Musikens bildspråk – Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, en litauisk föregångare

Av Sonia Engström

Om man söker i den svenska dagspressens arkiv på litauern Mikalojus Konstantinas Čiurlionis namn, är skörden tunn. Bland de fåtal träffar man får nämns namnet oftast blott som en parentes. Som exempelvis i Peter Cornells understreckare från 2020, där Čiurlionis beskrivs som en av alla konstnärer som kring förra sekelskiftet attraherades av ockultism och spiritismseanser. Eller i Sofia Lilly Jönssons recension av Östersjöfestivalens invigningskonsert 2011 där Čiurlionis symfoniska dikt Havet (Jūra) från 1907 beskrivs som fin ”men ooriginell”. Inte ens förra året, när Litauen firade 150-årsjubileet av Mikalojus Konstantinas Čiurlionis födelse, nämns han i svensk press. Det är inte utan att man känner viss sorg över att svenska läsare inte unnats få göra bekantskap med denna intressanta litauiska mångsysslare, ty han är en pärla som lätt bländar med sin tjuskraft.

Mikalojus Konstantinas Čiurlionis: Sonata No. 3 (Sonat för en serpent)

Under sitt korta liv skulle tonsättaren, konstnären och kulturpersonligheten Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875–1911) lämna stort avtryck i den litauiska kulturen, och då kanske främst inom konstmusiken. Trots att han rycktes bort alltför ung – han blev blott 35 år – är hans verkförteckning lång. Tyvärr gick dock stora flertalet av hans verk förlorade under andra världskriget. Idag återstår ”bara” runt 400 verk, och flera av dessa är blott skisser eller fragment. Vad som däremot står klart är att han med sin gärning lade grunden till den moderna litauiska musiken, och idag anses han vara en av Litauens viktigaste tonsättare. Bland de verk som ofta omnämns återfinns några symfoniska dikter som skrevs mellan 1903 och 1907, däribland ovannämnda Havet.

”Den här egenartade förening av olika uttryck har gjort att Čiurlionis ses som en av pionjärerna inom den abstrakta konsten.”

I Čiurlionis tonsättarkonst förekommer ofta en gestaltning av det litauiska landskapet, så som exempelvis i den symfoniska dikten I skogen (Miške) från 1901. Här återger han en bild av den litauiska naturen, genom att föra in folkmusik samt använda sig av ett tonspråk som för tankarna till den ryske tonsättaren Alexander Skrjabins idé om färgpåverkan inom musik, kallad synestesi. Čiurlionis strävade dock snarare efter att få oss lyssnare att tänka på färger, än att som Skrjabin skapa musik efter ett färgsystem. Man skulle sålunda kunna säga att Čiurlionis i sin tonsättarkonst visualiserade musiken.

Det var kanske intresset för färgernas kraft som fick Čiurlionis att i 20-årsåldern börja måla. Han skulle till och med studera på konstskola, men han förkastade utbildningen med orden ”de lärde mig praktiskt taget ingenting jag ville lära mig”. Banan som professionell konstnär inleddes också ganska sent, när han var 27 år. I sin konst blandade han olika uttryck, allt från äldre motiv till fantasifulla varelser ur litauisk folktro samt kosmologiska element. Den här egenartade förening av olika uttryck har gjort att han ses som en av pionjärerna inom den abstrakta konsten.

Det är också tydligt att hans musikaliska verksamhet influerade hans bildkonstnärliga uttryck, då målningarna ofta bär titlar som kommer från musikens värld. Det kända verket Sonata nr. 3 – Sonat för en serpent (Sonata Nr. 3 – Žalčio sonata) från 1908 är ett exempel på detta inflytande, även om titeln har fastställts först postumt. Det finns alltså en koppling mellan Čiurlionis gärning som bildkonstnär och hans roll som tonsättare. Kanske ville han skapa en förening mellan bildernas motiv och musiken. Det är väl upp till var och en av oss att dra slutsatsen om han lyckades.

Sonia Engström är lektor i svenska på Jagellonska universitetet, Kraków, och dessförinnan i Lviv, Ukraina. Är frilansande skriftställare med särskilt intresse för öst- och centraleuropeisk historia och kultur.

LÄS FLER ARTIKLAR I #12:

Pantea Rinnemaa: Hjälplöshetens banalitet? – att tolka Hannah Arendt genom iransk diaspora

Pantea Rinnemaa: The banality of helplessness? – Reading Hannah Arendt through the Iranian diaspora

Sam Carlquist: Sex frågor till – intervju

Sam Carlquist: Nyskrivet – Sommarhus (dikt)

Annika Eriksdotter, Carola Nordbäck och Eva Sharp: Samtidskonst i kyrkorum: vidgade sinnen och existentiella djup

Andreas Engström: Kristna klassiska verk i kyrkorummet, Del 2: Johann Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassionen

Petra Werner: Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television

Andreas Engström: Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk

Andreas Engström: Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan

Sara Shamloo Ekblad: Nya grepp för en ny publik – intervju med Emil Nilsson i Stockholms konserthus nystartade ungdomsråd

Sara Shamloo Ekblad: Underbart är kort eller femte gången gillt: Intervju med Finn Hellman, vinnare av Short Dox Radiodokumentär 2026