Kritiken söker sin mening. Tankar från Baltic Musicological Conference i Vilnius

Av Karolina Rimskytė

En kritiker, vad är det? Kanske tänker man på en strikt, obarmhärtigoch ovänlig person, som skriver om konst snarare än utövar den. Men vi vet att det är en kliché. Kritik handlar om den ärliga och uppriktiga kommunikationen mellan de inblandade – inklusive mottagaren av kritiken – vilken kan främja såväl utvecklingen som förståelsen av verket. Men förstår alla skapande, inklusive kritikerna, verkligen detta? Och uppskattas verkligen den oberoende kritiken? Som ung, litauisk kritiker, verksam i min egen närmiljö slås jag ofta av en känsla av oärlighet när jag läser kritik. Handlar det om att Litauen är ett litet land eller är det ett symtom på en mer allmän sjuka? Detta var några av de frågor som debatterades och diskuterades under den 46:e upplagan av Baltic Musicological Conference som 2018, 23-26 oktober, hölls i Vilnius.

På vilket sätt påverkar sociala medier och det digitala landskapet traditionella medier och våra läsvanor? Och finns det verkligen en poäng med att fortsätta att skriva om konstmusik eftersom den är så marginaliserad i jämförelse med de flesta former av kulturkonsumtion? Jag kunde notera hur de här frågorna dök upp i en eller annan form i föredrag av kritiker och forskare från helavärlden – från USA, Ryssland, Japan, Kina, Finland, Sverige, Storbritannien, Portugal, Ukraina, Serbien, Georgien, Polen, Lettland och förstås Litauen.

Konferensens övergripande tama var ”Kulturellt utbyte och musikkritik” och det utkristalliserade sig snart några olika delteman såsom: 1) kritiken före och efter Sovjetunionens sammanbrott; 2) bilden av den litauiska och estniska musiken; 3) indirekta former av musikkritik; 4) språkbruk i musikrecensioner; 5) de utmaningar som dagens kritik står inför.

Deflesta presentationer visade sig kretsa runt det sistnämnda deltemat vilket gav en samtidiga tonvikt åt en konferens som dock också gav intressanta historiska perspektiv på musikkritiken i till exempel Portugal, Rumänien, Kina och Japan.

I de postsovjetiska länderna har musikkritiken efter Sovjetunionens upplösning tappat mark och status för att först nyligen börjat återfå sin betydelse tack vare unga musikvetare och oberoende bloggar. Tråkigt nog är kritiken fortfarande på gränsen till utrotningshotad i flera av de här länderna. Får vi tro Nana Sharikadze saknar Georgien såväl tryckta tidskrifter som nätbaserade plattformar för musikkritik. I andra länder ser situationen ljusare ut. Claire McGinn analyserade det positiva mottagande som estniska kompositörer möter i utländska länder. Ett ämne som Rasa Murauskaitė anknöt till när hon menade att Litauen kunde lära sig något om hur kritiken också kan vara ett sätt att konstruera diskurser och bygga varumärken. Med hjälp av liknande nationella marknadsföringsstrategier skulle kanske även andra kompositörer än Onutė Narbutaitė, Raminta Šerkšnytė, Mirga Gražinytė-Tyla och Lina Lapelytė vara kända också utanför Litauens gränser.

Även om Richard Taruskin i sin keynote lecture lyfte fram att kritiken kommer att överleva och fortsätta att påverka så länge den inte är rädd för att vara politisk, förblir jag en smula skeptisk. Enligt Daniel Leech-Wikinson verkar det inte ”finnas något utrymme för individualitet inom framförandet av klassisk musik” och det är just det som gör inte bara klassiska konserter utan också kritiken förlegad. De regler som vi har tillämpat för produktionen och framförandet av musik inom den klassiska traditionen saknar i likhet med kritiken historiska, praktiska, filosofiska och psykologiska kontexter.  Så vad är det då som hindrar oss från att gjuta nytt liv i konstmusikkritiken?

Ett svar på den frågan framfördes av Andreas Engström som pratade om förändringen inom medierna under påverkan av den digitala utvecklingen. Han betonade vikten av att kontextualisera, ha globalaperspektiv och att tänka tvärs över konstformerna, vilka i sig redan är sammankopplade. Jag är övertygad om att om vi övergick från att blott beskriva innehållet till att också försöka förstå sammanhanget och slutade vara rädda för att låta just kontexten vara textens huvudfokus, så skulle kritiken bli mycket mer organisk.

Även frågan om språk och tillgänglighet lyftes av flera talare, till exempel av Dāvis Eņģelis som uppmuntrade kritiker att inte vara rädda för frasen ”Jag tror att …”. Samtidigt underströk Olga Manulkina i sin presentation av Rysslands vitala alternativa bloggkultur inom musik-och teaterkritik att vi inte ska underskatta våra läsare. Det var också det indirekta budskapet i Magdalena Nowicka-Ciecierskas presentation av den avlidne polske kritikern Andrzej Chłopecki. Hans ofta provokativa uttalanden som resulterade i livliga debatter och diskussioner har utövat stor påverkan på yngre generationer av polska kritiker.

Kritikerna måste låta sig vägledas av principerna om en öppen och respektfull diskussion och inta ett förhållningssätt som också präglas av en respekt för oss själva som professionella yrkesutövare och en acceptans för argument och motargument som ett led i en kontinuerligt pågående kritisk dialog. Kanske är detta huvudbudskapet som jag tar med mig hem från konferensen, ett budskap som faktiskt ställer framtiden i en ljus dager. Jag tar också med mig Andrzej Chłopeckis motto om att lyssna på musiken, skriva om de som lever och skapar och inte vara rätt för det osäkra utan istället samla mod och våga fortsätta att försöka.

Översättning från engelskan av Øyvind Vågen

Sociala medier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *