Kristna klassiska verk i kyrkorummet

Del 1. Johann Sebastian Bach: Juloratoriet

Av Andreas Engström

Kyrkan har under hundratals år varit såväl konsertlokal som uppdragsgivare åt musiker och tonsättare av klassisk musik. Många verk har skrivits för specifika högtider och musiken har således utvecklats med den kristna liturgin. Kyrkan är den institution som kanske varit allra viktigast för konstmusikens utveckling och bestånd fram till idag. I en serie artiklar med start i julhelgerna presenterar Critical Point några av de mest centrala konstmusikaliska verken som framförs i våra kyrkor under året.

Det rör sig om i flera avseenden klassiska tonsättare, typiska verkformer och betydande verk som är förknippade med och brukar framföras vid specifika kyrkohögtider under året. Först ut i Critical Points serie är Johann Sebastian Bachs Juloratoriet (Weihnachts-Oratorium) från 1734.

Ett oratoriumär ett stort verk för orkester, sångsolister och kör, med berättande text – därav namnet, orera, berätta. Texten i oratoriet är oftast hämtad från berättelser i Bibeln och eftersom vi befinner oss i kyrkan passar det inte att agera sceniskt och inte heller bär sångarna med rollerna förknippade kostymer. Avsaknaden av det sceniska, samt miljön där man framför verken, är det som skiljer ett oratorium från en opera, som oftast framförs utanför kyrkan.

Oratoriet, denna konsertanta form, nådde sin höjdpunkt med Händels och Bachs verk under första halvan av 1700-talet. En rad tonsättare har under årens lopp komponerat verk direkt för specifika helgdagar i den kristna almanackan med utgångspunkt i bibliska händelser och berättelser, och en av de allra flitigaste var just J. S. Bach.

Juloratoriet är skrivet för sångsolister, blandad kör och orkester. Oratoriet är i sin helhet ungefär tre timmar långt – som en opera eller något av Bachs andra storskaliga sakrala körverk – och är uppdelat i sex kantater. De olika kantaterna var ursprungligen tänkta att framföras på bestämda dagar kring jul: de tre juldagarna, nyårsdagen, första söndagen efter nyår och trettondagen och berättar i tur och ordning om Jesu födelse, bebådelsen till herdarna, herdarnas tillbedjan, Jesu omskärelse och namngivning, de vise männens resa och de vise männens tillbedjan. Dessa händelser skedde under just dessa dagar. De sex delarna kan framföras i sin helhet eller vid sex separata tillfällen, vilket dock är mindre vanligt idag. Snarare brukar man dela upp verket i två delar där man först framför del 1–3 och därefter del 4–6.

Som brukligt vid den här tiden återanvände Bach musik som han tidigare komponerat, eller musik som rent av andra komponerat. Mycket av musiken härstammar från världsliga verk vilket gör att det vi hör i Juloratoriet ofta går i dur och är rytmiskt, är glädjefyllt och liksom jublande triumfatoriskt – sånt kunde man ju tillåta utanför kyrkan. Juloratoriet inleds med en kör – ett berömt avsnitt som i sitt sprudlande jubel med ”trummor och trumpeter” sätter tonen för denna glädjefyllda berättelse. Genom att bejaka glädjen och livet och genom det rent generellt lite enklare tonspråket skiljer det sig från de ”tyngre” passionerna, som brukar framföras vid påsk.

Precis som i opera innehåller ett oratorium de vanliga formerna som instrumental ouvertyr eller sinfonia, aria, recitativ och körer. Bach återanvände även Lutherska koraler, som denna, ”Ach mein herzliebes Jesulein”, som återkommer flera gånger i verket.

Texten i Juloratoriet bygger huvudsakligen på Lukas- och Matteusevangeliena och librettot är tillskrivet Picander. En viktig roll har evangelisten (tenor) som berättar handlingen i ett slags ”pratsång”, parlando, till sparsamt ackompanjemang, som här när tenoren i ”Es begab sich aber zu der Zeit…” berättar om hur Josef och Maria uppmanas bege sig till Betlehem för att skattskrivas.

Precis som i opera är de känslomässiga högpunkterna ofta ariorna. I Juloratoriet är en av dessa altsolistens aria där Maria i en sorts vaggsång, ”Schlafe, mein Liebster, genieße der Ruh”, framför sin kärlek till det lilla Jesusbarnet.

Juloratoriet finns in en mängd inspelningar och precis som med den mesta musik från barocken brukar man skilja på moderna inspelningar (med i princip de instrument som används idag i en symfoniorkester) och ”tidstrogna” tolkningar (som på engelska kallas ”period instrument”, vilket är ett bättre ordval då det snarare än att spela och tolka musiken korrekt handlar om val av instrument, tempo, fraseringar och klangideal). En skillnad hur det kan låta hör man i ”sinfonian” i inledningen till del 2 i Eugene Jochums inspelning med Bayerska radioorkestern och radiokören från 1972 (”modern”), och i Philippe Herreweghes version från 1989 med Collegium Vocale Ghent (”period”).

Där den förra präglas av tyngd och majestätisk elegans har den senare mer av driv, lättare anslag och sprödare klang. Båda är också genom sångsolisterna ypperliga tolkningar. Och när vi ändå är inne på detta ska även slås ett slag för den kanske mest ansedde tolkaren av Bachs stora verk, Karl Richter med Münchener Bach-Chor & Münchener Bach-Orchester, med bland annat Christa Ludwig (alt) och Fritz Wunderlich (tenor) som solister.