Barns rätt till kultur är inte en guldkant, utan en demokratisk grundfråga. I en orolig samtid handlar den om barns möjlighet att skapa mening, göra sina röster hörda och bli erkända som fullvärdiga medborgare här och nu. Barns rätt till kultur är avgörande för att stödja dessa processer. Något som till exempel Clowner utan gränser strävar efter att förverkliga.
I mitten av mars var jag, som medlem i barn- och ungdomsscenen Unga Klaras vänner, inbjuden till utdelningen av det nyinstiftade Suzanne Osten-priset i Unga Klaras lokaler. Den första pristagaren blev Clowner utan gränser, som belönades för sina betydande insatser för barn i krigsdrabbade och utsatta områden runt om i världen. En av clownerna höll ett starkt tacktal där han betonade kulturens bärande kraft för barn. Han berättade om barn till prostituerade kvinnor i Indien som av vana brukade gömma sig under sina mammors sängar medan de tog emot kunder. I mötet med Clowner utan gränser förändrades deras liv märkbart.
De började regelbundet träffa en dramapedagog och återfick tillgången till sin humor. Så småningom bestämde de sig för att själva bli clowner och sprida glädje till andra barn och unga i utsatthet. Berättelsen påminner om att kultur kan ge barn verktyg att skapa mening också under mycket svåra livsomständigheter. Den leder vidare till frågan om hur samhället kan skapa tillräckliga förutsättningar för både kulturutövande och kulturupplevelser – och varför detta bör betraktas som en demokratisk kärnfråga snarare än ett tillfälligt tidsfördriv. Ytterst handlar det om huruvida vi tillerkänner barn ett substantiellt medborgarskap, och vad ett sådant medborgarskap innebär i praktiken.
”Kapabiliteterna kan förknippas med en grundläggande förmåga att genom fantasi och lek förstå både sig själv och andra. Det är i sådana möten som människor kan växa och undersöka vad det innebär att vara människa i relation till andra och under olika livsvillkor.”
Ojämlik tillgång till kultur och barns förutsättningar att vara fullvärdiga medborgare
Nedskärningar i kulturskolor, föreningsliv och kulturbransch påverkar barns möjligheter att utforska olika estetiska uttryck. De riskerar också att skapa en mer ojämlik tillgång till kultur och till de miljöer där barn själva kan upptäcka och delta i föreningar, aktiviteter och andra kulturella initiativ. Barns rätt till plattformar i samhällslivet där de kan göra sina röster hörda, deras synpunkter på kulturinsatser och deras rätt att delta i kulturupplevelser behöver därför tas på allvar. Annars riskerar kulturpolitiker och andra beslutsfattare att befästa föreställningen om att barns medborgarskap är något som först ska bli till, snarare än en realitet här och nu.
Filosofen Martha Nussbaum använder begreppet capabilities approach, eller kapabilitetsansatsen,och argumenterar för att tillgång till kultur inte bör betraktas som en guldkant på tillvaron. Varje människa har, enligt Nussbaum, en inneboende värdighet. Det är samhällets ansvar att se till att individers kapabiliteter – deras faktiska möjligheter och förmågor – tillgodoses så att de kan leva ett värdigt liv. Det handlar bland annat om att få förutsättningar att använda sina sinnen genom att tänka, fantisera och uttrycka sig med hjälp av utbildning och kultur. Det handlar också om rätten att ingå i en gemenskap, visa omtanke om andra och slippa diskriminering på grund av faktorer som klass, kön och etnicitet. Kapabiliteterna kan förknippas med en grundläggande förmåga att genom fantasi och lek förstå både sig själv och andra. Det är i sådana möten som människor kan växa och undersöka vad det innebär att vara människa i relation till andra och under olika livsvillkor. Det är också vad litteratur och scenkonst ofta förmedlar. Möjligheten att utveckla fantasi och lek är, med Nussbaum, både en fråga om mänsklig värdighet och en förutsättning för att kunna agera som fullvärdig medborgare redan från tidig ålder.
Barns substantiella medborgarskap
Barnkonventionen har varit lag i Sverige sedan 2020. Det innebär förpliktelser för vuxna som i sina yrkesroller arbetar med barn eller har barn som målgrupp. Det gäller också hur vi resonerar kring barns medborgarskap och hur barn kan utöva aktörskap i mötet med kultur och eget skapande. Ett substantiellt medborgarskap innebär att barn har agens: en egen röst som kan användas utifrån deras individuella behov och förutsättningar för att påverka sina liv. Det är också ett teoretiskt och juridiskt begrepp som forskare och barnrättsaktörer använder för att undersöka huruvida konventionens artiklar faktiskt efterlevs. Det rör skillnaden mellan att ha rättigheter nedskrivna på papper – som en formalitet – och att kunna utöva dem i praktiken. Kulturen kan ge barn verktyg att hantera sin tillvaro och samtidigt levandegöra deras rättigheter.
Den empatiska förmågan och det Martha Nussbaum kallar narrativ fantasi kan därmed ses som nödvändiga byggstenar i ett demokratiskt samhälle som vill värna barnets bästa och skapa kulturella förutsättningar som stärker barns utveckling. Barnen till de prostituerade kvinnorna, vars möte med clownerna och dramapedagogen jag inledningsvis beskrev, fick ett nytt språk för att hantera sina liv och möjlighet att ge utlopp för känslor, fantasi och tänkande. Kultur kan också ge barn kapacitet att föreställa sig en annan verklighet än den de föddes in i – en narrativ kapacitet.
”Clownernas kontakt med barnen till de prostituerade kvinnorna visar hur kultur kan bidra till att bryta igenom trauma och frigöra individer i en trängd och akut situation. Men kultur kan också bygga en mer långsiktig demokratisk infrastruktur för barn i vardagen.”
Artiklarna 12, 13 och 31 i barnkonventionen belyser rätten till delaktighet i samhällslivet på olika sätt. Rätten att bli hörd genomsyrar artikel 12 och utgör en kärna i medborgarskapet. Det handlar om agens: rätten att uttrycka sina åsikter och att dessa ska tillmätas betydelse. Yttrandefriheten, som behandlas i artikel 13, betonar barns rätt att söka, ta emot och sprida information och tankar av olika slag och i olika former. Det kan kopplas till konst, drama och andra estetiska uttryck och tillvägagångssätt. I detta sammanhang är det också viktigt att framhäva rätten till lek, vila och kulturellt liv, som särskilt betonas i artikel 31. Artikeln tydliggör att stater ska främja barns rätt att delta i det kulturella livet. Utifrån Nussbaums fokus på kapabiliteter – vad en människa faktiskt kan göra och vara – kan detta förstås som att barn behöver emotionella och kreativa förmågor för att kunna tillgodogöra sig rätten till kultur. Mötet med kultur är inte en bonus, utan en grundläggande mänsklig rättighet som staten ska garantera. Kulturen kan bli en bro till barns reella medborgarskap och delaktighet i samhället. Clownernas kontakt med barnen till de prostituerade kvinnorna visar hur kultur kan bidra till att bryta igenom trauma och frigöra individer i en trängd och akut situation. Men kultur kan också bygga en mer långsiktig demokratisk infrastruktur för barn i vardagen, exempelvis genom communityteater i segregerade områden där barn och unga, med syfte att ”äga sin stadsdel”, skapar egna föreställningar baserade på sina liv, rädslor och drömmar och bjuder in grannar och beslutsfattare som publik. Processen har bland andra författaren och dramatikern Sarah Burton skrivit om i How to Put on a Community Play.
Det rör sig om ett samspel mellan konstnärlig vision, administrativ struktur och lokalt engagemang. Organisering, riskbedömningar och finansiering är reella faktorer att förhålla sig till och påverkar om ett projekt går att ro i land. Samtidigt kan de sociala vinsterna för lokalsamhället uppväga de återkommande utmaningarna. För Burton handlar den kreativa processen om att anpassa manus efter deltagarnas förutsättningar och efter vilka lokala berättelser som är angelägna att lyfta fram i skrivande och framförande. Processen kännetecknas också av inkludering: alla som är intresserade av att medverka välkomnas.
I ett land som Sverige innebär formellt medborgarskap bland annat rösträtt från arton års ålder. Ett substantiellt medborgarskap betonar däremot att ens röst och erfarenheter värderas här och nu. När barn och unga gestaltar sin egen verklighet på en scen utövar de politisk agens och kan få vuxenvärlden att se stadsdelen genom deras ögon. Kulturen blir därmed ett verktyg som transformerar barn och unga från att betraktas som föremål för kommunala åtgärder till aktiva medborgare som är med och definierar sin boende- och livsmiljö. Gatukonst och monumentala väggmålningar kan på liknande sätt skapa möjligheter för barn och unga att möta professionella konstnärer och tillsammans undersöka hur det offentliga rummet kan användas. Det offentliga rummet är dessutom ofta utformat av vuxna. När barn och unga får sätta konstnärliga spår på en offentlig vägg sker en konkret operationalisering av deras medborgarskap. Varje gång de går förbi påminns de om sitt eget avtryck. Det kan ge dem upplevelsen av att de har rätt att påverka och forma miljön där de lever – kärnan i ett substantiellt medborgarskap. Verksamheter som Kulturhuset Stadsteatern i Husby och Vällingby och lokala hiphop- och poesiworkshops, till exempel Ortens bästa poet, kan också nämnas i sammanhanget. På den globala arenan används musik- och bildterapi för syriska barn i flyktingläger i Libanon och för ukrainska barn som flytt till grannländer.
”När dramapedagogen skapar en scen eller ett tryggt rum för dem att vistas i kan detta förstås som ett mikrokosmos av Arendts offentliga rum, och som ett sätt att synliggöra barnens agens. Där uppstår möjligheten att gå från att vara passiva offer för svåra omständigheter till att bli aktiva förmedlare och berättare i sina egna liv.”
Rätten att ha rättigheter i det offentliga rummet och demokratins framtid
Även filosofen Hannah Arendt uppehåller sig vid rätten att ha rättigheter i det offentliga rummet. Barn som träder in i kulturens värld kliver samtidigt in i ett gemensamt mänskligt rum, och därmed också in i handlingslivet, vita activa. De blir synliga som politiska varelser och subjekt. Först då kan vi börja närma oss dem som människor och samhällsmedborgare bland andra – inte som blivande individer utan möjlighet till djupare inblick i kulturen eller egen relation till den. För Arendt uppstår frihet och agens när människor samlas, talar och handlar tillsammans i ett offentligt rum: ett visandets rum. För att återgå till barnen till de prostituerade kvinnorna lever de ofta på samhällets skuggsida, där de osynliggörs. När dramapedagogen skapar en scen eller ett tryggt rum för dem att vistas i kan detta förstås som ett mikrokosmos av Arendts offentliga rum, och som ett sätt att synliggöra barnens agens. Där uppstår möjligheten att gå från att vara passiva offer för svåra omständigheter till att bli aktiva förmedlare och berättare i sina egna liv. Det isolerade rum som barnen tidigare varit förvisade till bryts radikalt i mötet med kulturen i en annars hotfull och orolig samtid.
Att värna barns rätt till kultur är att värna demokratins framtid. En demokrati är ständigt under utveckling, och barns deltagande är viktigt både i ett här och nu-perspektiv och därför att de är en del av framtiden. Ett substantiellt medborgarskap kräver medvetenhet om kulturens och estetikens betydelse för människor i alla åldrar. Det är detsamma som att undersöka medborgarskapet i praktiken. I en orolig samtid, präglad av krig och andra globala utmaningar, är denna reflektion särskilt angelägen. Det är nu vi behöver skapa grogrund för den narrativa fantasin och för en meningsfull tillvaro och fritid för barn. Barnen som låg under sängen medan deras mammor tog emot kunder hade berövats den mänskliga värdighet som Nussbaum skriver om. Men mötet med Clowner utan gränser och en dramapedagog gav dem värdigheten tillbaka, liksom lusten till lek, kreativitet och möjligheten att föreställa sig en annan framtid. Så stor genomslagskraft kan kulturen ibland ha.
Mira Horovitz är barn-och ungdomsvetare och har även bland annat läst kurser i etik. Har ett särskilt intresse för frågor som innefattar barn och ungas rättigheter, barnkultur och etiska dilemman. Läs fler artiklar av Mira Horovitz här!
SAMTLIGA ARTIKLAR I CRITICAL POINT #2 2026 : Sara Shamloo Ekblad & Øyvind Vågen Critical Point: Ledare #13 – The tidskrift must go on I Sara Shamloo Ekblad & Øyvind Vågen Andreas Engström – en outtröttlig kraft i konstmusikens och kulturtidskrifternas värld I Petra Werner Staffan Westerberg och barnets magiska allvar I Mira Horowitz Barns rätt till kultur och det substantiella medborgarskapet i en orolig samtid I Øyvind Vågen It’s Written on the Wall I – Street Art The Riga Edition I Chiara Gelmini Welcome to Art Basel 2026? Inside and Outside the Fair I Sofia Thoresdotter Boken om det jag aldrig skrev i journalen I Sofia Thoresdotter Bokutdrag:Julgransplundringen eller den döde chefen I Carolina Hindsjö Bokutdrag: Solboken I Sara Shamloo Ekblad ”Gå till änglarna när du har det svårt’”– intervju med konstnären Carolina Hindsjö I Sonia Engström Jarema i Kraków – en mångfacetterad polsk konstnär på tvärs mot konventionerna och genrekraven I Chiara Gelmini House of Nisaba: New Stories of Painting I Freke Räihä Vem tjänar på all denna AI-stöld? I Petra Werner När Filmarkivet släcks – Petra Werner om en digital kulturskatt som försvinner I Petra Werner När Kubrick låter musiken öppna avgrunden – filmmusik, övermänniska och det kosmiskt okända I Petra Werner När musiken tänker hos Woody Allen – filmmusik, nutidsmänniska och kollektivt minne I Sam Carlqvist Nyskrivet: De fyra hästarna I Mickaela Persson Nyskrivet: Sapfisk strof till Lady Kait I Mickaela Persson Intervju – sex frågor till om poesi I Emil Erdtman Nyskrivet: Allt försvinner utom det förflutna I Emil Erdtman Intervju – sex frågor till om poesi I Øyvind Vågen Nyskrivet: Den store rorsmannen och årtullarna I Øyvind Vågen Intervju – sex frågor till om poesi I Simon Carlfjord Mellan Stenbordet och Kvaldalen I Simon Carlfjord Bubblor och skum – senmodernitetens symboliska koherens I Sonia Engström Historien som slagfält: Polen, Ukraina och UPA:s långa skugga
5 svar på ”Barns rätt till kultur och det substantiella medborgarskapet i en orolig samtid ”