Barn i kulturen – om värdet av skapande, etik och utbildning sett genom Suzanne Osten, Martha Nussbaum, bell hooks och Elisabeth Young-Bruehl

Av Mira Horovitz

Barn och unga växer idag upp i en orolig samtid. Många vittnar om psykisk ohälsa och bristande framtidstro. På flera håll i världen nedmonteras demokratin vilket också innebär att kulturlivet och vilket slags kultur medborgarna får tillgång till påverkas. Hur unga människors förmågor kan väckas och hur barn och unga blir delaktiga och får inflytande i samhälls- och kulturlivet är en av vår tids stora frågor. Mira Horovitz ger exempel på några kulturarbetare och författare och redogör för deras syn på hur unga tankar kan ta form, börja växa och få vingar.

Suzanne Osten och teater för barn och unga

Suzanne Osten, framliden pionjär inom barn- och ungdomsteatern och tillika regissör för både film- och teaterscenen, ansåg att teater för barn och unga ska tas på allra största allvar och att även barn har rätt till upplevelser av hög konstnärlig kvalitet. Hon talade återkommande om att alla sorters samhällsfrågor och livsvillkor går att berätta om för barn och unga med hjälp av scenkonst, film och teater.

För Osten och hennes medarbetare på Unga Klara, scenen för barn-och ungdomsteater i Stockholm hon startade och där hon länge var verksam, var barn och unga alltid i centrum. De blev sedda som subjekt med egna uppfattningar, känsloliv, identiteter och rätt till oinskränkt integritet. Utgånspunkten var att teater som skapades för barn och unga alltid skulle angå dem. Därför skulle också deras synpunkter om pjäsernas innehåll, tematik och gestaltning inhämtas under processens gång innan pjäsen kunde anses vara färdig och redo att möta en publik. Det är ett sätt att försöka inkludera barn och unga, beakta och synliggöra deras erfarenheter av livet och ge dem liv på scen. Det kan också leda till att barn och unga i egenskap av åskådare kan identifiera sig med och leva sig in i skådespeleriet och på så sätt bearbeta känslor och upplevelser av livssituationer som är relaterbara för dem.

”Teatrar såsom Dramaten har också kunnat konstatera i sin egen besöksstatistik att tillströmningen av unga har ökat.”

Vad tycker då barn och unga om att gå på teater och ta del av kulturupplevelser? Det går naturligtvis inte att tala för alla men vintern 2025 framkom i ett reportage på SVT att unga alltmer söker sig till teatern. När reportern undrade varför berättade de tillfrågade att de uppskattade den gemenskap som de tyckte sig uppleva med andra när de såg en föreställning, samt att det var skönt att släppa skärmarna ett tag. Teatrar såsom Dramaten har också kunnat konstatera i sin egen besöksstatistik att tillströmningen av unga har ökat. Vi får se om det håller i sig och i så fall i vilken omfattning, samt om detsamma gäller teater för barn. Men de ungas egna reflektioner kring anledningen till att de gör sina teaterbesök är hur som helst intressanta.

För frågan är vilka vi skulle bli och hur våra liv påverkas av obefintlig eller villkorad tillgång till teater och annan kultur. Människor sjunger, spelar, lyssnar på musik, ser film, teater och dansar – det vill säga tar del av kultur eller skapar den själva – i syfte att förmedla känslouttryck och berättelser om vad det innebär att vara människa i olika sammanhang. När budskap och innehåll lyckas nå fram till mottagaren kan människors erfarenheter speglas och vi kan få inblick i andras världar, vilket kan leda till en upplevelse av meningsfullhet, igenkänning, inkludering och mångfald.

Martha Nussbaum och utbildning och kultur i ett demokratiskt samhälle

Filosofen Martha Nussbaum resonerar i Not for profit – why democracy needs the humanities om varför ett demokratiskt samhälle behöver en bred humanistisk utbildning på alla nivåer med tvärvetenskapliga samarbeten. Historiskt har detta ansetts vara av stort värde för att skapa kompetenta och demokratiska samhällsmedborgare, men numera är profittänkandet allenarådande enligt logiken att produktiva medborgare innebär att man bidrar till att stärka den ekonomiska tillväxten. Nussbaum argumenterar för en utbildningsresa som bland annat kan väcka elevers kreativitet, kritiska tänkande och empatiska förmåga.

Vad händer då i ett samhälle som inte bidrar till att väcka de förmågorna i människor genom utbildning och tillgång till kultur för att istället dra in på detta och därigenom påverka vilket slags kultur människor i olika åldrar ska ta del av? Jag menar att det kan hämma livs- och handlingsutrymmet i människors liv. Precis som Nussbaum påtalar behövs forum där människor kan samlas, såsom föreningar, studieförbund, skolor, universitet, kulturskolor och teatrar och kulturhus för att tankar ska börja växa och få vingar och för att idéer om vad samhället ska vara och hur man kan vara delaktig i detsamma ska kunna förverkligas. I ett samhälle där man inte aktivt arbetar för att stärka sina medborgares förmåga att känna både sitt eget och andras värde kommer med stor sannolikhet spänningar mellan olika individer och grupperingar att bli kännbara. Det kan framkalla upplevelser av missnöje och utanförskap och leda till svårartade samhällsproblem att hantera för politiker, socialarbetare och andra yrkesgrupper.

bell hooks och kärlek som ett verb

Författaren och forskaren inom feminism och rasteori bell hooks skrev medvetet sitt namn med gemener för att så rikta uppmärksamheten bort från henne för att istället rikta fokus på budskapet. Enligt hooks handlar tillvaron ytterst om kärlek och etik, en kärlekens etik sedd som en inkluderande kraft i samhällslivet. Det skriver hon om i sin uppmärksammade bok All about love – new versions.

”Genom engagemang, omsorg, öppen kommunikation och erkännande av den andres existens och rätt till eget liv, åsikter, deltagande i samhälls- och kulturlivet, kan vi måhända finna nya sätt att navigera i beslut som rör barn och ungas deltagande i kulturlivet.”

Sidor av kärlek som hooks lyfter fram är omsorg, respekt, tillit, öppen kommunikation, ansvar, erkännande och engagemang, vilka kan praktiseras i mellanmänskliga relationer, mellan vuxna och barn, i kärleksrelationer, i vänskapsrelationer och genom inkludering på samhällets olika arenor. Kärlek är enligt det synsättet ett verb som kan kopplas till ett inkluderande synsätt i utbildning och kultur för och med barn och unga. Genom engagemang, omsorg, öppen kommunikation och erkännande av den andres existens och rätt till eget liv, åsikter, deltagande i samhälls- och kulturlivet, kan vi måhända finna nya sätt att navigera i beslut som rör barn och ungas deltagande i kulturlivet.

Childism – åldersdiskriminering mot barn

Psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehl använder i Childism – confronting prejudice aginst children begreppet childism för att synliggöra och problematisera åldersdiskriminering och fördomar riktade mot barn, som hon menar går att likställa med exempelvis rasism och andra diskriminerande synsätt och maktordningar. Konsekvenserna av denna sorts diskriminering riktad mot barn och unga blir att de exkluderas i samhället därför att deras upplevelser inte tas på allvar och att de inte tillåts att göra sina röster hörda i beslut som angår dem. Vidare kan det innebära att representanter från vuxenvärlden tillskriver dem negativa egenskaper till följd av deras ålder, som exempelvis att de saknar förmåga att förstå livet och världen på samma sätt som vuxna eftersom de blott är barn. Young-Bruehl menar att vi tvärtom måste kunna betrakta barn och unga som våra jämlikar, med egna rättigheter, upplevelser och tankar om världen och med unika förmågor. Barn är människor i sin egen rätt, inte ofärdiga versioner av vuxna. Jag vill tydliggöra att det aldrig utesluter att de kan behöva stöd av oss vuxna, men det behöver ske genom aktiv dialog med oss.

Det handlar om tillgång till kultur på lika villkor i hela landet och möjlighet till inflytande genom eget deltagande i teater, dans eller annat estetiskt uttryck. Det kan också handla om att skapa forum där det tillsammans med vuxna i olika yrkesroller går att resonera kring vilket slags kultur som är relevant för dem. Detta är något som Unga Klara konkret eftersträvar i sina arbetsprocesser genom att skapa referensgrupper där barn och ungas uppfattningar beaktas vilket ligger till grund för den vidare konstnärliga processen innan pjäsen anses vara färdig och skådespelarna redo att möta en publik.

Nedmontering av demokratin och ifrågasättande av en viss kulturs värde

Nya auktoritära vindar blåser i världen. Det sker en aktiv nedmontering av demokratin i flera länder i Europa och folkets protester pågår i Iran mot landets styrelseskick. I det Trumpstyrda USA sker påtryckningar, regleringar och censur gällande vilka böcker som anses lämpliga att läsa för barn och unga i skolan och kan tillhandahållas på bibliotek. Berättelser om sexualiserat våld, erfarenheter av rasism eller att vara transperson är exempel på ämnen som borttagits från läslistor och kursplaner. Det sistnämnda ingår även i strategin att påverka vilken inriktning det ska vara på den utbildning universitetsstudenter erbjuds, val av kurslitteratur och vilken forskning som kan bedrivas där studier av maktstrukturer i samhället, förtryck, slaveriets historia och genus stryks i undervisningen. Allt detta sammantaget påverkar naturligtvis vilken världsbild människor får och vilket slags inflytande de ges över sin utbildning och vilken kultur som erbjuds. Det är en djupt oroväckande utveckling.

Att bygga ett demokratiskt samhälle – en rörlig process

I det antika Grekland sysselsatte man sig med den filosofiska frågeställningen vad som är ett gott liv. Idag kan vi utvidga frågan för vem och i vilka specifika kontexter och särskilt understryka att det även berör barn och ungas möjligheter till delaktighet och inflytande i samhälls- och kulturlivet. Människan har förmåga att skapa, tänka kritiskt och vara kreativ om de förmågorna används och uppmuntras. Det finns förstås också många människor världen över i olika åldrar som kämpar vidare i motvind för det de tror på. Men vad händer om tillräckligt många faktiskt börjar eftersträva att skapa ett inkluderande samhälle? Den sista frågan är djupt angelägen att reflektera vidare kring. För att bygga ett demokratiskt samhälle är ett arbete som aldrig tar slut – det är en ständigt lika rörlig process.

Mira Horovitz är barn-och ungdomsvetare och har även bland annat läst kurser i etik. Har ett särskilt intresse för frågor som innefattar barn och ungas rättigheter, barnkultur och etiska dilemman.

LÄS FLER ARTIKLAR I #12:

Pantea Rinnemaa: Hjälplöshetens banalitet? – att tolka Hannah Arendt genom iransk diaspora

Pantea Rinnemaa: The banality of helplessness? – Reading Hannah Arendt through the Iranian diaspora

Sam Carlquist: Sex frågor till – intervju

Sam Carlquist: Nyskrivet – Sommarhus (dikt)

Annika Eriksdotter, Carola Nordbäck och Eva Sharp: Samtidskonst i kyrkorum: vidgade sinnen och existentiella djup

Andreas Engström: Kristna klassiska verk i kyrkorummet, Del 2: Johann Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassionen

Petra Werner: Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television

Andreas Engström: Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk

Andreas Engström: Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan

Sara Shamloo Ekblad: Nya grepp för en ny publik – intervju med Emil Nilsson i Stockholms konserthus nystartade ungdomsråd

Sara Shamloo Ekblad: Underbart är kort eller femte gången gillt: Intervju med Finn Hellman, vinnare av Short Dox Radiodokumentär 2026