Det nya i det gamla. Tendenser under Kalvfestivalen.

Av Emma Sohlgren

Kalvs kyrka från början av 1900-talet blandar nygotisk stil med en dopfunt från 1200-talet och träskulpturer från 1600-talet. På Kalvfestivalens öppningskväll doftar det av trä och solnedgången lyser in. Det är en plats som till att börja med är svår att definiera, är den modern eller gammal?

Instrumenten som står på scen är cembalo, harpa, tvärflöjter och blockflöjter. Den överdimensionerade, kantiga, Paetzoldbasblockflöjten är det enda som tyder på att det är något annat än en barockkonsert på gång, men det hade det nästan kunnat vara. På samma sätt som kyrkan nästan hade kunnat vara en gammal kyrka med gamla anor.

Det blir snart tydligt att ensemblen airborne extended som öppnar festivalen snarare än att låta äldre musik och klanger inspirera den nutida musiken försöker bryta sig loss från förväntningarna om hur dessa instrument ska låta. I det inledande stycket fire walk with(out) me av Margareta Ferek-Petric, är ljuden och klangerna som hämtade ur skräckfilmen. Harpan knarrar, cembalon knastrar, blåsinstrumenten pustar. När cembalon i fragmentariska passager klingar i sin naturliga klang framstår det normala därför som spöklikt. Följande stycke not.to av Hannes Kerschbaumer är en duett mellan piccolaflöjt och Paetzoldbasblockflöjt. Det börjar tyst och viskande. De förstärkta och preparerade instrumenten används närmast som slagverk och i vissa stunder hör jag knapprandet på ett tangentbord eller bakgrundsljudet från ventilationssystemet. Ljuden som jag vanligtvis försöker stänga ute eller bortse ifrån är här skapade på instrument som traditionellt låter sjungande och melodiska. Det vi hör låter sällan som det vi ser.

Det enda stycke på programmet som medvetet anspelar på och använder sig av äldre musik är Matthias Kranebitters Pancrace Royer: The harpsichord pieces. Kranebitters stycke föregås av La Marche de Scythes som är ett virtuost, böljande och klangfyllt cembalostycke av den franska 1700-talskompositören Pancrace Royer. Kranebitters stycke tar sitt avstamp i Royers musik,där gesterna i cembalon bryts ned och möter en snabbspolad elektronisk motsvarighet. Intensiteten i musiken liknar barockstycket, men det är dissonant, stökigt och blir ständigt snabbare och galnare och intensifieras ytterligare av flöjtens och blockflöjtens överblåsningar och tjut. Som en intensiv stadsmiljö, som en psykos, som ljus som flimrar förbi i allt högre tempo. Till slut upphör det kaotiska och det enda som hörs är surret från förstärkaren som efter en lång stund övergår i en rytmisk dov och långsam puls som ackompanjerar en vemodig melodi på blockflöjt, som vartefter ingår i en kontrapunktisk stämföring tillsammans med tvärflöjten och cembalon. En syntes, en rekonstruktion, det är vackert och mystiskt.

På kvällens andra konsert, efter att mörkret gjort sitt inbrott, växlar den österrikiske tonsättaren och organisten Klaus Lang mellan egna orgelstycken och renässansmusik av Ockeghem, Merulo och Palestrina. Förhållningssättet till den äldre musiken skiljer sig markant jämfört med den föregående konserten. Hans egen musik står inte bara sida vid sida med musik från 1400- och 1500-talen, utan den äldre musikens kompositionstekniker är en integrerad del av Klaus Langs komponerande. Till skillnad mot musiken komponerad för airborne extended består hans musik inte av direkta ljudexperiment, snarare försöker han skapa en modern motsvarighet till samma statiska, tidlösa kvalitet som finns i renässansmusik.

Klaus Langs första stycke ”A” ur ABD– tryptichon für Orgel inleds med en enda lång ton.Denna byggs vartefter på med fler toner som skapar klanger som långsamt ändrar färg och nyans. Musiken skiftar sömlöst mellan dissonans och konsonans, unisoner och övertoner. Sedan tystnar det plötsligt, varpå den strikt kontrapunktiska men samtidigt sångbara Malorme bat av Ockeghem tar vid. Under hela konserten växlar det mellan Langs musik och de äldre kompositörernas, liksom det växlar mellan olika register, mellan homofoni och polyfoni, mellan olika klanger och dynamiker. Genom att sätta dessa verk bredvid varandra så belyses likheterna mellan Langs eget tonspråk och renässansens. Det sista stycket är ”D” ur ABD– tryptichon für Orgel som består av tjocka, ljudstarka kluster som ligger länge och vilar tills det växlar till ett nytt, något annorlunda kluster. Det är en ödesmättad ljudmatta, som liksom i det första stycket plötsligt tar slut. Kvällen avslutas liksom i Kranebitters stycke tidigare under kvällen i en syntes, med historien som inspiration.

Emma Sohlgren går masterprogrammet i musikvetenskap på Uppsala universitet, är ursprungligen violinist och läste kandidatutbildning i musikvetenskap på University of Cambridge, har även jobbat med musikundervisning.

Sociala medier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *