Av Fredrika Roos
Det är början på augusti och dags för den årligen återkommande Kalvfestivalen. I den natursköna kyrkbyn strax söder om Svenljunga arrangeras även andra upplagan av kompositionsakademin – en unik mötesplats för nutida konstmusik i Sverige som samlar unga tonsättare från hela världen.
Det är torsdag eftermiddag i Kalvs skolhus gymnastiksal och endast lite mer än 24 timmar kvar tills det att festivalen för nutida musik invigs för sextonde gången. En tremannagrupp trakterandes basflöjt,cello och slagverk ger ifrån sig sköra klangfärger inledningsvis karaktäriserade av strikt, närmast stelnad rytmik, vilken gradvis övergår i improviserat kaos; ett intensivt tonande myller som nästan får de ribbstolsbeklädda väggarna att darra till. De mekaniska robotgestalter som instrumentalisterna ska symbolisera börjar långsamt haka upp sig, andningen blir alltmer ansträngd tills de förfärat gapar rakt ut, deras ordlösa skrik avspeglade iform av en stråke som dras mot en frigolitskiva.
– Skulle vi kunna spela igenom den första sidan igen? Undrar en ung tjej med korpsvart hår och vit skjorta när det gnisslandet ljudet slutligen ebbat ut. Det viktigaste här är dynamiken, så det vore ”really nice” om ni kunde synkronisera den tillsammans.
Hennes namn är Fojan Gharibnejad, 23-årig Leipzigbo bördig från Iran tillika en av tonsättarakademiens studenter. Tillsammans med delar av Mimitabu – den Göteborgsbaserade ensemblen som senare under festivalen kommer att framföra elevernas kompositioner – repeteras hennes stycke S, ett alster vilket precis som hennes övriga musik utforskar vårt förhållande till kroppen och hur den kan användas som uttrycksmedel för att skildra olika former av förtryck. Denna dolda inre agenda måste jag dock själv fråga henne om, eftersom Gharibnejad valt att utelämna all information om verket i programbladet – kanske vill hon, som så många andra tonsättare före henne, låta musiken tala för sig själv?
Lite senare på våningen ovanför håller hennes kurskamrater William Sundman-Sääf och Shaun Davies från Manchester föredrag om sina kompositioner, definierade av kvasimelodisk kontrasterande neoklassicism respektive experimentell instrumentbehandling. Lika olika som deras verk är deras förhållningssätt till dem: medan Sundman-Sääf vill låta det han skapar tala för sig själv är samhällsaspekten det centrala för Davies och hur musiken kan användas som medel för att inkludera både musiker, amatörer och lyssnare från alla sociala klasser.
– Music plays a crucial role on society, but this aspect is often overlooked, säger han bestämt med fast blick.
Samarbetet med Mimitabu och de individuella presentationerna utgör bara en liten del av den febrila verksamhet som sedan i måndags pågått i det anrika skolhuset. Under varsam coachning av årets inbjudna lärare Klaus Lang, som förutom tonsättare även är konserterande organist, och Malin Bång har studenterna fått hjälp med att finslipa sina stycken, främst genom privatlektioner men också i form av feedback från varandra.
– Jag blev jätteglad när jag blev tillfrågad, berättar Malin Bång. För några år sedan fanns det inte på kartan att jag skulle undervisa eftersom det var så fullt upp med komponerandet, främst för egna ensemblen Curious Chamber Players.
Uppdraget kändes extra roligt eftersom hon själv haft betydelsefulla upplevelser av att åka på tonsättarakademier liknande den i Kalv. Under studietiden deltog hon i flera workshops, bland annat i Darmstadt, där hennes verk placerades i en helt ny kontext:
– Det var en intensiv tid med mycket arbete där man tittade på sin musik utifrån. Man får spegla sig själv och sina idéer med personer man inte mött innan, samtidigt som det blir tydligt vilka stycken man är mest uppdaterad med.
Flera av de deltagare som Malin Bång mötte under sommarkurserna är idag aktiva tonsättare; en indikation på att uppläggen lett till konkreta resultat.
– Som ung kompositör är det värdefullt att få träffa andra likasinnade och bli spelad i ett annat land. Det ger en bra erfarenhet inför framtiden.
Konceptet med masterclasses eller workshops är inget nytt fenomen, varken inom komposition eller andra musikdisciplinära inriktningar. Men att dessa alltmer länkas samman med en festival såsom under Kalvakademien vinner stadigt mark och är ett arrangemang som Malin Bång tror är särskilt attraktivt.
– De som söker sig hit får ett direkt klingande resultat av sin musik. Dessutom hinner deltagarna träffa musikerna och varandra, till skillnad från om det bara varit en lösryckt konsert.
I egenskap av väletablerad tonsättare med hela världen som arbetsfält har Malin Bång samlat på sig stor erfarenhet genom åren som nu kommer nästa unga garde till nytta. Förutom mer tekniska moment som att ha medvetenhet i olika delar av kompositionsprocessen och speltekniska detaljer har fokus legat på att få fram det egna uttrycket.
– Målet under veckan har varit att få studenterna att hitta det som är personligt i deras musik och mejsla ut sin egen röst. De har fått tips på vad de kan vidareutveckla och vissa behöver kanske också nya utmaningar.
De mångskiftande möjligheterna till att finna denna röst förstärks av det faktum att Malin Bång och Klaus Lang utgår från vitt skilda komponenter i sitt skapande; han vurmar för tidsaspekten, hon har ljud och rörelse som ledstjärnor.
Förutomde rent musikaliska ambitionerna har syftet med kursen varit att deltagarna ska lära känna varandra ännu bättre, något som det gemensamma boendet i skolhuset och de fullspäckade dagarna med brytpunkter för hemlagade måltider serverade i bygdegården i högsta grad bäddat för. Och Malin Bång kan se att hennes kompositionselever utvecklats på den punkten:
– Studenterna utmanar varandra mer och mer. I takt med att de blivit mer bekväma har de också vågat ställa frågor om varandras musik.
Av totalt 138 sökande från hela världen har åtta tonsättartalanger valts ut att delta i akademien. En minst sagt svår urvalsprocess som främst grundat sig i att välja olika typer av musik, men spridning i ålder och länder har också spelat in. Den globala representationen sträcker sig från USA via Storbritannien, Sverige, Iran, Ryssland och Kina ända bort till Sydkoreanska Gangnam i Seoul genom Hunjoo Jung. Han har alltid velat besöka Sverige (”all South-Koreans wanna go to Sweden”) och efter att ha blivit tipsad av några vänner om festivalen i Kalv bestämde han sig för att söka till tonsättarakademien.
Jung började komponera relativt sent, vid 27 års ålder. I tonåren höll han på med death metal-sång, men det var först efter erfarenheten och minnena från armén – där han tjänstgjorde mellan 18 och 20 års ålder, stationerad i ett isolerat bergsområde – som behovet att uttrycka sig genom musiken väcktes på allvar. Genom en pianist blev han uppmuntrad att börja komponera och introducerades i samma veva till nutida konstmusik och tonsättare såsom Stockhausen.
– Musiken måste representera det som är jag – någonting känslomässigt vi inte kan beskriva. Den läker mig och gör mig till en bättre människa.
Efter studier i komposition och datamusik på New England Conservatory i USA, vilka han var tvungen att avbryta på grund av insomnia, residerar Hunjoo Jung sedan sju månader tillbaka numera i Hannover, där han upplever en annan öppenhet och ärlighet bland musikerna än i USA. Hunjoo Jung beskriver sin musik som vanligtvis galen och ”noisy”, men med stycket han skrev till workshopen ville han utmana sig själv och pröva någonting nytt i form av mer traditionell gestik. Resultatet stavas Take2 och är inspirerat av både gestaltpsykologin och tankarna hos Carl Jung (”ja,vi har samma efternamn”, säger han och skrattar till), liksom hur vi människor uppfattar något som en helhet snarare än separata delar.
– I min musik är den inre, mentala processen viktig och jag vill visa publiken vägen in i denna. Jag vill skapa min egen uppfattning av ljud som utmanar åhörarna; ofta är det obekvämt, men senare hjälper det dem att flytta fram gränserna.
En stilla förväntan vilar över den välvda interiören i Kalvs kyrka, dit bygdens invånare troget sökt sig och nu tagit plats i de grönmålade bänkraderna. Det har blivit dags för den första av två konserter med Mimitabu, där fyra av akademiens deltagare ska få sinaverk framförda. Resultatet av veckans arbete ska nu redovisas i sin färdiga, klingande form och för första gången möta en publik – något som kan vara både skrämmande och exalterande. För att citera Fojan Gharibnejads träffsäkra uttalande:
– Man vet aldrig hur publiken kommer att reagera på musiken, men det är samtidigt det som är tjusningen. Du har ingen kontroll över vad som händer; ändå ger det en riktig adrenalinkick.
Framme vid predikstolen hälsar festivalens konstnärliga ledare Johan Svensson publiken välkommen och presenterar kvällens program, utmärkt av vitt skilda musikstilar som tydligt avspeglas i det breda (även dynamiska) spektrum av personliga uttryck som följer: från Andrew Maxbauers (USA) utforskande av det knappt hörbara till Darya Zvezdinas (Ryssland) närmast fysiskt genomträngande blåsutgjutelser.
På lördagen kvällen därpå, i samma lokal, har turen så kommit till Hungjoo Jung och workshopens kvarstående studenter. Mittemellan den tidigare universitetskamraten från USA Lydia Winsor Brindamours intrikata betraktelse över ljuset i (of the) ether och det konstefterhärmande Si bleu…si bleu…II signerat kinesiske Tian-Üh Zou fullkomligt ekar Take2 ut i byggnaden och allt det som Hungjoo Jung tidigare pratade om blir plötsligt begripligt: genom uppbrutna, ständigt varierade gester försätts lyssnaren i ett surrealistiskt tillstånd någonstans mellan dröm och verklighet, där det i den cykliska rörelseprocessen uppstår en säregen känsla av liv som dröjer sig kvar långt efter att den sista tonen klingat ut.
Fredrica Roos skriver en avhandling om Mahlers orkestrering i musikvetenskap vid Uppsala universitet om, har även varit verksam som musikjournalist och skrivit recensioner i UNT samt presenterat musik i Sveriges Radio P2.