När Filmarkivet.se läggs ned försvinner inte bara en webbplats, utan en av de mest generösa öppna ingångarna till Sveriges rörliga bildarv. I femton år har tjänsten gjort kortfilmer, journalfilmer, reklamfilmer, dokumentärer och amatörfilmer tillgängliga för alla. Här skriver Petra Werner en personlig nekrolog över ett arkiv som också varit ett sätt att vandra genom svensk vardag, politik, reklam, filmkonst och minne.
Av Petra Werner
Ett arkiv går i graven
Den 31 mars 2026 skulle Filmarkivet.se stängas officiellt. En viss förlängning har tillkommit, men beslutet är fattat: tjänsten ska läggas ned.
Därmed försvinner en etablerad ingång till svensk filmhistoria på nätet, enkelt tillgänglig från det egna hemmet. Tjänsten har sedan 2011, genom ett samarbete mellan Kungliga biblioteket (KB) och Svenska Filminstitutet, gjort äldre svenska kortfilmer, dokumentärer, journalfilmer och reklamfilmer fritt tillgängliga för allmänheten. Den har nu bedömts vara föråldrad och tekniskt begränsad, och har därför avvecklats.
En del av filmerna kommer enligt uppgift att kunna ses via Svensk mediedatabas (SMDB), en tjänst som tidigare varit tillgänglig endast för forskare men som nu kommer att öppnas för alla som har lånekort till Kungliga biblioteket i Stockholm. Det innebär dock att man först måste boka plats där och därefter fysiskt ge sig av dit, vilket sannolikt inte känns lika motiverat om man inte är just forskare eller journalist. Där sätter man sig heller inte gärna i underhållningssyfte, eftersom det är tämligen omysigt. Bland oss forskare har det ironiska uttrycket (om det ursäktas) ”runkbås” stundtals florerat som beskrivning av platserna där.
”För oss som skriver om film är nedläggningen av Filmarkivet en enorm förlust. För mig personligen blir tillvaron också lite tråkigare.”
För oss som skriver om film är nedläggningen av Filmarkivet en enorm förlust, och för mig personligen blir tillvaron lite tråkigare. I denna avskedets stund känns det därför motiverat med några återblickar och reflektioner kring vad Filmarkivet har kunnat ge: kategorier som Journalfilm, Animation, Experimentfilm, Industri och näring och många fler; teman som Filmhistoria, Krig och katastrofer, Kungligheter och Demokrati, för att bara nämna några exempel. Här har också funnits specifikt pedagogiska filmer under rubriken För klassrummet, med titlar som Det svenska välfärdssamhället och Från bondesamhälle till folkhem.
Bakomfilmer, fiktion och oväntade fynd
Under rubriken UNESCO:s världsminne har man kunnat hitta en rad särskilda arkiv, exempelvis Ingmar Bergmans arkiv, där man bland annat kunde se en rad så kallade bakomfilmer, alltså dokumentationer av flera av hans filminspelningar. Där fanns även de nio reklamfilmer för tvålen Bris som han gjorde under ett pågående filmstopp i Sverige i början av femtiotalet. Filmerna gjordes under mycket seriösa och professionella former, med bästa tänkbara teknik och medarbetare, och kan ofta påminna om hans spelfilmer i stämning, foto och montage. I exempelvis Rebusen (1953) visas hur man kan konstruera budskap och information i en sorts miniskola i filmredigering.
I kategorin Fiktionsfilm fanns främst en lång rad kortfilmer, till exempel Angelica Lundqvists Från de döda (1990), med Peter Haber och Peter Stormare i ett skräckdrama om övernaturliga upplevelser. Det är en mystisk, suggestiv historia med märklig musik och ödesmättat foto.
”Omkring 1980 gick jag och en kompis längs Odengatan och fick syn på en liten teaterlokal på en sidogata, kanske Roslagsgatan. Vi slank in på ren impuls och fick uppleva något av det absoluta bästa jag har hört i musikväg, och det kan jag nog säga fortfarande.”
