Att komma till Kalvfestivalen är som att komma hem. Att växa (upp) med Kalvfestivalen

Av Monika Glimskär

Historien om festivalens begynnelse är bekant i Kalv. Det hela började för snart 20 år sedan när entreprenören Bob Kelly reste runt i trakten för att hitta ett sommarhus, varken för nära eller för långt ifrån Göteborg. Han kom fram till en naturskön bokskog sluttande ner mot Kalvsjön och fann istället den idealiska platsen för en musikfestival. Visionen var att folk skulle kunna koppla av med picknick till lättsam klassisk musik i vacker sommarmiljö.

En mödosam process inleddes för att hitta personer till att förverkliga idén. Men att starta en musikfestival i Kalv visade sig vara ett bra initiativ av Bob Kelly. Det blev i och för sig inte så som han först tänkt sig – det blev mycket större och mer seriöst. Den lilla byn Kalv har numera placerat sig på den seriösa konstmusikscenens världskarta. Här har viktiga tilldragelser, möten och uruppföranden ägt rum. Internationella tonsättare och specialiserade ensembler med världsrenommé har varit i Kalv. Sveriges Radio har kommit med sina bussar för inspelning och dokumentation. Festivalen fortsätter att växa för varje år; 2019 års upplaga har utökats med en till festivaldag samt fått en workshop i musikjournalistik. Men samtidigt är de offentliga medlen snålt tilltagna och efter Rikskonserters nedläggning 2010 så bidrar Statens musikverk jämförelsevis inte med mycket i sammanhanget. Kalvfestivalen överlever egentligen mot alla odds.

Vad händer då med ett mindre och utifrån ett storstadsperspektiv isolerat samhälle ute på landet som årligen invaderas av kompositörer, teknisk utrustning och exotiska klanger, och som breder ut sig och tar plats över hela bygden? Nu syftas inte på en ”ljudande” landsbygd med tuggande traktorer och råmande kor, utan på en ort där byborna är glest utspridda i skogen och kring sjön. En särskilt rofylld naturmiljö där tystnaden silas genom de omkringliggande sjöarnas tjocka morgondimma. Kanske ett hundskall hörs eka över bygden, eller ett plumsande årtag som mjukt slår i vattnet. Jämfört med det urbana nonstop storstadslarmet finns här ytterst lite för örat att ta in. Kontrasten mellan denna ro och festivalens ofta aldrig tidigare hörda klanger kunde vara chockartad.

I Kalv finns ett par hundra invånare som blivit mottagare, värdar, publik och vänner av och till festivalen. Föreningen Levande Musik i Göteborg var de som tog upp tråden och som tillsammans med högskolan Artisten i Göteborg arbetade vidare med Kellys idé. Efter fruktsamma möten med lokalpolitiker och lokala aktörer som Svenska kyrkan och Kalvs bygdegård rullade det igång där byborna redan från början ville hjälpa till men var osäkra på hur. Integrationen mellan by och festival ökade gradvis genom bybornas engagemang. Först genom att bistå med enklare men ovärderliga uppgifter som kaffekokande och biljettförsäljning samt att gratis inkvartera utövare och andra medverkande. Därpå genom att upplåta privata företagslokaler till scen, och slutligen släpptes ljudkonstnärer och publik in i vardagsrummen med soffgruppen som podium för helvilda performances.

Utvecklingen i Kalv har gått från glädjen över att få uppleva och hjälpa till, till att själva vilja ge tillbaka och bidra. Bob Kelly minns invigningen 2012, en konsert i Kalvsjöholmsbolagets verkstadsmiljö där man för ett dansverk använde sig av bolagets grävskopor som ballerinor. Tidigt fick Kalv genom Svenska kyrkan ett eget fast festivalinslag som blivit en av programmets höjdpunkter. En pilgrimsvandring under den avslutande söndagen där den tysta färden genom bokskogen går förbi ljudande stationer för eftertanke och reflektion – varje år med ett nytt koncept. Likaså har bybor engagerats för verken genom att till exempel positionera sig fysiskt på exempelvis en åker efter tonsättarens anvisningar. Samtidigt har musiker engagerade i festivalprogrammet ibland mer, ibland mindre formellt underhållit under Bygdegårdens arrangemang. Festivalen har också skapat program för skola och engagerat ortens asylboende. Men det kanske mest påtagliga i relationen mellan Kalv och Kalvfestivalen är att nya verk kommit till efter inspiration av Kalvs bybor och naturlandskap.

Efter 16 upplagor av Kalvfestivalen finns i Kalv både ett före och ett nu. Berättelser träder fram om hur de gemensamma upplevelserna kittat samman byborna. När man inte setts på ett tag men träffas igen återberättar man gärna för varandra om de konstfulla upplevelserna. Martin Lindman, Kalvbo och festivalstyrelsens ordförande, uttrycker sig kring känslan av den sammankoppling med världen utanför som sker genom den internationalisering som infinner sig då hela världen kommer tillbyn. En annan effekt av Kalvfestivalen är tröskelöverskridandet. Lindman och flera andra har besökt konserter med ensemblen Gageego! i Göteborg, både av nyväckt nyfikenhet till den nutida musiken, och genom de knutna vänskapsbanden.

Med ett före Kalvfestivalen och ett nu tycks det finnas två helt olika byliv som levts i Kalv. Men med 16 årliga festivaler finns också en ny generation Kalvbor som knappt känner till något annat. Matilda Odqvist var nio år gammal när en nutida internationell musikfestival riggades upp i Kalv. Detta är en ålder när barn vanligtvis börjar i kulturskolan (om det finns en sådan på orten) och emellanåt får sig åldersanpassade skolkonserter till livs. Odqvist första möte live med symfoniska musikinstrument och konstmusik skedde under Kalvfestivalen – med nyskriven musik. På frågan om hur nutida musik funkar för en nioåring berättar hon att hon med ett barns öppna sinne minns lekfullheten. Hon har en minnesbild av ett vansinnigt men humoristiskt performance i en lagerlokal i Wästgöta Plast där tallrikar slogs sönder, ballonger exploderade och det hela slutade med att lokalen plötsligt släcktes ned och sedan tändes upp och den galne utövaren trädde fram med en högt upplyft kniv i handen.

Hon berättar att festivalen fått henne och kanske andra att tycka mer om sin hemby. Till exempel hur badplatsen som från att de var små alltid varit förknippad med en lekplats nu blev till något helt annat 2014 i samband med Murray Schafers Music for a Wilderness Lake. Ett verk i två delar framfört av trombonensemble där publiken samlas vid vattnet och får uppleva första delen i den sena skymningen och den andra delen i morgonljus, suggestivt med roddbåtar som glider in i viken. Eller att vid en annan plats i byn få uppleva den visuella effekten av att se vitklädda dansare mot en svart ladugårdsdörr. Det är starka minnesbilder som etsat sig fast, troligtvis för livet. Hennes familj hör till en av de som engagerat sig i festivalarbetet, och efter varje konsert har man alltid långa eftersnack, ”ofta hela dagen”.

Det finns ett före, ett nu men kanske också ett outtalat efter Kalvfestivalen. Matilda hör till kategorin ung vuxen, och är som nästan alla ungdomar från Kalv utflyttad till tätorten. Avfolkningen av Kalv i kombination med de begränsade offentliga medlen till festivalen bådar inte helt gott inför framtiden. Skolan i byn stängdes 2008, medelåldern ökar för varje år – och som en följd också för festivalpubliken. Man kommer i framtiden kanske inte orka hjälpa till lika mycket som volontärer. Ett initiativ till föryngring av publiken var årets ungdomssatsning där Bob Kelly AB sponsrade med fri entré för alla under 18 år. Det finns fortfarande en blyghet inför festivalen bland en skara av byborna.

Matilda Odqvist bor i Borås men Kalvfestivalen lockar alltid hem henne till Kalv. ”Man vill absolut inte missa något”. Hon tycker om kreativiteten och idéerna som kommer till Kalv. ”Man måste inte gilla allt, utan man kan plocka fram det man gillar. Man vet aldrig vad som kan hända!”. Kalvfestivalen har fått henne att öppna sinnet och förståelsen för andra konstformer. Hon säger också att hon annars aldrig hade kommit i kontakt med så många instrument.

Matilda Odqvist är uppenbart stolt över att komma från Kalv. Festivalen har blivit en del av Kalv, och hon var en fysisk del av festivalen den gången då hon som frivillig tillsammans med ett par andra var en del av Tuomo Haapalas brunstiga vita älg som gled runt på sjön. Hon hoppas att Kalvfestivalen alltid kommer att leva kvar och önskar att hon någon gång i framtiden, när hon berättar att hon kommer från Kalv kommer att få höra ”Wow – är du från Kalv? Men det är ju där det finns en jättestor nutida musikfestival!”

Monika Glimskär är masterstudent i musikvetenskap vid Uppsala Universitet, arbetar parallellt med studierna med orkesteradministration på Berwaldhallen samt på STIM.


Sociala medier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *