Av Pantea Rinnemaa
Det var först nyligen som jag verkligen förstod vad Hannah Arendt menade med den banala ondskan. Fram till nyss hade jag inte insett hur tyst och effektivt banaliteten arbetade – inte genom byråkrater och system, utan genom utmattning, avstånd och ilskans långsamma urholkande.
Fortsätt läsa ”Hjälplöshetens banalitet? – att tolka Hannah Arendt genom den iranska diasporan”