I princip överallt i våra medier förs en debatt om användningen av massiva språkmodeller (LLM), en form av generativ AI. Vi kan läsa om hur översättarskrået fasar för undermåliga AI-översättningar och hur bildskapare och fotografer förlorar mot de snabbt framställda bildkopior som AI-system kan generera. När språkmodeller tränas på författares, journalisters och tänkares arbete utan samtycke eller ersättning kallas det samtidigt för teknisk utveckling. Men bakom den påstådda tekniska revolutionens löften finns en äldre logik: de många skapar värdet, medan de få tar det.
Freke Räihä
Stöld och exploatering av resurser är en av de historiska grundförutsättningarna för det samhälle som byggts upp under de senaste årtusendena. Den logiken har inte försvunnit. Den har bara bytt skepnad. Jag tänker på det när jag ser hur dagens massiva språkmodeller byggs upp och marknadsförs som framtidens teknik.
Jämförelserna ligger nära till hands. Företag knutna till staten i Kina och till Amerikas förenta stater äger och profiterar på litium och kobolt från Demokratiska republiken Kongo, resurser som raffineras till batterier för elbilar och telefoner. Mycket lite av värdet hamnar i det svårt konfliktdrabbade Kongo. På samma sätt kommer inga författare att tjäna på att ersättas av massiva språkmodeller. Inga läsare heller.
I Sverige har järn och sällsynta jordartsmetaller länge brutits i det ockuperade Sápmi. Kanske dröjer det inte heller länge innan uran bryts på svensk mark, till kärnkraft eller till egna kärnvapen. Förskjutningen från neutralitet till medlemskap i Nato talar inte emot den utvecklingen.
”På samma sätt kommer inga författare att tjäna på att ersättas av massiva språkmodeller. Inga läsare heller. ”
Stöld som stöld, alltså. Ingen dör kanske när Astrid Lindgrens och andra svenska författares ord används för statlig eller privat forskning om språkmodellernas språkliga förutsägelser. Men mjukvaran får också militära och människofientliga användningsområden, bland annat i Rysslands krig mot Ukraina. Det är sant i dag, som det varit i årtusenden: människan gör vapen av allt. Till och med utsäde har förvandlats till ett maktmedel när odlingen av mat blir beroende av patenterade, sterila eller instabila fröer från ett fåtal globala aktörer.
”Statliga Kungliga biblioteket och privat finansierad forskning utvecklar modeller genom exploatering av ord, journalistik och litteratur som borde skyddas av upphovsrätten, utan undantag.”
Det är mot den bakgrunden vi bör se språkmodellerna. Statliga Kungliga biblioteket och privat finansierad forskning utvecklar modeller genom exploatering av ord, journalistik och litteratur som borde skyddas av upphovsrätten, utan undantag. I all hemlighet föreställer jag mig att Försvarsmakten också har en modell under utveckling, om den inte redan har köpt en variant av någon oligark på andra sidan Atlanten.
Den stora frågan är därför inte bara om skaparna bakom exploaterade verk ska ersättas ekonomiskt. Det borde vara självklart, också inom ett marknadsekonomiskt tankesätt. Den större frågan handlar om stölden av immateriell egendom och om hur den framstår som självklar i det koloniala och globalkapitalistiska systemet. Att ta andras ord för att bygga en massiv ordmaskin är ytterligare ett uttryck för samma ordning: fåtalet tjänar på de mångas arbete.
Att motstå utvecklingen och användandet av massiva språkmodeller och andra former av artificiell intelligens byggda på andras arbete är därför att bekämpa ännu ett steg i den pulveriserande världsordningen. Alternativet är att det snart blir omöjligt att återvända till ett källbaserat, långsamt och reflekterat tänkande. Vilka språk kommer vi att få när språkmodellerna till slut lär sig av sina egna oreflekterade förutsägelser? Är det de här språken vi kommer att lära oss för att förstå världen med? Att älska med?
Frågan är om det är så vi vill ha det. Ska vi börja med att låta Astrid Lindgrens berättelser om Madicken, UKON:s dikter och Karin Petterssons gamla krönikor användas för att utplåna de sista resterna av människans självständiga tänkande? Och i så fall: varför?
Freke Räihä är poet, översättare och folkhögskolelärare i kreativt skrivande. Freke har stängt av stavningsfunktionen i datorns ordbehandlare. Foto: Anna Drvnik.