Eli Getreu och Wien 1938: Förintelsens dagbok

Det är här den sjätte delen i de serie med utdrag vi publicerar ur Eli Getreus dagbok. Eli var Øyvind Vågens morfar och föddes på väg till Wien 1920 som son till judiska föräldrar som invandrat dit från dåvarande Galizien (nuvarande västra Polen/östra Ukraina). Väl där kom han att engagera sig i en judisk ungdomsrörelse som syftade till att utbilda sig till jordbrukare och sedan flytta till Israel för att odla upp det heliga landet – Eretz. Här får vi ta del av dagbokens allra första sidor och bland annat läsa om avskedet från hans ungdomskärlek, Vera, som reser i förväg till Palestina. De tidigare delarna finns att läsa här.

Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)

Dagboksförfattaren poserar för handståendebilden som nämns nedan. Foto: Privat.

Lördagen den 3 september 1938

Vi var hemma i Veras lägenhet för att spela piano med henne för sista gången i Wien. Hon spelade stycken ur operor och ”La Paloma”¹; det var mycket fint. Jag tänkte efter och kan inte föreställa mig något vackrare än det här: i kvutsah² sitter min chavera³ bredvid mig vid pianot och vi alla sitter runt omkring och lyssnar. Jag skulle så gärna vilja att hon ännu en gång spelade ”Barkarollen”, min favoritsång, ur Hoffmanns äventyr, för mig. Det var obeskrivligt vackert. Musiken ger mig så mycket. Senare blev tyvärr allt bara larv. Jag blev oerhört irriterad. Jag var mycket lugn hela kvällen hemma hos henne, jag tänkte ännu inte alls på att jag snart inte skulle få se henne mer. Hon följde oss en bit på vägen. Hon var mycket flott i den röda västen och kepsen.

Söndagen den 4 september 1938

På eftermiddagen var det vår kvutsahs⁴ avskedsfest för Vera. Vi konserterade och plötsligt kom det över mig; Vera satt snett mitt emot mig, jag tittade dit, ljuset var lika dunkelt som runt en lägereld och då blev jag för första gången riktigt medveten om vad jag snart skulle förlora. Jag kunde inte längre spela mandolin; alla lade märke till det. Vera lade också märke till det och blev mycket allvarlig. Jag tror att vi under de där få minuterna tänkte samma sak, på avskedet.

Måndagen den 5 september 1938

Jag skulle träffa Vera klockan halv åtta. Jag gick till föreningslokalen⁵ för att hämta upp henne och där fick jag veta att hon hade mått mycket dåligt och gått hem. Jag kan inte beskriva mitt tillstånd när jag fick veta det. Jag träffade Sulla Kohn, och hon berättade att när hon själv reste skulle hon säkert tillbringa den sista dagen tillsammans med Mosi. Det gjorde mycket ont i mig.

”Jag föreställde mig det så här. Vi skulle stå vid rondeaun med järnräcket. Det skulle vara klar stjärnhimmel, man skulle se den upplysta Höhenstraße och Kahlenberghotellet och vi skulle inte säga något och ändå tänka samma sak.”

Tisdagen den 6 september 1938

Det som jag nu skriver ner rör en kväll som jag aldrig kommer att glömma. Vera gav sig av till Erez.⁶ Jag ska försöka ge en trogen återgivning av min sinnesstämning, men jag vet redan i förväg att jag inte kommer att lyckas, för sådana känslor som jag upplevde på perrongen går inte att skriva ner. Jag var så upprörd att jag inte kunde gå till stationen, utan tog spårvagnen. När jag kom dit var Vera redan där med sin mor och sina mor- eller farföräldrar⁷. Jag blev mycket nedslagen, för jag kan inte ta farväl av en människa som var allt för mig inför alla dessa människor. Till detta kom att jag hade hoppats att vi ännu en gång skulle kunna gå till Cottageområdet, till Hartäckerpark⁸. Jag föreställde mig det så här. Vi skulle stå vid rondeaun med järnräcket. Det skulle vara klar stjärnhimmel, man skulle se den upplysta Höhenstraße⁹ och Kahlenberghotellet¹⁰ och vi skulle inte säga något och ändå tänka samma sak. Vi skulle minnas. Jag kallade henne åt sidan, men det var omöjligt för mig; jag talade om betydelselösa saker. När vi sedan gick in i stationshallen frågade jag henne, när vi var på väg ut igen, om hon hade tio minuter. Hon svarade ja och att hon skulle säga till. Sedan kom hon fram till mig, vi blev stående mitt bland alla människor; det var återigen omöjligt för mig att tala. Jag var så bitter till mods att jag började larva mig. Jag tror att mina chaverim¹¹ måste ha trott att jag hade blivit galen. Sedan gick vi ut på perrongen. Vera tog farväl av sin mor och sina mor- eller farföräldrar; i ena ögonblicket skrattade hon, i nästa grät hon. Sedan tog hon farväl av alla chaverim och då räckte hon också mig handen; vi sade servus till varandra. Sedan var det dags att gå ombord. Jag gick med henne för att ordna med väskan, gick sedan av igen. Jag stod högre upp och såg hur hon skrattade i fönstret. Jag stod inte ut och måste in i järnvägsvagnen igen, jag hade ett sådant behov av att ta farväl ordentligt, men det gick inte, människorna, oväsendet, uppståndelsen, tre gånger kallade jag på henne och tre gånger räckte vi varandra handen. Jag blev stående i vagnen; knappt hade jag kommit ut förrän tåget gick. Jag vinkade fortfarande och hon vinkade tillbaka. Varför kunde vi inte ta farväl ordentligt? Men jag hoppas på ett snart återseende i Landet¹², kanske blir allting bra till slut ändå; jag tror att vi passar ihop; vi får se. Förhoppningsvis.

”Det var beckmörkt på gatan. Där fanns också sådana radioapparater. Jag lyssnade på musik. Jag stod där, lutade mig mot en telefonkiosk och tittade på himlen som var oerhört vacker eftersom staden ju var alldeles mörk, och jag tänkte, och plötsligt kom det över mig. Mittemot låg Schubertbiografen och jag mindes …”

Fredagen den 23 september 1938

Kära Vera!

Jag fick ditt brev igår och gladdes en smula (verkligen) åt det. Jag ville skriva till dig direkt, men var inte i rätt sinnesstämning, eftersom jag än en gång hade haft ett gräl här hemma. Vet du var jag sitter och skriver nu? Jag sitter helt ensam i parken bakom Rådhuset,¹³ i vackert väder, klockan halv tio på förmiddagen, och skriver. Alltså, hör på. Först det här med min avresa. Eftersom min Holland-hakhsharah¹⁴ gick om intet, anmäldes jag till Danmark. Den andra Galili som under tiden hade gett sig av återvände till Wien efter fjorton dagars vistelse i Arnoldstein.¹⁵ Av okända skäl. (Rättare sagt: alla uppger olika skäl, därför skriver jag inte ner något, eftersom inget är sant.) Nu är jag lyckligt anmäld. Mitt pass får jag genom en advokat på Rosh Hashanah (måndag)¹⁶. Annars vore det omöjligt. Nu eller snart reser rikstyska M.H.¹⁷ chaverim till vår hakhsharahplats i Sverige. Nu vill man (Dav, Dolfi) hos Hechalutz¹⁸ driva igenom att vi ska bytas ut mot sådana icke-M.H.-chaverim, så att vi kan vara tillsammans. De här sakerna, som redan har pågått i tre–fyra månader, gör mig helt slut. Kitty gav sig av i förrgår. Hennes mor var så upprörd på Westbahnhof att hon inte lät oss lösa perrongbiljetter. Igår gav några av Kefar Yehezkiel-människorna¹⁹ sig av (Eppi, Lotte Stern, Zipp och två till), nästa tisdag reser min syster. Igår! Igår var det återigen mörkläggningsövning. Men när en sådan övning pågår är det numera verkligen alldeles mörkt. Trafiken får fortsätta. Man får vara ute på gatorna och så vidare. På gatorna och torgen står jättelika radioapparater av den nya Volksempfänger-modellen²⁰. Den här skildringen av staden har ett alldeles bestämt syfte. Du kommer att förstå den direkt. Alltså, jag var hos Nahum och gick därifrån när det redan hade blivit mörkt. Jag kom fram till korsningen vid Bürgerpark. Det var beckmörkt på gatan. Där fanns också sådana radioapparater. Jag lyssnade på musik. Jag stod där, lutade mig mot en telefonkiosk och tittade på himlen som var oerhört vacker eftersom staden ju var alldeles mörk, och jag tänkte, och plötsligt kom det över mig. Mittemot låg Schubertbiografen²¹ och jag mindes. En gång var vi därinne och såg Hurrikan,²² den enda film vi såg tillsammans. Vera, minns du det? Efteråt – det var ganska kyligt – gick vi till Türkenschanzpark.²³ Och medan jag stod där och mindes vandrade mina tankar allt vidare. Vera, jag tänkte på Türkenschanzpark, på när vi såg norrskenet, när vi satt på stenarna och tillsammans – två kroppar, en tanke – tittade på månen, på när vi efter Sederkvällen²⁴ hemma hos oss gick till din moster eller faster, på den lilla parken där vi satt, på promenaderna i den snötäckta Türkenschanzparken, på hemvägen efter Makkabi-gymnastikuppvisningen²⁵ och jag tänkte på hur underbart det skulle vara om vi kunde vara tillsammans igen. Vera, snälla, bli inte arg, jag vet inte om jag borde ha skrivit det här till dig. (Sett ur självbehärskningens synvinkel.) Du förstår, behärska sig – Vera, jag är helt slut, jag vet inte hur det står till med oss två. Jag för dagbok sedan du reste. Vet du vad det innebar för mig att inte kunna ta farväl av dig ordentligt? Allt var så ovisst. En gång, vid Jordangasse, började vi att prata. Du sade: ”Det skulle inte ha någon mening, du reser snart.” Snälla Vera, säg mig om du sade det av förnuftsskäl eller om du ville säga mig indirekt, för att inte göra mig illa, att jag numera bara är en chaver²⁶ men inte längre en hjärtevän? Snälla Vera, skriv klart och tydligt till mig, för mycket längre står jag inte ut med denna ovisshet. Jag vet mycket väl att det inte tjänar mycket till att säga: ja, vi är vänner igen, för vänskapen kan nu bara ta sig uttryck i slutet av brevet, i hur vi skriver till varandra. Du förstår mig ju! Men jag kan inte leva vidare i ovisshet. Vera, det här är inget skämt, ingen fras. Jag är mycket bitter till mods och det gör ont; men jag ser vad du var för mig. Det är tyvärr ett gammalt faktum att man först inser vad man har haft i en människa när man har förlorat henne, när hon är långt borta. Du vet ju att jag är en människa som behöver någon som förstår mig helt och hållet, och du har förstått mig helt och hållet och jag har förstått dig helt och hållet. De små svartsjukorna från min sida och den ”olyckliga sidoaffären” från din sida är borta, försvunna som ett spöke. Jag tänker aldrig på det och det gör förmodligen inte du heller. Kvar finns bara en sak: min känsla för dig. Vera, jag har aldrig skrivit så här till någon annan, det vet du mycket väl. Det ska inte vara ett kärleksbrev, utan en bekännelse om mitt själstillstånd. Det är så svårt att skriva ner känslor, sanna känslor; det märker jag i dagboken, men bättre kan jag inte. Jag är fullt och fast övertygad om att du kommer att förstå mig. Snälla, skriv till mig vad du verkligen känner; jag tror att jag är stark nog att också få veta något som är sorgligt för mig. Du förstår nog. I vilket fall, hur det än är: låt oss förbli chaverim, goda vänner som berättar alla sina tankar för varandra, delar dem och förstår varandra. Vill du det? Men nu räcker det. Vi har en musikchug på Obere Donaustraße. Du vet ju att det är mycket fint. Vi släcker ljuset och spelar och sjunger. Det är bara några få som sjunger; de är förstklassiga. Jag kommer snart att få en gitarr i present av Rivkah Töpfer. Det blir mycket fint. Vera, en sak till. En viss Fritz Getreu kommer att få en kostym med långbyxor och svarta lågskor utan järnbeslag. Jag har redan en svart träningsoverall med blixtlås och en grön regnrock. Handståendebilden²⁷ är redan framkallad, om du vill skickar jag den till dig med mitt nästa brev. Men om du inte skickar mig din bild, kommer något att hända, det säger jag dig. Då påminner jag dig om den komiska upplevelsen ombord på fartyget ”Galilea”. Nästa tisdag ger människorna från Milia²⁸ sig av till Ahrensdorf. Från oss ger sig Gilali D., Lucie B. och Dav S. av. Vår Alisa är en prima flicka; jag talade med henne nyligen. Jag kommer mycket bra överens med Nahum; jag skulle så gärna sitta med honom på kvällen efter arbetet, lutade mot hakhsharahplatsens husvägg och spela ”La Paloma” och ”Barkarollen”. Herregud, Vera, flicka, så fint det vore. Jag har kommit hem från förbundsarbetet²⁹. Kvutsah-sihah,³⁰ ledar-sihah, Sterngasse, Hechalutz, besöka Sidonie från min plugah³¹ och så vidare. Benjaminim³² är så förtjusande; nyligen gav en liten chavera mig en minnesbok³³: ”Snälla, skriv något vackert i det här.” Är inte det sött? Jag håller mycket av de små. De håller också av mig. Nu får det vara slut. Vera, snälla, skriv genast och mycket till mig. Jag behöver post från dig som jag behöver en bit bröd. Till dess många hjärtliga hälsningar från Fritz.

PS Hälsa alla så gott.

Översatt från tyska av Øyvind Vågen

[1] ”La Paloma” är en sång av den spansk-baskiske tonsättaren Sebastián Iradier, utgiven på 1860-talet.

[2] Källformen Kwuzah motsvarar hebreiska kvutsah, ”grupp” eller ”gemenskap”. I Elis wienska rörelsespråk betecknar den hans sammansvetsade ungdomsgrupp; samtidigt föreställer han sig gruppen som kärnan i en framtida gemensam livs- och arbetsgemenskap i Eretz Israel. Här ska ordet därför inte utan vidare likställas med en redan existerande bosättning.

[3] Källformen Chawerth betecknar här en kvinnlig chaver, i tidens rörelsespråk vanligen chavera: väninna eller kamrat. När Eli kallar Vera ”min Chawerth” har ordet samtidigt en personlig och partnerrelaterad betydelse. Det ska inte förväxlas med chevra, ”gemenskap”.

[4] Se not 2.

[5] Heim betyder här en förenings- eller rörelselokal, inte ett bostadshem.

[6] Erez är här kortformen av Eretz Israel, ”Israels land”. I 1938 års sionistiska språkbruk betecknar den det brittiska mandatområdet Palestina som judiskt mål- och referensland; i denna passage är det målet för Veras resa.

[7] Tyskans Großeltern anger inte om det rör sig om mor- eller farföräldrar.

[8] Hartäckerpark i Wiens 19:e distrikt heter sedan 1953 Hugo-Wolf-Park. Namnet återges som ”Hartegger Park” i den tyska dagboken.

[9] Wiener Höhenstraße är en utsiktsväg genom Wienerwald som byggdes ut under 1930-talet; den första sträckan öppnades 1935. Identifieringen stämmer med dagbokens beskrivna bilutflykt.

[10] Kahlenberghotellet låg på Kahlenberg ovanför Wien. Dagboken uppger att det syntes från rundeln vid ”Hartegger Park”; siktlinjen återges därför som en dagboksuppgift, inte som en självständigt verifierad observation.

[11] Chaverim är plural av chaver: kamrater, vänner eller medlemmar. Här avser Eli de närvarande rörelsekamraterna på stationen; ordet behöver inte beteckna nära personlig vänskap.

[12] ”I Landet” betyder här Eretz Israel, det brittiska mandatområdet Palestina, som Elis och Veras sionistiska framtidshorisont; se not 6.

[13] Här avses Wiens Rathaus; den plats som i dagboken beskrivs som parken bakom byggnaden är Rathauspark.

[14] Hakhsharah, ”förberedelse” eller ”att göra lämpad”, var en sionistisk yrkesutbildning inom jordbruk, trädgårdsbruk, hantverk eller hushåll inför invandringen till Palestina. Den omfattade också gemenskapsfostran, hebreiska och judisk kultur. Eli avser här konkreta utbildnings- och utreseplatser i Nederländerna, Danmark och Sverige.

[15] Arnoldstein är en köping i Kärnten nära dagens gräns mot Italien och Slovenien.

[16] Rosh Hashanah är det judiska nyåret. Elis parentes ”måndag” motsvarar 1 tishri 5699, måndagen den 26 september 1938; högtiden började kvällen före. Kalenderdatumet stöder därmed passagens tidsplacering.

[17] Elis anknytning till Makkabirörelsen i Wien är belagd genom dagboken och bildmaterial. Uttydningen Makkabi Hazair är mycket sannolik med hänsyn till M.H., scoutstrukturen och Zofim-Zeirim, men ännu inte direkt belagd för Elis konkreta grupp; Makkabi Hazair ska inte sammanblandas med Hashomer Hatzair.

[18] Hechalutz (”pionjären”) var en paraplyorganisation som förberedde unga sionister för utbildning, utvandring och jordbruksbosättning i Palestina.

[19] Kefar Yehezkiel är en moshav på Jezreelslätten i dåvarande mandatområdet Palestina, grundad 1921.

[20] Volksempfänger, som lanserades 1933, var en standardiserad och billigt producerad radioapparat som utvecklades på initiativ av propagandaministeriet. Den breda spridningen skulle ge naziregimen tillgång till så många hushåll som möjligt och därmed öka räckvidden för radiopropagandan.

[21] Schubertkino låg på Währinger Straße 46 i Wiens 9:e distrikt.

[22] Sannolikt avses John Fords spelfilm The Hurricane (1937), som visades i tyskspråkiga länder under titeln Hurrikan. Identifieringen bygger på titeln och tidskontexten.

[23] Türkenschanzpark är en stor park i Wiens 18:e distrikt; ortsformen är entydigt belagd på flera ställen i dagboken.

[24] Sederkvällen är den rituellt ordnade måltiden i början av pesach, då berättelsen om uttåget ur Egypten återges. Eli minns här en tidigare sederkväll i föräldrahemmet; stället daterar inte i sig denna högtid.

[25] En offentlig gymnastikuppvisning inom den judiska idrottsrörelsen Makkabi.

[26] Chaver kan betyda kamrat, vän, medlem eller partner. Här ställer Eli uttryckligen ”bara en chaver” mot ”inte längre en Freund” och använder ordet om enbart rörelsekamraten i motsats till kärlekspartnern. Skillnaden gäller hans relationsspråk på detta ställe, inte en fast lexikal gräns.

[27] Tyskans Handstandbild betyder ett fotografi där personen står på händer.

[28] Milia är ett namn i dagboken; det är oklart om det avser en grupp, en utbildningsplats eller något annat.

[29] Bundesarbeit betyder här arbete för Elis sionistiska ungdomsrörelse eller dess förbund. Den exakta organisatoriska huvudmannen är inte fastställd; ordet är inte belägg för det icke-sionistiska socialistiska Allmänna judiska arbetarförbundet.

[30] Sicha betyder ”samtal” eller ”diskussion”. Sammansättningarna Kwuzahsichah och Führersichah betecknar här ett gruppsamtal i kvutsahn respektive ett ledarsamtal; de behöver inte förstås som formella administrativa sammanträden.

[31] Hebreiska plugah betyder enhet eller avdelning. Här tycks ordet avse en lokal grupp inom ungdomsrörelsen.

[32] Benjaminim betecknar här en barngrupp inom rörelsen; dess exakta ålders- och organisationsnivå är ännu inte belagd.

[33] Stammbuch betyder här ett minnes- eller vänskapsalbum, inte ett genealogiskt register.

LÄS FLER ARTIKLAR I #12:

Pantea Rinnemaa: Hjälplöshetens banalitet? – att tolka Hannah Arendt genom iransk diaspora

Pantea Rinnemaa: The banality of helplessness? – Reading Hannah Arendt through the Iranian diaspora

Sam Carlquist: Sex frågor till – intervju

Sam Carlquist: Nyskrivet – Sommarhus (dikt)

Annika Eriksdotter, Carola Nordbäck och Eva Sharp: Samtidskonst i kyrkorum: vidgade sinnen och existentiella djup

Andreas Engström: Kristna klassiska verk i kyrkorummet, Del 2: Johann Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassionen

Petra Werner: Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television

Andreas Engström: Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk