Stenbordet vid Dalälven och Wetterlunds teologi

Vad kan ett stenbord vid Dalälvens strand säga om N. P. Wetterlunds teologi före Andens lag? Denna text läser bordets gåtfulla symbolik genom predikningarna i Jesu Lära och föreslår att ristningarna utgör en tidig prolegomena till Wetterlunds senare religiösa universum: en dramatisk nådesordning där port, väg, kors och kärlek binds samman i en teologi om människans sår och dess läkning.

Av Simon Carlfjord

N. P. Wetterlund (1852–1928) har i svensk idéhistoria ofta förpassats till marginalen: som väckelsepredikant, religiös särling och apokalyptisk spekulant. En sådan klassificering fångar dock inte hans teoretiska egenart. Wetterlund kan inte reduceras till vare sig moralteolog eller allegorisk bibelutläggare. Tvärtom visar han fram, och kanske också uppfinner, ett genomarbetat symboliskt universum med hög grad av intern koherens.

Verket som definierat Wetterlunds arv är de två volymerna av Andens lag, som publicerades 1910–1912. Den här texten analyserar dock inte Andens lag, utan försöker formulera en inledande begreppsförklaring, en så kallad prolegomena, till Andens lag. Predikningarna i Jesu Lära, utgiven av Wetterlund-sällskapet 1983, används här som utgångspunkt för att tolka det stenbord Wetterlund år 1900 lät rista in och sedan skänkte till församlingen i Dala-Floda.

Stenbordet och dess betydelse

Wetterlunds barndom präglas av fattigdom och slit under ett skogsnära torparliv i Halland. Det var modern som tidigt väckte hans kärlek till Guds skapelse. På en utflykt med modern sträcker hon ut armarna och “famnar jorden” med orden: “Heliga moder, du Guds sköna jord… snart sluter du oss till ditt goda hjärta i graven!” Wetterlund menar att från den dagen älskade han jorden och allt i den – träd, blommor, gräs, till och med minsta sandkorn. Som vallgosse uppmanas han av Modern att knäböja vid ett träd och be, och efter en sådan bön upplever han en frid, och det känns som om “skogen var vit”.

Vid Halmstad läroverk möter barndomens skogsmystik skolans krav, men om dessa år berättar han själv nästan ingenting. Kanske söker han efter någonting som kan bära och härbärgera naturens helighet och samvetets allvar genom att studera vidare till präst. Under Uppsalaåren drabbades han av djup psykisk och andlig obalans och vårdades en tid på hospital, sannolikt utlöst av umbäranden och svåra själsstrider i kombination med en ärftlig sårbarhet. Han betonar senare nervhälsans påverkan på tron, och menade också att själsliga extrema tillstånd kan sammanfalla med djupa gudsupplevelser utan att dessa tillstånd i sig behöver vara något sjukligt. Trots det sjukdomsframkallande studieavbrottet fullföljer han sin teologiska utbildning och prästvigs 1885.

Som präst placerades N. P. Wetterlund i Dala-Floda 1895, där han verkade i elva år. Mellan 1895 och 1901 kan framväxten av en säregen spiritualitet anas. Redan vid sekelskiftet tycks han ha utvecklat det bildspråk som han år 1900 lät rista in på bordet vid Dalälvens strand.

*Stenbordet på sin nuvarande plats vid Dala Floda kyrka Foto: Simon Carlfjord*

Det var alltså först efter hans långvariga sjukdom 1904–1910 som Wetterlunds teologiska universum kom att utvecklas till Andens lag. Runt sekelskiftet skrev han dock en kort utredning om lag och evangelium, eftersom frågan hade varit brännande för honom i många år. Inför den lutherska konferensen i Stockholm hösten 1901 färdigställde han två predikningar: ”Guds barn” och ”Syndakännedom”.

“Bordet kan läsas som mer än en samling privata symboler.”

De två predikningarnas komposition uppvisar vid närmare genomläsning en tematisk gemenskap med stenbordets symbolism. Föreliggande text framlägger en läsning där den vänstra sidan av bordet med fördel läses genom predikan ”Guds Barn” och den högra genom predikan ”Syndakännedom”.

“Det fungerar snarare som en kondenserad karta över Wetterlunds nådesordning.”

Med denna utgångspunkt kan bordet läsas som mer än en samling privata symboler. Det fungerar snarare som en kondenserad karta över Wetterlunds nådesordning: först porten och vägen, därefter sårkorset och slutligen kärlekens läkande sammanfogning av veta och vara.

Bordet, cirka tre gånger en meter, har reliefgraverats med ”tio ting” till vänster, följt av en lång skiljelinje som korsar, ja klyver, bordet – genom korset i mitten – och längst till höger summeras allt med J.K. De två ingraverade bibelhänvisningarna är till vänster bergspredikan och till höger Korinthierbrevet 13, kärlekens lov. Under skiljelinjen är flera ord och symboler inristade. Likaså finns ovan skiljelinjen flertalet ord och symboler.

I bordets nedre högra del finns en utökad dedikation som lyder: Wårdas av barnen, de fortplanta tolkningen. I föreliggande läsning framstår den klaraste tolkningen som att dedikationen vänder sig till sockenförsamlingens barn, men i en utvidgad mening också till alla Guds barn vars uppgift är att tolka och utveckla symboliken. Men vad är då ytterst den frågeställning bordet söker besvara? Wetterlund är luthersk präst och försöker inte införa någonting nytt i förhållande till Luther, vilket han också förklarar i det senare verket Ord till Luther från 1903. I predikan ”Guds barn” menar Wetterlund att ”ett Guds barn har sin nådesordning, och denna utgöres av den lilla bibeln; och heter trång port och smal väg”. Han förtydligar sedan sitt uttalande med en kryptisk dubbeltydig formulering: ”bergspredikan ÄR den trånga porten, bergspredikan ÄR den smala vägen”. Denna paradoxalitet i Jesu lära öppnar för en dramaturgisk nådesordning där flera olika bilder tillåts symbolisera samma grundläggande dramatik. Stenbordets dramatik skiljer mellan väg och port. Guds barn är antingen på väg till eller befinner sig på andra sidan porten, antingen i vardande eller i varande. Tolkningshypotesen här är att stenbordets skiljelinje illustrerar en skiljelinje i nådens ordning.

Gravsten med inskriptioner och kors. — *Stenbordet, Foto: Simon Carlfjord*

Låt oss närmare betrakta bordet. Till vänster om korset på den övre raden läser vi:

”B.R.F.T.T.G = 6 V.T. = N.T”

På den undre raden:

”A.B.S.H = 4 P.T = G.T”

Bergspredikan är, enligt Wetterlunds predikan, både väg och port. ”6 V.T.” är de sex vägtingen, och ”4 P.T.” är de fyra porttingen. Totalt bildar dessa ”de tio tingen”. G.T. betyder Gamla testamentet, och N.T. betyder Nya testamentet. Gamla testamentet är en väg i förhållande till Nya testamentet som port. I utskriven form blir det som nedan.

Ovan: (B)armhärtighet, (R)enhjärtadhet, (F)ridsamhet, (T)ålamod i lidande för rättfärdighetens skull, (T)ålamod i lidande under försmädelse och lögn, (G)lädje = B.R.F.T.T.G = 6 Väg-ting = Nya testamentet.

Under: (A)ndlig fattigdom, (B)edrövelse, (S)aktmodighet, (H)unger efter rättfärdighet. = A.B.S.H. = 4 Port-ting = Gamla testamentet.

Gravsten med religiösa symboler. — *Stiliserad symbolism*. Illustration: Simon Carlfjord

Innan resterande del av stenbordet analyseras bör själva korset studeras mer ingående, då predikan ”Syndakännedom” utarbetar ett distinkt bildspråk för korset. ”Så fick då människan genom synden tvenne djupa sår: såret mellan veta och vara, mellan salig-vara och helig-vara, det första är lodrätt och det andra är vågrätt […] De bilda tillsammans ett kors, sårkorset – människans grundsår.” Sårkorset särskiljs från det faktiska träkors som nyttjades vid avrättningen av Jesus. Det kors som avses är ett kors som ”står i mitten av världen” och ”i mitten av sanningen”. Det är alltså varats ontologiska spricka som här representeras i form av ett kors, sårkorset.

“Stenbordet gestaltar vägen från den fallna naturen in i en av nåden upprättad natur.”

Wetterlund tycks, helt i linje med den framväxande existentialismen, peka på en spricka i tillvaron: sprickan mellan att vara och att veta, mellan salighet och helighet. Wetterlunds lärare i Uppsala, professor Waldemar Rudin, introducerade Kierkegaard i akademisk teologi i Sverige, så det är möjligt att tolka Wetterlunds tänkande i denna tradition. Utifrån en Rudinsk-Kierkegaardsk autenticitetsförståelse kan ”såret mellan salig-vara och helig-vara” läsas som spänningen mellan lycka (salighet) och autenticitet (helighet). Stenbordet gestaltar vägen från den fallna naturen in i en av nåden upprättad natur. Wetterlund varnar för faran med att söka lycka (det saliga) utanför autenticiteten (det heliga). De tre gånger tre ”S” som skrivs runt korset som en gloria kan i ljuset av dessa predikningar tolkas som att lyckan måste finna sin rätta plats i förhållande till det heliga. Lyckan måste, för att inte fastna i självbedrägeri, finna sin plats i förhållande till lidandet och korset, sanningens kors.

Stenbordets grundsymbolik kan därför i existentialistisk bemärkelse sägas gestalta människans tillstånd i förhållande till varat. Stenbordets skifferplatta med dess inristade kors-sår är en symbol för varat. Men bordet pekar mot att ”porten kan öppnas”; genom denna öppning kan såret i varat läkas.

“Kärlekens lov blir ett medel i varats sammanfogande.”

Precis som på den vänstra sidan hänvisas det till höger till skriften: 1 Korinthierbrevet 13, Kärlekens lov. ”Herren är stammen, den heliga mitten” […] och en sådan gren har 16 (6+9) egenskaper i 1 Kor 13 […] Då en människa blir en gren i stammen, då läkes grundsåret, kors-såret, veta och vara fogas ihop.” Här byts symboliken från att hänvisa till korset som varats sår till att i stället syfta på korsstammen. Korset blir stammen ur vilken grenar växer: gren-liv. Kärlekens lov blir ett medel i varats sammanfogande. De sex ja:en är tålmodigheten, godheten, att glädjas med sanningen samt att bära, tro, hoppas och uthärda allt. De nio nej:en är stridslystnaden, skrytsamheten, uppblåstheten, det utmanande, själviskheten, att brusa upp, att vilja någon något ont och att finna glädje i orätten. Denna gren likställs med nästkommande symbol, H/K, som troligen symboliserar ”vetekornets lag”: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt.” Innan stavningsreformen 1906 var hvete korrekt stavning. H = hvete, K = korn. Denna ”lag” gjuter samman vara och veta genom själviskhetens död på sårkorset. Förutom kopplingen till den självuppoffrande kärleken kan vetekornets lag, i Wetterlunds symboliska universum, också läsas mer explosivt:

Kors och text på gravsten. — *Dalälvens strand, Foto Simon Carlfjord*

”När Herren skall frälsa en människa skaffar han sig i henne en helig mitt […] till en början en liten punkt, den lilla ljuva centralen i hjärtat. Den är fröet till hans eget segersjälv på korset. Denna mitt utvidgar han enligt fastställda lagar; och genom densamma spränger han vårt synd- och dödssjälv […] Än drager den lilla punkten ihop sig[…] än sväller den ut […] den heliga mitten vidgar sig dag för dag och år efter år och tager till slut överhand. Han sätter sig stadigt fast i hjärtat såsom en kraft-mitt och bliver det upprättade gudsbelätet, det segrande kärlekssjälvet därinne. ”

Vetekornet är sprängämnet som genom explosion expanderar själen för att bereda plats åt det gudomliga. Om evangeliet inte faller i människan och dör (exploderar), kan det inte heller ge frukt, det vill säga bereda plats åt det gudomliga.

Nästkommande symboler är ett K följt av en sol och en måne. I Uppenbarelseboken 12:1 står det: ”Och ett stort tecken syntes i himmelen: en kvinna, klädd i solen, och månen under hennes fötter”. Port-tingen är ”månen på vilken kvinnan (väg-barnen, församlingen) står”. Väg-tingen är ”solen (Kristus), i vilken hon är klädd”. Väg-barnen är kyrkan och symboliseras av kvinnan i Uppenbarelseboken. Väg-barnen har ett ”lånat ljus”, månens kalla ljus, men har fortfarande del i det fulländade ljuset.

Gällande 3½ och 1 000 så är också dessa tal delar av Wetterlunds apokalyptiska symbolik.

De 3½ åren är ”världstrångporten”, de 1000 åren äro världssmalvägen; mellan dem ligger världsnyfödelsen (Matt 19:28). I sjunde världsriket skall mänskligheten dränkas i sig själv, liksom den enskilde måste dränkas i den gamla människans dödsdop, innan han kan bli en ny människa. — Men vilken manspillan i denna världsport!! Upp 14:9–11; 20:10”.

Gällande de sista H/T har jag inte i predikningarna lyckats hitta en entydig tolkning. H skulle kunna vara Himmel, men vad skulle då T vara? Den tolkning som presenteras här blir därför att H = Hjärta och T = Tanke. Detta är inte en självklar tolkning, men den är inte heller direkt motstridig.

Oavsett så blir summan J.K = Jesus Kristus.

Stenbordet kan, mot bakgrund av ovanstående analys, fungera som en prolegomena, en förklarande prolog, till Wetterlunds senare teologi.

“Wetterlund ville ge ‘barnen’ en alternativ evangelisk modernitet genom vilken de kunde förstå sin egen frälsning.”

År 1904 börjar en lång och svår sjukdomstid som Wetterlund senare skulle kalla för kvaldalen. Under denna tid såg han en syn: ”Jag såg framför mig en hög mur, och på den en liten öppen dörr. Jag gick dit och såg därin. Där vandrade sälla skaror bland härliga träd. Jag tänkte ’Detta är de levandes land’ Och jag greps av en häftig lust att gå därin. Men då såg jag en ängel vid porten. Han stängde dörren och sade ’Icke nu, men då du lidit ut vad du måste och lidit in vad in måste då öppnar jag dörren och Du får gå in”

Under sjukdomstiden mognade Andens lag fram, och verket utkom 1910–1912. I detta verk blommar hans religiösa symbolvärld ut i sin fulla symboliska kreativitet.

Gammal man läser en bok. — *N. P. Wetterlund mot slutet av sitt liv*

I skuggan av Andens lag har vi här intagit en mindre utforskad position: vi är ”barnen som fortplanta tolkningen”. Wetterlund predikade en av honom formulerad väg till frälsning. Han ville ge ”barnen” en alternativ evangelisk modernitet genom vilken de kunde förstå sin egen frälsning. Föreliggande fortplantning av tolkningen syftar inte till att vara uttömmande, utan till att undersöka hur Wetterlunds symbolik fortsatt kan agera som samtalspartner.