En ukrainsk militär utmärkelse har åter öppnat ett av de mest smärtsamma kapitlen i relationen mellan Polen och Ukraina. När president Volodymyr Zelenskyj gav ett ukrainskt specialförband ett hedersnamn efter Ukrainska upprorsarmén, UPA, svarade Polens president Karol Nawrocki med att frånta honom Vita örnens orden. Konflikten visar hur snabbt historien kan förvandlas från forskningsfält till politiskt vapen.
På båda sidor om den polsk-ukrainska gränsen kokar det. Inte av det högtrycksbetonade väderläget, utan av ett sorgligt och oroande exempel på historiebruk.
Bakgrunden är att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj nyligen tilldelade ett förband inom Ukrainas specialoperationsstyrkor hedersnamnet ”Heroes of the UPA”, efter Ukrainska upprorsarmén, UPA. I Ukraina ses UPA av många som hjältar och deras kamp en symbol för nationellt motstånd mot både Sovjetunionen och Nazityskland. I Polen förknippas samma organisation framför allt med massakrerna på polska civila i Volynen och Östra Galicien under andra världskrigets slutskede.
”Det är detta jag menar med historiebruk: två presidenter har valt att göra politik av något som i första hand borde studeras, dokumenteras och, i den mån det är möjligt, avgöras av historiker, arkivarier och arkeologer.”
Den polske presidenten Karol Nawrockis svar blev att frånta Zelenskyj Vita örnens orden, Polens högsta utmärkelse. Zelenskyj returnerade därefter orden till Polen. Därmed har en historisk konflikt åter gjorts till akut dagspolitik.
Det är detta jag menar med historiebruk: två presidenter har valt att göra politik av något som i första hand borde studeras, dokumenteras och, i den mån det är möjligt, avgöras av historiker, arkivarier och arkeologer.
Genom presidenternas agerande har tonläget blivit extremt uppskruvat på båda sidor. Många tycks nu mena att varje ansats till resonlig dialog redan är omöjlig. Men det är en förenklad bild.
I både Ukraina och Polen pågår just nu en engagerad och på många sätt vital diskussion om hur länderna bör hantera den situation de har försatt sig i. I Ukraina verkar många vara besvikna över att Polen uppfattas blanda sig i vad de ser som en ukrainsk inrikespolitisk fråga. Men det finns också kritiska röster. Den tidigare presidenten Petro Porosjenko har exempelvis varnat för att historiska konflikter inte bör drivas upp på den politiska dagordningen i ett läge där Ukraina och Polen behöver varandra.
I Polen förefaller debatten vara ännu mer infekterad och polariserad. Det beror delvis på att Nawrocki gjorde just det som hans kritiker länge varnat för: han förvandlade den historiska konflikten till ett verktyg i den samtida politiska maktkampen. Flera polska regeringsföreträdare har också varnat för att den upptrappade ordstriden riskerar att gynna Moskva.
Nawrockis drag måste dessutom förstås inrikespolitiskt. När han skrev under dekretet om att frånta Zelenskyj orden krävdes premiärminister Donald Tusks underskrift för att beslutet skulle få laga kraft. Det hade kunnat försätta Tusk i en förrädisk situation: oavsett hur han agerade riskerade hans koalitionsregering att drabbas av allvarliga politiska bekymmer.
Men Zelenskyj satte käppar i hjulet för detta rävspel genom att helt sonika returnera orden till Polen. På så vis räddade han Tusk ur en fälla som kunde ha blivit både pinsam och farlig.
Om man vore optimist skulle man kunna hoppas att Polen och Ukraina nu drar ett streck över denna episod och i stället låter historiker, arkeologer och minnesinstitutioner fortsätta det långsamma arbetet med att utreda och dokumentera händelserna i Volynien.
Men jag är inte lagd åt det optimistiska hållet.
”UPA kan samtidigt vara en symbol för ukrainskt motstånd mot sovjetisk dominans och bära ansvar för övergrepp som ännu präglar den polska historiska erfarenheten.”
De hårda orden har redan orsakat djupare sår än de som fanns där sedan tidigare. Och dessa sår tycks aldrig riktigt vilja läka, eftersom det på båda sidor om gränsen finns en ovilja att erkänna att just detta mynt har två sidor: UPA kan samtidigt vara en symbol för ukrainskt motstånd mot sovjetisk dominans och bära ansvar för övergrepp som ännu präglar den polska historiska erfarenheten.
Det är just därför denna konflikt är så farlig. Inte för att historien saknar betydelse, utan för att den betyder för mycket för att reduceras till symbolpolitik.
”När minnet används som vapen blir det svårare att se den andre som samtalspartner.”
När minnet används som vapen blir det svårare att se den andre som samtalspartner. Och i ett läge där Ukraina och Polen har allt att vinna på samarbete — säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och moraliskt — är det en risk som ingen av parterna borde ha råd att ta.
För den som vill fördjupa sig ytterligare rekommenderas Timothy Snyders artikel ”Timothy Snyder warns Poland Ukraine dispute aids Russia” liksom Memory war causes tension between Ukraine and Poland av Mykola Riabchuk.
Sonia Engström är lektor i svenska på Jagellonska universitetet, Kraków, och dessförinnan i Lviv, Ukraina. Hon är frilansande skriftställare med särskilt intresse för öst- och centraleuropeisk historia och kultur.