Av Jonas Nilsson
En bil susar fram genom natten. Över åkrarna vävs en sammetslik dimma i den kompakta tystnaden. Det ser ut som att tiden står stilla och till sist gör också bilen det.
Samtidigt som jag andas in den stjärnklara nattens kalla, fuktiga luft slås jag av samma sak som jag alltid slås av ute på landsbygden; hur tystnad kan vara så överväldigande, hur tomhet kan vara så intensiv. Hur avsaknaden av ljud kan påminna så mycket om att översköljas av det samma. Här står jag, i tystnaden mitt ute i ingenstans.
”MITT UTE I INGENSTANS”
Var är det egentligen? Vad är det som definierar en plats som gör den till ett ingenstans istället för ett någonstans?
Jag föreställer mig att ”mitt ute i ingenstans” är något vi typiskt säger när vi kommer ut på landsbygden. Som om ett någonstans är någon annanstans och att den här platsen saknar något grundläggande som gör den till ett någonstans. Kanske känner vi oss bara inte helt hemma här ute i avsaknaden av den ständiga stimuli vi är vana vid att omslutas av i storstaden.
Jag föreställer mig också att ett ingenstans nästan alltid är ett någonstans för någon. Just detta någonstans, där jag slås av tystnaden i den sena augustinatten är det lilla samhället Kalv. En plats där kompositörer och musiker har fått den stora glädjen att fylla den överväldigande tystnaden med nya ljud, toner, samtal och möten i femton år.
F: […] så de spelar till en början väldigt robotlikt och uttråkat, typ ”vad är det här för något instrument” du vet, som ett utforskande av instrumentet. Och allt eftersom de fortsätter blir robotarna, maskinerna ”hackade”.
J: Av?
F: Av något slags kod, jag vet inte, typ som att saker förvrängs inuti deras instrument. Man vet inte orsaken. Man ser bara det faktum att instrumentet, de här specifika instrumenten är fullständigt ospelbara i slutet av stycket. (Utdrag ur intervju med kompositören Fojan Gharibnejad)
Vi föreställer oss ofta konstmusiken som en urban företeelse, rotad i det moderna samhällets olika kulturella rum. Och visst är kopplingen till storstaden och det moderna samhället påtaglig i många av de stycken som presenteras under festivalen.
I Fojan Gharibnejads fall är kopplingen uppenbar. Hon beskriver sin musik som spelad av robotlika varelser som blir ”hackade” av skadlig kod, med följden att instrumenten och till sist hela musiken slutar fungera. Något liknande uppstår i Matthias Kranebitters tolkning av barockkompositören Pancrace Royers cembalomusik. Efter ett inledande solostycke för cembalo av Royer, framfört av Sonja Leipold i ensemblen airborne extended, följer Kranebitters bearbetning av Royers musik; frenetiskt upprepade sekvenser och långa, skrikande toner målar tillsammans med ett tjockt lager live-elektronik upp en hysterisk, febrig och närmast tivoliartad musik. En musik influerad av vår tids mediesamhälle. I Malin Bångs musik kan en klinisk och närmast laboratorielik miljö uppstå i utforskandet av de konkreta och ofta urbana ljud som bygger upp många av hennes kompositioner. I annan musik som jag möter under festivalen återfinns ett slags försök till dialog och kommunikation, en gestik som ter sig nedbruten och upphackad, ackompanjerad av elektroniska ljudmattor.
Samtidigt som kopplingen till staden och dess kulturella liv är påtaglig i mycket av musiken vi hör så slår mig tanken att konstmusiken samtidigt är något av en udda fågel också i den moderna samtidskulturen. Likt andra subkulturer har också konstmusiken sitt eget rum, sin egen plats och sina egna kretsar där den lever och utvecklas lite vid sidan av populärkulturen. Lite frånkopplad och lite egen kan den nästan beskrivas som existerande just mitt ute i ett ingenstans.
En tanke växer fram. Kanske befinner sig konstmusiken ur ett kulturellt perspektiv mer ”mitt ute i ingenstans” än vad det lilla samhället Kalv gör? Festivalchefen Max Käck betonar i sitt inledningstal innan festivalens första konsert vikten av Kalvbornas insatser för festivalens genomförande. Att jag själv har möjlighet att stå och lyssna till och förundras över tystnaden så här mitt i natten är tack vare att byns allmänläkare tagit på sig att hämta mig i Svenljunga för att sedan köra mig ut till det vandrarhem, sju kilometer utanför Kalv, som jag delar med de andra deltagarna i skrivarverkstan. Och de praktiska insatserna från det lilla samhället är många.
Alla dessa människor och möten som möjliggör festivalen, såväl Kalvbor som hitresta, påminner mig om konstmusikens eller kanske till och med livets essens och drivkraft i stort. Det som gör musiken, kulturen och livet riktigt intressant i min mening är just det mellanmänskliga mötet och varje individs ansträngning för att tillsammans skapa någonting. Bakom varje konceptuell idé, varje spelad ton, varje arrangerad eller upplevd konsert, finns det en människa, ett möte och en omsorg som driver oss till att fortsätta skapa. Samtidigt finns det bortom detta ytterligare en dimension. Bortom det mänskliga mötet finns ett osynligt rum, strax bortom tid och rum. Här får vi alla, såväl kompositörer som musiker och åhörare möjlighet att möta, skapa och interagera med en klingande värld. Kanske är det detta tidlösa och nästan magiska möte som utgör den främsta drivkraften bakom skapandet av all denna ibland både bisarra och provocerande musik?
Kalv är ett litet samhälle men med en sammanhållning och en initiativrikedom som utgör den fertila mark som varje år ger Kalvfestivalen rötter och näring. Här finns dessutom en ro och en rotfasthet som erbjuder tid, plats och utrymme för människor, tankar och ljudvågor att röra sig fritt och tillsammans väva tidlösa upplevelser och möten. Den vackra naturen tillsammans med Kalvbornas varma välkomnande skapar på många sätt perfekta omständigheter för konstmusik att få lov att finnas till, växa fram och uppmärksammas av nya, nyfikna öron. Plötsligt ter sig Kalv inte bara som ett någonstans i allmänhet, utan som just det Någonstans som ger den nomadiskt resande och ständig sökande konstmusiken ett hem, ett sammanhang och en möjlighet att växa vidare och utvecklas.
Jonas Nilsson är kontrabasist, kompositör och improvisatör, har studerat komposition på Gotlands tonsättarskola och går nu individuella programmet på Musikhögskolan i Göteborg.