Psykologens ansvar: Att tänka kritiskt och medvetet om Pyskologens ansvar

Vad händer när psykologen blir expert på diagnoser och metoder men slutar tänka kritiskt? Vi välkomnar Jakob Wood som ny skribent. Med avstamp i Noam Chomsky efterlyser han en psykologi som tar sitt intellektuella ansvar och ser människan i ett större sammanhang.

Av Jakob Wood

I essän De intellektuellas ansvar från 1967 skriver Noam Chomsky om hur intellektuella har ett ansvar ”att tala sanning och att avslöja lögner”. De bör syna bakomliggande motiv, egenintressen, falsk propaganda och så vidare. Kort och gott bör de inte stryka sin tid och dess makthavare medhårs, utan i mänsklighetens namn våga lyfta fram orättvisor, förtryck och antidemokratiska tendenser. Chomsky menar att många intellektuella ryggar för sitt ansvar och i stället intar ”expertrollen” genom att borra ned sig i tekniska aspekter och lämna övergripande etiska och mänskliga frågor därhän. Detta gör de enligt Chomsky för att bevaka och bevara sin egen maktposition. Som en följd av detta legitimerar de pågående inhumana övergrepp och krigsbrott. Den gången handlade det om amerikansk imperialism och i synnerhet Vietnamkriget. Jag blir nyfiken på vad som sker om vi applicerar Chomskys resonemang på dagens svenska psykologer. Har vi något intellektuellt ansvar? Hur ser det i så fall ut och hur förhåller vi oss till det? Är dagens psykologer intellektuella eller har vi snarare blivit teknokrater?

När jag började på psykologprogrammet 2005 drömde jag om att bli en lärd och vis psykolog. För mig var psykologen en intellektuell. Jag tänkte mig alltså någon som höjde blicken och förstod människan utifrån sitt större sammanhang: det historiska, kulturella, sociala, ekonomiska, språkliga, relationella och så vidare. Någon som kunde tänka kritiskt kring sin samtid och rådande diskurser (tänk Foucault). Men som också kunde zooma in och närma sig den specifika och unika individen. Någon som var genuint intresserad av och tagen av den mänskliga varelsens förunderlighet och bottenlösa komplexitet.

”Men jag tror att det är farligt om psykologen blir reducerad till en teknokrat.”

Med facit i hand förefaller min inställning närmast fånig och naiv. I vetenskapens och evidensens namn betraktas en sådan syn i dag mest som flum. Det verkar som att det intellektuella ses som flummigt och att psykologer snarare ska vara teknokrater. Humaniora fasas ut och fokus ligger i stället på teknik (från någon av de 500 terapimetoderna), att drillas i ett tillfälligt diagnossystem (vilket AI kommer att göra bättre) och att veta vad som händer i kropp och hjärna (människans köttslighet).

Jag tycker inte att teknik är oviktigt och jag tror att de flesta psykologer (likaså andra slags terapeuter, psykiatriker med flera) vill väl och kämpar på. Men jag tror att det är farligt om psykologen blir reducerad till en teknokrat. Om vi blir psykets mekaniker och ingenjörer. Om vi endast skruvar enligt instruktionsboken. Jag menar att psykologen måste kunna ta ett steg tillbaka, ha perspektiv på sin tid, den hjälpsökande människan och den tillfälligt rådande instruktionsboken. Psykologen måste ta sitt intellektuella ansvar, det vill säga: vi måste ”tänka”!

När jag skriver ”tänka” menar jag inte ett kalkylerande tänkande. Det handlar inte om att vara duktig och smart och lista ut vilken diagnos och vilken intervention det handlar om. Det handlar inte om att lägga ihop det färdigproducerade pusslet och följa mönstret. Att vara lydig mot rådande maktstrukturer, som Chomsky säger. Det handlar inte om att gå den redan upptrampade stigen. Att vara passiv. Det leder i värsta fall till vad Hannah Arendt kallade ”ondskans banalitet”.

”Tänkandet gör oss ödmjuka och öppna.”

Jag talar om ett aktivt tänkande. Ett självständigt kritiskt tänkande. Ett kreativt skapande tänkande. Ett tänkande som inte bara bekräftar och behärskar utan som bryter sig ut och sträcker sig mot något nytt. Att tänka det otänkbara. I dag finns oräkneliga skäl för oss psykologer att tänka oss ur systemet, utanför buren.

Tänkandet är en evig rörelse, ett evigt sökande (Deleuze talar om Nietzsches nomadtänkande) som aldrig vilar vid enkla lösningar eller trösterika svar. Tänkandet gör oss ödmjuka och öppna. Det gör att vi kan närma oss att ”se människan” bakom alla typologier, etiketter, metoder, tekniker, vinstintressen och klyschor. Jag tror att psykologen har ett intellektuellt ansvar och jag tror att det handlar om att ha ett aktivt tänkande. Jag hoppas vi kommer att tala mer om detta framöver.

Jakob Wood är legitimerad psykolog, auktoriserad existentiell psykolog och föreläsare. År 2025 gav han tillsammans med Markus Palmgren ut boken Existentiell terapi – en introduktion (Liber) som finns att köpa här och här.