Under den här rubriken fanns också Konst är dyrbarare än korv (1980), en sorts föregångare till musikvideon. Under filmens tolv minuter visas collage av bland annat konstnären Carsten Regilds verk, samtidigt som låten Låt oss komma så nära det går hörs, en reggae-inspirerad rocklåt av Stefan Nilsson och Mats Ronander, komponerad för ett sceniskt sammanhang med flera andra artister.
Det är ett sammanhang som jag av en ren slump råkade få uppleva. Omkring 1980 gick jag och en kompis längs Odengatan och fick syn på en liten teaterlokal på en sidogata, kanske Roslagsgatan. Vi slank in på ren impuls och fick uppleva något av det absoluta bästa jag har hört i musikväg, och det kan jag nog säga fortfarande. Något år senare lyckades jag komma över ett kassettband med en inspelning av showen från en radioutsändning, och tack vare det kunde jag ta ut och lära mig en del av de häftiga Stefan Nilsson-låtarna. Medverkande i showen, som där kallades Gateway, var, förutom de två ovannämnda musikerna, Anna-Lotta Larsson, Rolf Börjlind, Roger Palm med flera, och musiken var helt enkelt fantastisk. Låt efter låt, den ena inte den andra lik. Jazz, opera, rock, reggae, visa, dikt, performance – ja, vad som helst kunde hända. För att återgå till filmen avslutas den med en serie sekvenser där man ser musikerna arbeta i studio. Här syns en ung Stefan Nilsson, liksom Tommy Körberg, Marie Bergman och flera andra.
Kortfilmens försvunna sammanhang
I Filmarkivet har man också kunnat se Janne Halldoffs debutfilm, Nilsson (1965), med manus av Stig Claesson. Gösta Ekman gestaltar här en ung man som av sin älskade fått ett avskedsbrev, som han läser i sin lägenhet medan man hör slammer från ett bygge utanför. Under samma kategori, Fiktionsfilm, och temat Sverige 80 fanns också en rad kortfilmer som ingick i ett projekt på initiativ av SFI:s dåvarande vd Jörn Donner. Avsikten var att återuppliva kortfilmen som förfilm på bio, något som tv vid den här tiden ansågs ha tagit död på. Redaktionen fick i uppgift att producera i genomsnitt en film i månaden under tre år, vilket också gjordes. Filmerna skulle vara högst tio minuter och färdigställas inom ett par månader. Ett exempel är Britt Edwalls Svenska rum (1980), där man får se tre olika hem och höra dialoger utanför bild.
Politik, arbete och folkhem
Under rubriken Samhälle och politik fanns bland annat en lång rad skildringar av flyktingöden ur barns perspektiv, och ännu fler partipolitiska propagandafilmer och valfilmer. Här märktes exempelvis den socialdemokratiska En dag som alla andra (1958) av Olle Hellbom, med Erland Josephson som berättare. Filmen gestaltar ett svunnet land på alla sätt, kanske mest gripande genom de ytterst personliga och närgångna porträtten av en rad människor boende i ett hyreshus.
En annan filmare som fick sin egen avdelning under denna rubrik var Curt Strömblad, som främst gjorde filmer för arbetarrörelsen, där Uppdraget (1985) utgör ett exempel. Det är en spelfilm på en halvtimme där vi i lätt humoristisk ton får höra de inre tankarna hos människor på en arbetsplats om alla svårigheter kring arbetsmöten. Detta är några få exempel på filmer som behandlar teman som verkligen skulle kunna betraktas som aktuella än i dag.
Filmhistorien i miniatyr
Filmpersonligheter fick sin specifika belysning. Gösta Werner, som den filmforskare och filmhistoriker han var, gavs en central plats med sina många kortfilmer. I Victor Sjöström – ett porträtt (1981) gör han en filmhistorisk exposé med Sjöström som utgångspunkt, och i Att döda ett barn (1953) gestaltar han förtjänstfullt Stig Dagermans novell.
Werners Ett glas vin (1960) är ett exempel på hur påkostade den här sortens filmer, ett mellanting mellan reklam- och instruktionsfilm, kunde vara. Den inleds med en humoristisk scen med Siv Ericks och Bengt Blomberg som går ut på att man hellre kan dricka vin än det ständiga brännvinet. Därefter följer scener inspelade i flera olika länder av en rad skickliga filmfotografer, där en inlevelsefull Ingvar Kjellson, mot bakgrund av smäktande orkestermusik, framför en välskriven text.
Det handlar om olika vinsorter från olika miljöer och om vilka skiftande resultat det blir. Det påminner om att brännvin, sprit och öl egentligen hade varit det huvudsakliga alkoholintaget i landet ända fram till sextiotalet, då myndigheter började lansera vin som ett alternativ.
Städer, amatörfilmer och vardagsliv
Stadsfilmer, alltså skildringar av en viss stad, fanns rikligt representerade under flera olika rubriker – filmer som skildrade alla möjliga städer i Sverige. Den äldsta i arkivet var från 1907 och gjordes av Svenska Bio, som förärade varje ytterligare stad som fick en biograf ett filmporträtt. Exempel på en betydligt senare stadsskildring i arkivet var Ulf von Strauss Vidöppen stad: en romantisk film om Stockholm fyrtio år efter Arne Sucksdorffs stockholmsskildring Människor i stad från 1947 (1988). Det är en impressionistisk hyllning till både Stockholm och den välkände dokumentärfilmaren Sucksdorff, vars film från 1947 också har kunnat ses i arkivet.
”Detta material är absolut oersättligt, och man undrar hur gemene man någonsin ska kunna få ta del av det nu.”
Andra miljöskildringar av olika slag förekom under rubriken Amatörfilm, där utvalda filmer ur specifika personers hela privatsamlingar från 1925 fram till 1988 har kunnat ses. Detta material är absolut oersättligt, och man undrar hur gemene man någonsin ska kunna få ta del av det nu.
När reklam blev tidsdokument
En verkligt nostalgisk kategori var Reklamfilm. Utöver de tidigare nämnda Bris-filmerna fanns överhuvudtaget en stor mängd reklamfilmer att se i arkivet. De var sällan längre än någon minut och välbekanta för alla över 50 år – vi som kommer från en tid då man ville komma i god tid till bion för att inte missa just reklamfilmen. En produkt som förekom i ett anmärkningsvärt stort antal filmer från perioden är deodoranten Date. Den fanns i olika dofter för varsin specifik personlighetstyp: sportig, romantisk, äventyrlig eller orientalisk. Den marknadsfördes under närmare 20 års tid, och filmerna speglar tydligt kvinnoidealens skiftningar under perioden 1975–1995. En av dem är gjord av Roy Andersson, och i Filmarkivet har det utöver den även funnits ett litet urval av Anderssons hundratals, sedermera klassiska reklamfilmer från anrika Studio 24, till exempel reklamfilm för Fazer choklad, Trygg-Hansa och Lotto.
”Lustiga animationer ger liv åt hällristningar och runor; närbilder på koskällor, fiskeredskap och talande dalahästar varvas med fiskebåtar i Bohuslän och renar i Norrland. Musiken illustrerar och kommenterar med alla de olika musikaliska attribut som upphovsmannen Bengt Hallberg är mäktig: omväxlande sopransax, fiol och jazzorkester. ”
En annan sorts reklamfilm är den genre som skulle marknadsföra Sverige som turistnation, exempelvis Souvenirs from Sweden (1961) av Henning Carlsen, i samarbete med bland andra fotografen Ragnar Frisk. Speakern som talar amerikanska ger vid handen att det är honom själv vi ser promenera in i en souvenirbutik i Stockholm. Mannen spelas emellertid av den svenske skådespelaren Olof Bergström, och medan han väntar på att expediten ska bli klar med ett telefonsamtal tittar han på olika utställda föremål. Filmen associerar då till olika svenska företeelser i arbete och dagligt liv. Lustiga animationer ger liv åt hällristningar och runor; närbilder på koskällor, fiskeredskap och talande dalahästar varvas med fiskebåtar i Bohuslän och renar i Norrland. Musiken illustrerar och kommenterar med alla de olika musikaliska attribut som upphovsmannen Bengt Hallberg är mäktig: omväxlande sopransax, fiol och jazzorkester. När exempelvis glasblåsare ses i bild är det säkerligen Bosse Broberg vi hör illustrera med sitt trumpetspel, men vi kan bara komma med kvalificerade gissningar, för på den här tiden ackrediterades sällan de musiker som utförde filmmusiken.
Äldre bilder av Sverige
Det har naturligtvis funnits många betydligt äldre filmer i Filmarkivet också, även stumfilmer. Ett exempel är De själva berätta (1930), en film om kvinnornas andelsförening Svenska Hem. År 1905 öppnades den första butiken på Jakobsbergsgatan i Stockholm. Några från den gamla styrelsen för Svenska Hem samlas i filmen för att tala 25-årsminnen. Filmfotot är glasklart i skärpedjup och de fyra damernas samspråk meddelas i text på svartrutor, där det tydligt framgår hur skämtsam och uppsluppen stämningen är. I fantastiska närbilder ser vi dessa kvinnor berätta om hur deras organisation utsattes för bojkott av alla svenska handlare, vilket tvingade dem till hemliga smuggelaffärer, och hur de ganska snart lyckades etablera sin affärskedja.
Husmodersfilmernas märkliga rikedom
En alldeles speciell kategori i detta arkiv har utgjorts av den fantastiska företeelsen Husmodersfilmer. Filmprofessor Tytti Soila beskriver fenomenet på Filmarkivets hemsida med dessa ord:
”Dessa filmer, som ser ut att inte bara marknadsföra produkter för hemmet utan även den nya tidens ideologi, producerades av ett bolag med samma namn från år 1952 till 1976. Bolaget samarbetade med Kooperativa Förbundet, Statens Institut för Folkhälsan, Hemmets Forskningsinstitut och många andra mer eller mindre officiella instanser som hade att göra med hus, hem och familjeliv. Filmerna visades på dagtid gratis i biograferna på ett par hundra olika tätorter runt om i landet. De var synnerligen populära och sågs årligen av mellan 300 000 och 500 000 åskådare.”
Det rör sig alltså om en stor mängd filmer producerade under nära tjugofem års tid, där kända såväl som okända personer gör reklam eller ger instruktioner om allt från hushållsmaskiner till nödvändigheten av rekreation. Varje timslång film består av ett axplock av olika inslag med fokus på golv, textil och mat likaväl som på livsstil, rekreation eller depression.
I en film får vi följa processen kring alla möjliga sorters hantverk med personer i bild. Människor i alla åldrar ses pyssla med olika slags hantverk i skiftande miljöer. De utför korgflätning där man får följa processen från det att rötter dras upp ur marken till olika typer av flätning, fram till en ”axessoar av dagens mod”, gjord av trä från linden i Skåne eller björken i norr, i sälg eller hassel. Eller så sitter de med knyppling, lergods eller vävning i olika miljöer, med en speakertext som poetiskt kommenterar skeendet.
I ett flertal filmer skildras djur, husdjur, lantgårdsdjur och relationen mellan djuren och mellan djur och människa. I en lång sekvens besöker vi Ulf ”Hajen” Hannertz, som hade vunnit ett stort frågeprogram, och hans akvarier med fiskar från hela världen. Här finns egentligen vare sig något att marknadsföra eller någon pedagogisk poäng; det är bara tilltalande och suggestiva filmer på vackra och lockande djur.
”Filmerna i denna serie är allesammans mycket välgjorda i både manus och regi, med vackert foto och välkomponerade bilder. Varje scen utgör en liten tavla, och speakertexterna, som ofta har en lätt poetisk ton, framförs med mjuka stämmor.”
En del inslag är helt oemotståndliga i sitt tonfall, exempelvis ett från 1960 om tvätt i den ”nya helautomatiserade tidseran”, där husmor ringer ned till en talmaskin i tvättstugan och bokar en tid via en liten vinylspelarliknande apparat. När tiden för tvätten är inne väljer hon tvättprogram med hjälp av färgglada hålkort som hon stoppar in i maskinen. Speakern namnger särskilt maskinens designer och hänvisar såväl till Arbetarskyddsstyrelsens och Konsumentverkets anvisningar som till internationella undersökningar där framstegen mäts i antal varv eller handtag jämfört med tidigare. Estetiken i tvättstugan är utsökt, med milda pastellfärger och räta linjer. Musiken är stillsamt munter, med orkesterstämning.
Filmerna i denna serie är allesammans mycket välgjorda i både manus och regi, med vackert foto och välkomponerade bilder. Varje scen utgör en liten tavla, och speakertexterna, som ofta har en lätt poetisk ton, framförs med mjuka stämmor. Mest välkända är kanske de återkommande filmerna under rubriken Novisen vid spisen, med Tore Wretman och Folke Olhagen, där man lagar mat, ofta i ett studioliknande kök men även ombord på en båt, ute i sommarstugan eller vid en utegrill. Dessa filmer är veritabla tidsresor med djupa inblickar i en svunnen vardag, och det är oerhört fascinerande att påminnas om det som möjligen är vår allra närmaste historia med våra mor- och farföräldrar: att det inte var så länge sedan våra familjer kom vandrande över slänten in till storstaden, utrustade med kunskaper som uteslutande hade användning i en primitiv landsbygdstillvaro. Och arvet från längtan till det ljusa och fräscha, möjligheten att förvara produkter i ett kylskåp, och att det inte alltid har varit självklart att vädra eller ens att se frisk luft som just frisk.
Filmarkivet har under dessa år tillhandahållit en unik kulturskatt i form av svenska filmproduktioner av alla de slag. När tjänsten nu läggs ned försvinner inte bara ett arkiv, utan också ett sätt att på egen hand röra sig genom svensk filmhistoria. Vi kommer att sakna det.
Petra Werner är musiker, musikterapeut, filmvetare och bildkonstnär. Hon disputerade i estetik 2016 med avhandlingen Ett medialt museum. Lärandets estetik i svensk television 1956–1969 och har ställt ut som bildkonstnär sedan 2006. Läs fler artiklar av Petra Werner här!
SAMTLIGA ARTIKLAR I CRITICAL POINT #2 2026 : Sara Shamloo Ekblad & Øyvind Vågen Critical Point: Ledare #13 – The tidskrift must go on I Sara Shamloo Ekblad & Øyvind Vågen Andreas Engström – en outtröttlig kraft i konstmusikens och kulturtidskrifternas värld I Petra Werner Staffan Westerberg och barnets magiska allvar I Mira Horowitz Barns rätt till kultur och det substantiella medborgarskapet i en orolig samtid I Øyvind Vågen It’s Written on the Wall I – Street Art The Riga Edition I Chiara Gelmini Welcome to Art Basel 2026? Inside and Outside the Fair I Sofia Thoresdotter Boken om det jag aldrig skrev i journalen I Sofia Thoresdotter Bokutdrag:Julgransplundringen eller den döde chefen I Carolina Hindsjö Bokutdrag: Solboken I Sara Shamloo Ekblad ”Gå till änglarna när du har det svårt’”– intervju med konstnären Carolina Hindsjö I Sonia Engström Jarema i Kraków – en mångfacetterad polsk konstnär på tvärs mot konventionerna och genrekraven I Chiara Gelmini House of Nisaba: New Stories of Painting I Freke Räihä Vem tjänar på all denna AI-stöld? I Petra Werner När Filmarkivet släcks – Petra Werner om en digital kulturskatt som försvinner I Petra Werner När Kubrick låter musiken öppna avgrunden – filmmusik, övermänniska och det kosmiskt okända I Petra Werner När musiken tänker hos Woody Allen – filmmusik, nutidsmänniska och kollektivt minne I Sam Carlqvist Nyskrivet: De fyra hästarna I Mickaela Persson Nyskrivet: Sapfisk strof till Lady Kait I Mickaela Persson Intervju – sex frågor till om poesi I Emil Erdtman Nyskrivet: Allt försvinner utom det förflutna I Emil Erdtman Intervju – sex frågor till om poesi I Øyvind Vågen Nyskrivet: Den store rorsmannen och årtullarna I Øyvind Vågen Intervju – sex frågor till om poesi I Simon Carlfjord Mellan Stenbordet och Kvaldalen I Simon Carlfjord Bubblor och skum – senmodernitetens symboliska koherens I Sonia Engström Historien som slagfält: Polen, Ukraina och UPA:s långa skugga
3 svar på ”När Filmarkivet släcks – Petra Werner om en digital kulturskatt som försvinner”