Med anledning av den nyligen invigda stora Frida Kahlo-utställningen på Tate Modern i London har vi glädjen att återpublicera den svenska konstnären Channa Bankiers poetiska text om hur hon först fick upp ögonen för Frida Kahlos konst för snart femtio år sedan.
Av Channa Bankier
MERLÄSNING: Läs fler artiklar om konst, till exempel om Art Basel, gatukonst i Riga eller Moderna museets stora utställning med allegoriskt måleri.
Det var Gittan som hittade henne
åt oss. Hon hade några tummade
skrynkliga tidningsurklipp,
ömsint förvarade i plastfickor,
som vi satt och gapade över
nån gång slutet av 70-talet.
Det var nog bara tre-fyra bilder
men vi insåg omedelbart att detta
var något oerhört, som bekräftade
våra mörkaste farhågor,
nämligen att det vi själva höll på med,
detta gravande i kroppens rödaste
och kladdigaste in och utgångar.
var universellt och ägde stor kraft.
Och Fridas oräkneliga självporträtt
bekräftade en kanske ännu hemskare
misstanke; den om
det egna ansiktets tusentals
smärtfyllda möjligheter.
Detta Fridas vackra ansikte
med ögonbrynen som fåglar i pannan,
sett och målat om och om igen,
som för att hitta
detta ansikte till slut.
Och denna strålande fåfänga,
med hårband, rosetter, sjalar,
miljoner speglar som vi stått inför
och granskat ett främmande ansikte
som är ens eget, det som just ”jag”
vandrar i världen med
Att måla denna varelse som heter
jag, om och om igen,
for att på det sättet
finna en plats i världen.
En plats där smärtan är möjlig
att leva och visa, där skönheten
och lidandet ar varandras syskon.
Frida hade gjort alla dessa
målningar for så länge sedan,
och har stod vi, fyrtio år senare,
och försökte gå samma väg.
Ensam och taggig verkade den,
det egna ansiktet skiftar oavbrutet
i speglarna och på bilderna,
förvirring blir stor.
Frida blev ett mörkt ljus
som glimmade i den tomma spegeln.
Det blev som en hemkomst
över alla oceaner.
När sedan den stora utställningen
med Fridas bilder kom till Stockholm
vintern 1983, så gick jag
dar uppe i Kulturhusets ödslighet
och var fullständigt hemma.
”Jag hade velat ha med mig sovsäck och hela campingutrustningen och helt enkelt slå mig ner under ett av självporträtten och långsamt somna och flyta iväg och kunna tänka.”
På målningarna pep aporna,
djunglerna morrade,
de skalliga hundarna
vid Fridas fötter skällde dämpat,
knivarna visslade genom luften och
ryggraden var av
Den älskade mannen, Diego,
var ingraverad i Fridas panna.
Han kom och gick
och kom tillbaka igen.
Viva la vida!
skrek en av de sista målningarna
där vattenmelonerna
låg bloddrypande på bordet.
Hennes hus var blått, Frida-blått,
hennes kläder praktfulla,
i trädgården stod krukor
med ofattbart stora kaktusar.
I mina nordiska fönster
är kaktusarna små, små,
men ändå de samma.
Hon hade fåglar i håret, i pannan,
aporna klättrade på hennes axlar
och överallt fanns Diego, Diego!
Jag hade velat ha med mig sovsäck
och hela campingutrustningen
och helt enkelt slå mig ner
under ett av självporträtten
och långsamt somna och flyta iväg
och kunna tänka.
”Det är redan gjort,
jag behöver inte gå igenom detta,
bara sova och drömma.”
Men det går ju inte,
också jag måste mala mitt ansikte
om och om igen och till slut dö,
precis som Frida.
Channa Bankier är en svensk målare, tecknare och grafiker som just nu ställer ut målningar och skulpturer i Körsbärgsgårdens skulptursal på Gotland. Läs mer om henne och hennes konst här! Bild: Självporträtt Channa Bankier (1973).
