammans med honom efter arbetet och luta mig mot husväggen på hakhshara och spela ”La Paloma” och ”Barcarollen”. Herregud, Vera, flickvän min, visst vore det underbart. Från mitt föreningsarbete gick jag till kvutsah sihah; ledarsihah och därefter till min plugah-sihah på Sterngasse. Benjaminim[24] är så förtjusande; för inte så länge sedan gav en liten chavera mig ett album: ”Snälla, skriv något vackert i det här.” Är inte det sött? Jag håller mycket av de små. De håller av mig med. Nu är det dock dags att sätta punkt. Vera, snälla, skriv till mig, genast och mycket. Jag behöver brev från dig som jag behöver lite bröd. Till dess, många hjärtliga hälsningar, från Fritz.
PS Hälsa alla varmt från mig. DS
Översatt från tyska av Øyvind Vågen
LÄS FLER ARTIKLAR I #12:
Pantea Rinnemaa: Hjälplöshetens banalitet? – att tolka Hannah Arendt genom iransk diaspora
Pantea Rinnemaa: The banality of helplessness? – Reading Hannah Arendt through the Iranian diaspora
Sam Carlquist: Sex frågor till – intervju
Sam Carlquist: Nyskrivet – Sommarhus (dikt)
Annika Eriksdotter, Carola Nordbäck och Eva Sharp: Samtidskonst i kyrkorum: vidgade sinnen och existentiella djup
Andreas Engström: Kristna klassiska verk i kyrkorummet, Del 2: Johann Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassionen
Petra Werner: Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television
Andreas Engström: Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk
Andreas Engström: Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan
Sara Shamloo Ekblad: Nya grepp för en ny publik – intervju med Emil Nilsson i Stockholms konserthus nystartade ungdomsråd
Sara Shamloo Ekblad: Underbart är kort eller femte gången gillt: Intervju med Finn Hellman, vinnare av Short Dox Radiodokumentär 2026
Soly Erlandsson: Istället för en neuropsykiatrisk etikett – erkänna det generationsöverskridande traumat!
Simon Carlfjord: Längtans Arkitektur – en kritik av Nobel Center
Sara Shamloo Ekblad: ”Estniska är som balsam för själen” – Wendela Forneman Jobsson om estnisk körmusik och den sjungande revolutionen
Sonia Engström: Musikens bildspråk – Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, en litauisk föregångare
Simon Carlfjord: Den Andres Intelligens – ett nytt sätt att förstå AI
Desideria Jungelin: Sex frågor till – intervju
Desideria Jungelin: Nyskrivet – 2 dikter
[1] En populär sång från 1860-talet av den spanske tonsättaren Sebastián Yradier.
[2] Kvutsah är hebreiska och betyder ordagrant ”grupp” eller ”lag” och beskriver den nära vänskap som utvecklades mellan unga (judiska) människor med liknande ideal som levde och arbetade tillsammans. Med tiden kom det också att beteckna de kollektiva bosättningar som grundades av sådana grupper.
[3] Chavera är det hebreiska ordet för flickvän, men också i den här kontexten (kvinnlig) kamrat (inom den sionistiska rörelsen).
[4] Betydde från början grupper med unga människor med likartade ideal som levde och arbetade tillsammans och kom med tiden, från 1909 och många år framöver, att beteckna också de kollektivbosättningar som skapades av dessa, vilka byggde på socialistiska och kommunistiska principer och tankegångar där bosättarna i gruppen levde i total gemenskap (en gemensam kassa för intäkter och utgifter, ingen privategendom) och utan yttre kontrollinstanser.
[5] Erez är det hebreiska ordet för ”land” och syftar här på Erez Israel som betyder ”Israels land” och är det traditionella namnet på ett område med obestämd geografisk räckvidd i Levanten (Mellanöstern).
[6] Hartäckerpark (19, Hartäckerstraße 50–80, mittemot Krottenbachstraße 58–74; sedan 1953 Hugo-Wolf-Park [uppkallad efter Hugo Wolf ]), en park som anlades 1924/1925 på en brant sluttning (höjdskillnad 40 m) på en före detta sandgruva mellan Hartäckerstraße och Krottenbachstraße, med skickligt utnyttjande av terrängförhållandena och med vacker utsikt över den västra delen av Döbling (uppkallad den 29 december 1924 av kommunfullmäktige). Parken utvidgades flera gånger under de följande åren. Bland annat med Bronsfigurerna Brüderlein und Schwesterlein av Franz Waldmüller (1930).
[7] Chaverim är det hebreiska ordet för ”vänner”, här används det både som det och utbytbart med ”kamrat” (inom organisationen).
[8] Erez, se vidare not 3.
[9] Stadshuset.
[10] Hakhshara är det hebreiska ordet för ”förberedelse”. Här syftar ordet på de utbildningsprogram och jordbrukscenter i Europa och annorstädes där sionistiska ungdomar tillägnade sig de tekniska kunskaper som de behövde för att kunna emigrera till Israel och därefter leva kibbutzliv. Sådana läger fanns före första världskriget och existerar än idag.
[11] En köping i det österrikiska förbundslandet Kärnten.
[12] Den högtid då judarna firar sitt nyår; 1938 inföll den här högtiden måndagen den 26 september.
[14] Det hebreiska ordet för ”pionjär” och syftar här på en ungdomsorganisation som förberedde och utbildade unga människor för att bosätta sig och verka som jordbrukare i Israels land. Organisationen blev en paraplyorganisation för de sionistiska ungdomsrörelsernas pionjärer.
[15] Kefar Yehezkiel är en moshav, det vill säga ett slags jordbrukskollektiv för småbrukare, på Jezreelslätten i norra Israel, som grundades 16 december 1921.
[16] Folkradio(mottagare) eller Volksempfänger, (tyska folkets mottagare) var en lågprisradiomottagare utvecklad av Otto Griessing på begäran av Joseph Goebbels därav på tysk slang kallad Goebbelsschnauze (”Goebbels trut/mun”) på 1930-talet i det då nationalsocialistiska Tyskland. Syftet var att göra det möjligt för alla medborgare att lyssna på radio och höra vad regimen ville säga till folket. Priset på apparaten var därför lågt, endast 76 riksmark. Den lanserades i och med Internationale Funkausstellung Berlin 18 augusti 1933.
[17] En biograf som sedan 1923 ligger på Mehlplatze 2 i Wien.
[18] En vidsträckt, 150 000 kvadratmeter stor, park, i utkanten av Wien, känd för bland annat sin botaniska rikedom.
[19] Seder är det hebreiska ordet för ”ordning” och betecknar här den rituella judiska högtidsmåltiden som firas den första (i diasporan den första och andra) dagen av högtiden pesach (den judiska påsken). De olika symboliska rätterna syftar på israeliternas uppbrott från Egypten.
[20] Jmf det 1921 i Tjeckoslovakien bildade Maccabi World Union – en paraplyorganisation tänkt att omfatta alla judiska idrottsföreningar.
[21] Chaver är det hebreiska ordet för ”vän” eller ”kamrat”.
[24] Här namnet på en barngrupp.
2 svar på ”Ögonblicksbilder från Wien 1938 – Eli Getreus dagbok del VI”