From the struggle for abortion rights in Italy to the campaign for a more united Europe, Emma Bonino treated freedom as a responsibility, not a settled achievement. A personal remembrance of a politician whose causes mattered more to her than their electoral rewards.
I remember Emma Bonino from Italian television long before I properly understood who she was.
Growing up in Italy in the 1990s, I would see this small, determined woman on screen with an unmistakable voice and presence. On television, so often dominated by entertainment, spectacle and frivolity, she stood out to me. She was serious without being solemn, stubborn without seeming particularly interested in pleasing anyone, and above all independent in thought.
For generations, Istria was the holiday people returned to without a second thought. As prices rise, that familiarity faces a new test: what makes a place worth coming back to?
I grew up in Trieste, a city in north-eastern Italy at the northern end of the Adriatic, only a few kilometres from the Slovenian border, where Istria has always occupied a peculiar place in people’s lives: unmistakably across a border, yet never entirely foreign. For much of the twentieth century, crossing that border was anything but casual. After the Second World War, the area around Trieste was divided between Allied-administered Zone A and Yugoslav-administered Zone B, while the post-war settlement was accompanied by the Istrian exodus, before the border arrangement was stabilised in 1954. Yet the land beyond it remained deeply familiar — through language, food, shared habits and family histories that long predated the political lines drawn across the region.
Istria is therefore not only part of Trieste’s geography of summer, but of its family geography too: many people from Trieste have parents, grandparents or earlier generations who were born there. And this culture of return extends far beyond Trieste. For generations, Croatians, Slovenians, Italians, Germans, Austrians and visitors from further north in Europe have made parts of the peninsula their second summer home, often returning to the same village, campsite, apartment or stretch of coast year after year.
Välkommen till årets andra nummer av tidskriften Critical Point, ett nummer som kommer med viss fördröjning. Det beror bland annat på att redaktionen har haft mycket att göra innan vi har kunnat ta semester. Men det finns också en betydligt sorgligare förklaring till det. Den 1 maj avled nämligen vår vän, redaktör och medgrundare av tidskriften, Andreas Engström, efter en längre tids sjukdom. Just nu är vi därför bara två redaktörer, något vi planerar att ändra på inom kort.
Som vanligt bjuder det här numret, som faktiskt är vårt fylligaste någonsin, på ett digert antal artiklar som spänner över olika områden inom kulturen, och som den här gången också inkluderar en handfull texter på engelska. Vi inleder med en minnestext om Andreas. Därefter fördjupar två av våra flitigaste skribenter sig i barnkultur som vågar ta barn på allvar. Petra Werner minns nyligen bortgångne Staffan Westerberg och Mira Horovitz slår ett slag för barnens rätt att både ta del av och själva skapa kultur på sina villkor.
Sommaren innebär för många både semester och resor, och så också för redaktionen, som passar på att kombinera resor och konst. Öyvind Vågen tar upp ett av tidskriftens ursprungliga teman och reser till Riga för att fördjupa sig i lettisk gatukonst och lettiska väggord. Vår skribent, stationerad i Kraków, Sonia Engström, presenterar Jarema i Kraków – en mångfacetterad polsk konstnär som målade tvärs över konventionerna och genrekraven.
En av flera nya medarbetare, den italienska konstvetaren, konstnären och artisten Chiara Gelmini, som några av er redan bekantat er med i bloggen, står för ett fylligt och bildspäckat reportage från 2026 års upplaga av Art Baseloch tar sedan ett helhetsgrepp om Moderna Museets stora utställning med allegoriskt måleri, House of Nisaba: New Stories of Painting .
Film och musik är två teman som återkommer flitigt i tidskriften och i det här numret förenar Petra Werner dessa i två brett upplagda och djuplodande essäer om musikens roll i respektive Stanley Kubricks och Woody Allensfilmskapande. Dessutom sörjer hon en kulturskatt som går förlorad i det snart nerlagda Filmarkivet.
Men sommar innebär dock inte bara resor utan också tid för läsning. Både Sam Carlquist och Mickaela Persson återkommer med en ny omgång nyskrivna dikter och Emil Erdtman medverkar för första gången med en långdikt om Kungliga Centralafrikanska museet i Bryssel. Samtidigt tar Öyvind Vågen sig an mer nutida kolonialism i en annan långdikt hämtad ur det pågående projektet Allmänna kommunikationer.
En annan återkommande skribent, Simon Carlfjord, fortsätter i skärningspunkten mellan filosofi, sten som material och byggnadskonst och hinner med att såväl utforska senmodernitetens symboliska koherens med utgångspunkt i Peter Sloterdijks sfärologi som att undersöka vad ett stenbord vid Dalälvens strand har att säga om N. P. Wetterlunds teologi före Andens lag.
Nytt är annars att vi, som ni kanske märkt, har börjat uppdatera bloggen löpande och där kommer att bjuda på smygpremiärer av kommande artiklar liksom mer aktualitetsbetonade inlägg. Vi har också gjort det lättare att dela inläggen på sidan genom att lägga till ”dela”-knappar längst ner på alla sidor.
Med det vill vi passa på att önska er en skön sommar, full av kulturupplevelser, och varför inte botanisera i vårt digra arkiv.
God läsning önskar redaktionen genom
Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansvarig utgivare)
House of Nisaba: New Stories of Painting at Moderna Museet asks what figurative painting can still do in a fractured present. Our new art correspondent, Chiara Gelmini, follows the exhibition as a temporary house of images, where myth, memory, politics, bodies, and allegory become tools for thinking when linear narratives no longer suffice.
By Chiara Gelmini
How is painting doing today?
It is with this question that I enter House of Nisaba: New Stories of Painting. Curated by Hendrik Folkerts, currently Chief Curator of Programme at Kunsthaus Zürich, the exhibition is co-organised by Moderna Museet and Kunsthaus Zürich, where it will be presented in 2027. The project, therefore, takes the form of a passage: not only between two institutions, but also between different questions concerning painting, narrative and the capacity of images to produce knowledge in the present.
Art Basel gives the public rare physical proximity to the places where contemporary art is priced, ranked, and consecrated. The harder question is whether that proximity also becomes access.
By Chiara Gelmini
Seeing the market, encountering art, crossing the city
During its preview days (16–17 June) and public days (18–21 June), Art Basel 2026 attracted 90,000 visitors. In the halls of Messe Basel, 290 galleries from 43 countries and territories gathered alongside collectors, curators, museum directors, artists, and representatives of more than 270 international institutions. During the fair’s opening hours, Hauser & Wirth sold Pablo Picasso’s Le peintre et son modèle dans un paysage (1963), offered with an asking price of $35 million.
På redaktionen råder det fortsatt högtryck. Det görs research från Riga inför kommande nummer, samtidigt som vi lägger sista handen vid årets andra nummer av Critical Point, som släpps den 15 juli.
Av Redaktionen
Vi noterar med glädje det stora intresset och antalet visningar för våra fyra senaste inlägg här på bloggen av två sedan länge återkommande skribenter – Sonia Engströmoch Petra Werner – och två av våra nytillkomna men förhoppningsvis återkommande skribenter – Chiara Gelmini och Freke Räihä.
