Tiden och ljuden. Olika fundament i Klaus Langs och Malin Bångs musik

Av Jonas Nilsson

Malin Bång och Klaus Lang är båda tonsättare. De var ansvariga handledare under Kalvfestivalens kompositionsakademi för unga tonsättare 2019. Under kompositionsakademien, som påbörjas redan fyra dagar innan festivalens start, handledde de deltagare i arbetet med att färdigställa och repetera kompositionerna som uruppfördes under festivalen. Där framfördes även flertalet stycken av både Lang och Bång vilket ger de två tonsättarna framträdande roller under festivalen.

På lördagsmorgonen under festivalens tredje dag håller de båda varsin presentation av sin musik och sitt konstnärskap. Bång och Lang framhåller i sina respektive presentationer en särskild beståndsdel som avgörande för deras respektive konstnärskap – men det finns också avgörande skillnader i deras musik.

Malin Bång är först ut. Hon beskriver att det är utforskandet av ljud, ofta hämtade direkt ur vardagen, som utgör den huvudsakliga byggstenen och drivkraften i hennes musik. Istället för att använda sig av tonhöjder, ackord och intervaller, som annars är vanligt förekommande inom mer traditionell musik, använder hon sig av ljuden och dess olika egenskaper som huvudsakligt kompositionsmaterial. I hennes musik är det ljudens kvalitet, textur och intensitet som för musiken och dess dramaturgi och uttryck framåt.

För Klaus Lang är det istället tiden som är den viktigaste parametern. Han talar om vad han kallar för ”den hörbara tiden”. Han menar att alla de kompositoriska metoder han använder sig av syftar till att skapa ett utrymme för lyssnaren att uppleva tid genom ljud. I presentationen av sin musik berättar han om lyssnandet efter och upplevelsen av tiden inom musiken:

När vi träder in i ett tillstånd av ren medvetenhet genom lyssnandet i sig självt, när vi fokuserar på tid som tid, så verkar det som att tiden försvinner. […] Och är det inte så att när vi upplever något riktigt vackert eller djupt i vårt liv så beskriver vi det ofta som att tiden stod stilla? Vi kan alltså säga att skönhet, eller ljudens skönhet i musiken leder till dessa tidlösa tillstånd eller att tillståndet av tidlöshet är det vi definierar som skönhet i musiken. […] För mig är definitionen av musikens skönhet genom dess funktion; att den kan försätta oss i en annorlunda tidsuppfattning, något som är essentiellt för mitt sätt att se på musik.”

Lang beskriver hur detta synsätt även är betydelsefullt för hans sätt att se på musikaliskt material. Det innebär nämligen att det inte spelar lika stor roll vilket musikaliskt material som används. Något som konsekvent har förändrats genom historien och i olika kultur erär just musikens material; vilka instrument, ljud eller former som bygger upp den. Musikens material är alltså sekundärt. Det som enligt Lang förenar många sorters musik, från olika tidsepoker och kulturer är dess förmåga att försätta oss i ett tidlöst tillstånd.

Bång beskriver omvänt hur hon tidigt upplevde en slags fristad i just sitt val av material. Genom att jobba renodlat med ljud uppstod ett slags fristad från de konventioner och system som hon upplevde fanns etablerade inom mer traditionsbunden musik. I arbetet med ljuden kände hon att hon kunde finna sin musikaliska logik och fritt utforska alla de fascinerande ljud som finns alldeles intill oss i vår närmiljö.

Jag vill inte att det ska vara för akademiskt, jag vill ha en mer nära relation till musiken. Det är därför det liksom är något attraktivt i det här med att det låter som ljud låter, bara i vardagslivet. Att man inte behöver gå över ån för att hitta vatten liksom, man kan gräva där man står och hitta något intressant som kan bli musik.”

I den musik Bång presenterar under sitt föredrag framträder två tydliga tillvägagångssätt varigenom denna vision förverkligas. För det första behandlar hon traditionella instrument mer som objekt; hon utforskar dem och deras ljudande potential på nytt. För det andra utvidgar hon ensemblerna med vardagliga, ljudande objekt. På så sätt suddas gränserna ut mellan ljud och musik, instrument och objekt, vardag och konst.

Bångs komponerande föregås ofta av undersökande processer av platser och ljud som sedan leder fram till själva kompositionen. På så vis uppstår ett slags historieberättande genom utforskandet av ljuden, antingen genom de direkta associationer som de väcker eller genom de koncept som utforskas, antingen i kompositionsprocessen eller under själva framförandet. Här framträder lyssnarens upplevelse som betydelsefull också inom Bångs musik, men kanske inte främst genom musikens direkta klingande egenskaper. Värdet verkar istället ligga i de associationer och reflektioner som musiken väcker.

Jag tror att jag har nog aldrig liksom velat skapa någon form av objektiv skönhet, att hitta, att avbilda något vackert. För mig har det mestadels handlat om att ha ett spektrum som går från något som är ganska ömtåligt och intimt till något som är väldigt rått och kärvt och utåtagerande. Jag tänker att det är kanske lite grann som livet, de största upplevelserna är inte det som är objektivt vackert på det viset utan vi har alla de här ögonblicken som kan hamna någonstans i de här formerna av tillstånd.”

I de båda tonsättarnas sätt att tala om musikens skönhet framgår att de delar synen på skönhet som någonting som ligger bortom det som vanligtvis anses som vackert. I övrigt har deras skapande ganska olika utgångspunkter och uttryck. För Lang rör sig musiken bortom ljuden och in i upplevelsen av musikens tidlöshet. För Bång rör sig musiken aktivt in i utforskandet av ljuden och därigenom vidare mot de koncept, frågeställningar, tankaroch associationersom väcks i lyssnaren.

Jonas Nilsson är kontrabasist, kompositör och improvisatör, har studerat komposition på Gotlands tonsättarskola och går nu individuella programmet på Musikhögskolan i Göteborg.

Sociala medier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *