Lågmäld musik för en stilla plats. Kalvfestivalen 2019

Av Monika Glimskär

Recension: Förutsättningarna för en internationell nutida musikfestival i en liten by i skogen som Kalv kunde varken vara bättre eller sämre. Byn är oländigt belägen och här finns vare sig arkitektoniskt intressanta eller för ändamålet lämpade rum för konserter eller performance. Precis som i det traditionella bondesamhället är kyrkan och bygdegården byns knutpunkter.

Samtidigt finns tydliga tecken på att vi snarare befinner oss i den postindustriella epoken, som till exempel den nedlagda byskolan vars gymnastiksal nu istället fungerar som en av konsertsalarna – Kalv är en typisk svensk avfolkningsbygd. Men här är naturen ännu i ett tillstånd precis som vi vill ha den; oexploaterad, ren och smäktande vacker med vidsträckta bokskogar, klar himmel och med ett glittrande sjölandskap. Oändligt med luft och rymd som öppnar upp för möten och kreativitet. Det man finner här omkring skapas till festivalens scenrum – ibland den oslagna regnvåta ängen, ibland den närliggande ruffiga grävskopsverkstaden.

Hit hittar inte den stora publikskaran. Men publiken är absolut inte liten och det skapas också en ovanlig närhet bofasta och medverkande emellan. Festivalen är idag starkt sammanknuten med byn Kalv då flera verk under de nu sexton förflutna åren kommit att skapas för specifika platser i området, eller direkt för byborna. Det nutida konstmusiketablissemanget i landet omtalar Kalvfestivalen som ett fenomen. I byn utropar folk entusiastiskt ”Kan inte förklaras, måste upplevas!”. Under dessa dagar finns här bara festivalen, byborna och naturen.

Hursomhelst, Kalvfestivalen växte i år från tidigare tre till en fyra dagar lång festival. För andra gången arrangerades en internationell kompositionsakademi – denna gång med Malin Bång (Stockholm) och Klaus Lang (Graz) som lärare – där de åtta antagna kompositörerna representerade olika åldrar, nationaliteter, riktningar och uttryck. Bland de gästande ensemblerna hördes de progressiva ensemblerna airborne extended (Wien) och Mimitabu (Göteborg). Detta år var programmet även utökat med en workshop i musikkritik.

Jämfört med tidigare upplagor, då man i större skala utnyttjat till exempel en öppen höloge eller Kalvsjön som spelplats, befann sig festivalen i år i inomhusmiljö. Musiken gick generellt i eftertänksamhetens tecken, närmast introvert med lågmäldameditativa klanguttryck. Konsertformerna må ha varit traditionella, men för den skull rådde knappast brist på radikala uttryck. Ensemblebesättningarna var oftast av det mindre slaget, med soloverk som Rebecca Saunders Bite för basblockflöjt eller uruppförandet av Martin Rane Baucks hoots! – catalogue of real and imaginary birds för mikrofonförstärkt violin. Något ytterligare gemensamt för flertalet verk i år var inslag av mimik och rörelse, ibland så subtil att den inte nådde längre än till tredje publikraden.

Den konsert som kanske starkast gav uttryck för denna generella tendens mot det lågmälda och intima och samtidigt var den mest exklusiva och egenartade var Marco Fusis framförande av Charlie Sdrauligs oneto one (2019) för violin och en åhörare. Konserten framfördes flera gånger för en person åt gången och de få publikplatserna fick lottas ut. I ett minimalt, mörkt rum svagt upplyst ovanifrån med solisten sittandes tätt inpå sker ett direkt samspel mellan violinens ljud och åhörarens och solistens andetag, ett performance som sätter samman det privata utrymmet två människor emellan.

Flera historiska återblickar gavs under festivaldagarna, exempelvis en dubbel jubileumskonsert firande de svenska 100-årsjubilarerna Sven-Erik Bäck och Sven-Eric Johanson. Vid en nattkonsert framförde Klaus Lang sina orgelverk ABD– triptychon für Orgel och marias mantel tillsammans med ett urval musik av de äldre mästarna Palestrina, Ockeghem och Claudio Merulo. Matthias Kranebitters Pancrace Royer: The harpsichord pieces framfört av airborne extended och dess cembalist Sonja Leipold är konstruerat utifrån tonhöjdsdata samplade från Pancrace Royers (1705–1755) extravaganta cembaloverk. Som kontrast till det kontemplativa fick omvärldsångesten också ett starkt uttryck på festivalen genom akademideltagaren Hunjoo Jungs (Sydkorea/Tyskland) drömsekvenser i Take2 (flöjt, oboe, violin, piano); ett akustiskt verk som berör Carl Jungs drömtydningsanalys, men som också blir till ett expressivt tonmåleri av oroliga drömmars dramatiska och nyckfulla vändningar.

Man skulle kunna tolka årets Kalvfestival som en tendens där en allmänmänsklig längtan efter närhet och återknytning bildar en motpol till den idag ständigt pulserande omvärlden. Man är mätt på budskap och intryck, och det finns istället en önskan efter återhämtning och kontakt. Det är något som också sammanbinder den annars diametralt olika inriktningen hos de två lärarna på kompositionsakademin. Malin Bång använder sig av vardagliga ljud, som till exempel friktionsljudet av knivar mot kartong, som musikaliska byggstenar istället för tonhöjd och harmoni. Hon berättar under en föreläsning om sitt behov av det taktila, att istället för att använda sig av elektronik kunna nudda ett objekt med handen, att det känns bra att ha den jordnära fysiska kontakten med ett instrument. I hyperoxic, ett uruppförande av airborne extended prövas luftljud skapade under olika tryck, undersökande genom olika medium som megafon och fläkt. Klaus Lang å sin sida har länge verkat med transparenta klanger genom längre tidsförlopp, och med en övertygelse om att skönheten i musiken uppstår inombords, avskalat först utan manér eller ornamentation. En eterisk ljudvärld att vila i där man är frånkopplad mediabruset.

Monika Glimskär är masterstudent i musikvetenskap vid Uppsala Universitet, arbetar parallellt med studierna med orkesteradministration på Berwaldhallen samt på STIM.

Kalvfestivalen, 8–11 augusti 2019, Kalv, Svenljunga

Sociala medier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *