Av Annika Eriksdotter, Carola Nordbäck och Eva Sharp
Vad händer när samtidskonst visas i kyrkorum? Hur kan konst i kyrkorum bli utgångspunkt för existentiella samtal och möjliggöra eget skapande? Det är frågor som konstnären och kyrkopedagogen Annika Eriksdotter, diakonen Eva Sharp och kyrkohistorikern Carola Nordbäck diskuterar i denna text. Artikeln är en bearbetning av presentationer som de höll vid ett seminarium under konferensen Folk och Kultur i Eskilstuna 5 februari 2026 på temat ”Vidgade sinnen och existentiella djup”. Syftet var dels att inspirera församlingar att arbeta med konst i kyrkorum, dels att inspirera besökare att utforska kyrkorum på nya sätt.
Inledning
Av Carola Nordbäck
Tavlan ovan är målad av den filippinske konstnären Emmanuel Garibay. Hans tavlor skildrar ofta människors utsatthet, kritiserar politiskt och religiöst förtryck, och de har vid flera tillfällen visats i svenska kyrkor. Just den här tavlan skildrar en människa som berövats allt människor behöver för att må bra. Den visar vår sårbarhet. Hon är isolerad, naken, smutsig, sårig, ihopkrupen och omgiven av totalt mörker. Hennes blick går inte att möta – den har vänts inåt. Hon befinner sig vid den punkt där en människa berövats allt. Samtidigt som bilden skildrar en utsatt människa synliggör den de grundvillkor som alla människor lever under: utan värme, gemenskap, mat och ljus tappar vi fotfästet.
På fotot nedan ses samma tavla när den visades i Uppsala domkyrka 2015. Då ingick den i en vandringsutställning med Garibays tavlor som hette För att världen ska leva. Fotot synliggör vad som sker i betraktarens möte med samtidskonsten när den visas i en kyrka. Det är rum där lidande inte är något främmande, tvärtom har detta specifika rum i århundraden tagit emot och härbärgerat människors existentiella utsatthet. Men mer än så: det är ett rum där lidandet har tolkats och satts in i ett större sammanhang. Och detta existentiella meningsskapande är en praktik som pågår än idag.
Garibay beskriver sina tavlor som predikningar i bilder och genom bilder. Han är inspirerad av befrielseteologi, ett teologiskt perspektiv som identifierar närvaron av det gudomliga bland marginaliserade människors utsatthet, deras lidande och kamp för värdighet. Sådan teologi syftar till befriande handlingar – det får inte stanna vid dogmer. Här blir då konsten också ett sätt att försöka erbjuda betraktarna att se både världen och sig själva på ett nytt sätt – Garibay försöker påverka människors blick och vidga den i mötet med medmänniskor. Hans konst kan också beskrivas som profetisk. Den synliggör konstens kraft att ifrågasätta makt, identifiera förtryck, röra vid oss och vidga våra referensramar.
”Men trots att många domkyrkor och församlingskyrkor kontinuerligt visar samtidskonst och söker nya former för skapande verksamhet i kyrkorna finns det nästan ingen litteratur om detta ämne där utställarna själva reflekterar över denna verksamhet.”
Nära den plats där Garibays tavla hängde i Uppsala domkyrka finns ett kor ämnat för själavård. Där ges besökare möjlighet att sätta ord på det som gör ont i deras liv och försöka hitta ett sätt att leva vidare med det. Det kyrkliga kulturarvet är här ett rum fyllt av levande praktiker och berättelser om vad det innebär att vara människa.
Utställningen med Garibays tavlor i Uppsala domkyrka var ett uttryck för domkyrkoförsamlingens arbete med samtidskonst i kyrkorummet. Den får bilda utgångspunkt för denna artikel vars syfte är att diskutera hur församlingar kan arbeta med kyrkorummen för att möjliggöra meningsskapande möten och nya upplevelser. Vi menar bland annat att utställningar av samtidskonst har en betydande roll att spela. Men trots att många domkyrkor och församlingskyrkor kontinuerligt visar samtidskonst och söker nya former för skapande verksamhet i kyrkorna finns det nästan ingen litteratur om detta ämne där utställarna själva reflekterar över denna verksamhet. Några undantag är domkyrkokaplanen Lena Sjöstrands bok Konst i kryptan (2014) som beskriver hur Lunds domkyrka fungerat som utställningsrum för samtidskonst och boken Konst i kyrkorummet: teologi och praktik (2022) av konstnären och prästen Mats Hermansson. De båda författarna har lång erfarenhet av att kurera utställningar och diskuterar både utmaningar och möjligheter i mötet mellan samtidskonst och historiska kyrkorum. Vi vill knyta an till deras ambition att synliggöra och utforska mötet och gör det här utifrån våra specifika verksamheter och erfarenheter i möten med människor som på olika sätt deltagit i meningsskapande möten med konst i kyrkorum.
Carola Nordbäck är kyrkohistoriker och arbetar vid enheten för forskning och analys vid Svenska kyrkan i Uppsala.
Ett kyrkopedagogiskt perspektiv
Ett spår i mitt konstnärskap är kyrkopedagogik. Det handlar om att främja människors möten med kyrkorum på ett intresseväckande, stimulerande och upplevelserikt sätt. Jag ingår i en grupp som arbetar med kyrkopedagogisk utveckling i Karlstads stift. Vi gör inspirationsfilmer och material, som riktar sig till personal som tar emot grupper i kyrkorum, men också till andra besökare som är intresserade av vad rummen, föremålen, symbolerna och platserna har att berätta. I en kyrkopedagogisk vandring levandegörs berättelserna samtidigt som deltagarnas upplevelser ges stor betydelse. Syftet är att deltagarna ska få uppleva kyrkorummet med alla sinnen, i dialog och med delaktighet.
Kyrkorummen ger utrymme för existentiella samtal. När jag som konstnär arbetat med egna utställningar har jag upplevt att besökarna tolkar verken på ett existentiellt djupare sätt när de ser konsten i ett kyrkorum än när de möter konsten på ett konstmuseum. Det här är inte något nytt, vi vet att kontexten påverkar tolkningen. Frågan är hur vi kan erbjuda samtidskonstens kraft inom kyrkan, använda den i verksamheten och samtidigt bejaka konstens eget värde.
Mitt konstnärliga skapande tar sig olika uttryck, däribland foto, textilkonst och bildkonst. Ett konstprojekt som jag nyligen arbetat med utgår från en bok som jag skrivit: Jag förstod allting utom mitt eget liv (2025). Den handlar om min morbror David som 1943 blev inlagd på Ulleråkers mentalsjukhus och blev kvar där i 20 år. Boken baseras på hans journaler, brev, dagböcker och fotoalbum och visar hur en hel familj påverkas när någon drabbas av psykisk ohälsa.
Konstprojektet innebar att jag skapade en utställning som nu visas på Medicinhistoriska museet i Uppsala. Här har jag bland annat med röd sytråd broderat ett brev som David skrev till sin mor 14 juli 1943: Till mor måndag morgon…
I utställningen visas också en resväska som jag fann på Davids vind. Hans mor hade packat hans saker och tagit med väskan till sjukhuset 1946. Där låg handstickade vantar, sockor, skjortor, handvävda kökshanddukar – allt med Davids initialer omsorgsfullt broderade med rött garn.
Bilden nedan visar ett rum i utställningen. David var intresserad av elektronik och i utställningen står också en TV som han byggde på sjukhuset 1956.
David hade svårt att ta emot värme och omtanke från familjen, men där fanns kärlek. Himlen var inte alltid grå. Trots allt var ett liv möjligt.
Eftersom broderi är ett av de uttryckssätt som jag ofta arbetar med arrangerades en broderiworkshop på museet och den fick heta ”Den röda tråden”. Deltagarna broderade bilder, ord och meningar på återbrukade kökshanddukar. Vi hade en trivsam och kreativ stund tillsammans i en historisk miljö. Det blev tydligt att det händer något viktigt när ord broderas. Talade ord går snabbt att säga, handskrivna tar lite längre tid, men de broderade ordens långsamhet gör att deras innebörd får möjlighet att sjunka in i medvetandet.
Sommaren 2025 skapade jag en utställning i Österbybruks kyrka och även denna gång var min morbror Davids liv i blickpunkten. Utställningen startade under Österbybruks Operafestival och den hade psykisk ohälsa som tema. I denna utställning plockade jag också med skulpturer och fotomontage i utställningen.
Under den stora altarmålningen Korsnedtagningen i kyrkan placerade jag min skulptur Tröst. Den föreställer en fågel som omfamnar sin unge. Skulpturen både balanserade utställningens tema och lade till ett tolkningsraster till altarmålningens motiv.
Till utställningen i kyrkan broderade jag återigen Davids brev till sina föräldrar. I brevet skriver han bland annat meningen ”Jag förstod allting utom mitt eget liv”.
Efter Davids bortgång hittade jag en skokartong med fint hopvikta tygnäsdukar. De syns i bilden ovan i ett verk som jag kallat Dina tårar. På näsdukarna broderade jag citat hämtade från de återkommande journalanteckningarna som beskrev hur David grät vid olika tillfällen. Där stod: ”patienten gråter hejdlöst”, ”patienten gråter med tårar”, ”patienten står i ett hörn och gråter”.
I utställningen i Österbybruks kyrka valde jag också att lyfta in ett par fotomontage. Ett av dessa montage visar en väg som vindlar sig fram genom en djup skog. Vägen kan ses som en livsvandring. Det är ju också en sådan vandring som utställningen handlar om. I de samtal jag hade med besökare i kyrkan var de flera som sade att de upplevde att de såg den heliga vägen, Via Sacra, i fotomontaget. När samma verk visades på Värmlands museum, nämnde ingen denna tolkning. Jag uppfattar det som att kyrkorummet erbjöd en miljö som både tillät och möjliggjorde andra tolkningar än museet.
Även i kyrkan arrangerades en broderiworkshop, ”Stygn för stygn tillsammans”. Stunden inleddes med en andakt, sedan satt vi framme i koret, pratade om utställningens tema och broderade. Som en pendang till näsdukarna och verket Dina tårar broderade vi på små tygbitar. Jag uppfattade att workshopens utformning, att vi satt tillsammans inne i kyrkorummet, skapade en stämning som öppnade för trygga samtal. Inom kyrkopedagogiken är det kanske det som är själva kärnan, att deltagaren får känna in rummet och kan göra berättelserna som ryms där till sina egna. En sådan meningsskapande process kan både vidga sinnen och möjliggöra möten med existentiella djup.
Annika Eriksdotter är en värmländsk konstnär, fotograf, brodös, författare, konst- och kyrkopedagog.
Ett diakonalt perspektiv
Av Eva Sharp
Många församlingar och medarbetare i Svenska kyrkan arbetar med konst på olika sätt. Mitt eget intresse för konst växte i samband med en utbildning i bildterapi. Jag slogs av de möjligheter som finns i konstens värld och av hur konsten kan fungera som ett eget rum, utan rätt eller fel, och utan att någon part har tolkningsföreträde. Som diakon och konstvetare försöker jag idag hitta vägar för att arbeta med utställningar av samtidskonst i kyrkorummet ur ett diakonalt perspektiv.
Vad är då ett diakonalt perspektiv i detta sammanhang? Diakoni kallas ofta för kyrkans sociala arbete. Man brukar tala om att diakonen ska vara en medvandrare på livets väg, och vandra bredvid den som är utsatt. Det här kan göras på olika sätt, men det handlar om att försöka möta människor i den livssituation som de befinner sig i. Som diakon arbetar jag ofta med mötesplatser. Det kan vara sorgegrupper, samtalsgrupper för människor mitt i livet, men också samtalsgrupp vid sjukdom och enskilda samtal inför livets slut. De här samtalen kan innehålla bekräftelse- och upprättelseprocesser. Ofta dyker frågan om mening upp. Vad är det för mening med allt?
Existentiellt meningsskapande kan innebära att få möjlighet att reflektera över det som är grundvillkor för oss människor. Liv, död, kärlek, förlust. Jag har ofta närmat mig dessa frågor genom gruppsamtal om konst. I sådana samtal kan det ibland hända att deltagarna får syn på sina egna liv, genom mötet med andras livsberättelser. Och i vissa fall kan det bidra till upplevelser av mening, även med det som är svårt i ens eget liv.
”Min erfarenhet från museivärlden är att konst ganska lätt brukar öppna upp för samtal både i grupp och individuellt. Men jag var inte förberedd på vad som skulle hända när konstsamtalen flyttades in det allra heligaste, in i kyrkans rum. Det ledde till samtal som bara flödade.”
Under 2024 och 2025 fick jag möjlighet att skapa utställningar i den kyrka där jag har min diakontjänst, Breviks kyrka i Lidingö församling. Utställningarna visades i Allhelgonatid, som är en tid för eftertanke. Målet var att skapa kontemplativa, men också interaktiva, utställningar där besökaren kunde ta plats med sin egen kreativitet och bli medskapande. Vid båda utställningarna arbetade jag med workshops, samtalsgrupper och sorgegrupper. Det var en förutsättning att välja konstnärer med intresse för existentiella frågor och samtal. Min erfarenhet från museivärlden är att konst ganska lätt brukar öppna upp för samtal både i grupp och individuellt. Men jag var inte förberedd på vad som skulle hända när konstsamtalen flyttades in det allra heligaste, in i kyrkans rum. Det ledde till samtal som bara flödade.
År 2024 visades Jonathan Gards utställning Närvarande frånvaro i Breviks kyrka. Ett genomgående tema i utställningen var olika sorters sorg. I specialgjorda montrar på kolonner visades sorgesmycken och silverobjekt. I kyrkan visades föremålen i en annan kontext och de placerades framme vid altaret, nere vid ljusbäraren och inne i församlingssalen.
Till utställningen hörde också en installation, Alla sorgers vägg. Till detta interaktiva verk bjöds alla besökare att skriva sorgebrev, och sedan fästa dem på väggen. Jonathan betonade vikten av ”handens sorgearbete” och vi bjöds in till ett deltagande som inte bara handlade om ett seende utan det inbegrep också våra händer. Vid utställningens slut, när väggen var täckt av brev, fotograferades verket och plockades sedan ner. Tanken är att det senare ska kunna uppstå någon annanstans.
De första breven skrev konstnären själv. De förenades sedan under utställningen med brev skrivna av besökare.
År 2025 visades Helena Brunius utställning Minnen i Breviks kyrka. Helena valde att hämta inspiration från medeltida glasmåleri. Betraktarna bjöds in att följa med i minnen från barndomens mikroperspektiv. I hennes motivvärld ryms exempelvis insekter, ormbunkar och gräs. Det sköna får plats bredvid det mindre sköna i målningar präglade av skymningsljus.
I anslutning till utställningen hölls ett konstnärssamtal med Helena och en workshop där deltagarna målade och samtalade.
I kyrkorummet har allt en betydelse. Besökarna har verkat kunna knyta an till rummet, till de röster och de saker som finns där, oavsett om de har en tro eller inte. Det har också framgått att utställningar kan ha mycket att ge ur ett diakonalt perspektiv. De gav mig möjlighet att flytta in samtalsgrupperna i kyrkorummet och använda konsten som utgångspunkt för samtalen. Tillsammans med konstnärerna bjöd vi även in till ett aktivt medskapande genom workshops. Kyrkorum, tillsammans med samtidskonst, kan ha en förmåga att aktivera minnen och associationer och på så sätt hjälpa deltagarna att öppna upp för samtal. Kombinationen av konstsamtal och eget skapande i kyrkorummet kan dessutom möjliggöra en fördjupad blick.
Eva Sharp är diakon i Svenska kyrkan samt konstvetare och har arbetat vid olika Stockholmsmuseer, nu med fokus på kulturdiakoni
Avslutande reflektioner
Av Carola Nordbäck
Jag är kyrkohistoriker med ett intresse för kyrkligt kulturarv och samtidskonst. I samarbetet med Annika Eriksdotter och Eva Sharp har jag fått möjlighet att reflektera över de olika sätt som samtidskonst kan ges utrymme i kyrkorum. Deras arbete visar att samtal kring konst i kombination med eget skapande kan erbjuda deltagarna möjligheter till gemenskap, lyssnande och utvecklande av ny förståelse både genom egen kreativitet och i mötet med andras meningsskapande processer. Annikas och Evas berättelser betonar utställningar och konstnärssamtal som utgångspunkter för samtalsgrupper och för deltagarnas eget skapande och de synliggör på ett intresseväckande sätt såväl kyrkorummets som samtidskonstens diakonala och kyrkopedagogiska potential.
Skapande arbete pågår i många kyrkor och kan utformas på olika sätt. Medan Annika och Eva i denna artikel betonar utställningen som utgångspunkt finns det församlingar som lägger tyngdpunkten på själva skapandet genom att öppna sina kyrkor för måleriretreater och skaparkvällar som förutom eget skapande kan innehålla musikinslag, tystnader och kroppsliga övningar. Ett exempel på en sådan skapande kyrklig verksamhet som dessutom har studerats är det så kallade SKAPA-konceptet som utvecklades av Eskilstuna församling under ledning av Per Apelmo i samarbete med Pers Karin Skogar åren 2005–2015. Detta projekt har också utvecklat ett metodmaterial som nu även används av Flemingsbergs församling som regelbundet arrangerar så kallade SKAPA-kvällar.
De diakonala och pedagogiska verksamheter som beskrivits i artikeln relaterar också till den växande forskningen om de positiva effekter som bildmöten, eget skapande och existentiella konstsamtal kan ha för människors existentiella hälsa och välbefinnande (Liljefors 2022; Lappalainen 2019; Bernhardsson 2024; Jacobsson 2019). En skillnad är att denna forskning undersökt konstsamtal i sekulära miljöer medan föreliggande artikel fokuserar på kyrkorummet som plats för samtal i kombination med konstnärligt skapande. Annikas och Evas berättelser visar att kyrkorum kan fungera som skapande och kreativa miljöer med ett historiskt och existentiellt djup.
”Vägledningen betonar också att det kyrkliga kulturarvet behöver tillgängliggöras och bli angeläget för allmänheten oavsett religiös tro, och att det bör lyftas fram som uttryck för allmänmänskliga existentiella frågor om liv och död.”
Riksantikvarieämbetet, som är den myndighet som har överinseende över kulturminnesvården i Sverige, skriver i en vägledning från 2014 om kyrkligt kulturarv att engagemanget för ett bevarande är beroende av att det kyrkliga kulturarvet förstås, men också att det tolkas på nya sätt. Vägledningen betonar också att det kyrkliga kulturarvet behöver tillgängliggöras och bli angeläget för allmänheten oavsett religiös tro, och att det bör lyftas fram som uttryck för allmänmänskliga existentiella frågor om liv och död.
Avslutningsvis väcker utställningarna i Uppsala domkyrka, Österbybruks kyrka och Breviks kyrka reflektioner kring det kyrkliga kulturarv som bildar utgångspunkt för både utställningsverksamheten och den skapande verksamhet som arrangeras i anslutning till samtalen. Dessa aktiviteter riktar sig till alla som vill delta, oavsett tro. Det krävs inga teologiska förkunskaper eller inomkyrklig förtrogenhet, vilket är en viktig förutsättning. Det innebär att de tillgängliggör kulturarvet på ett sätt som kan vara intressant för många som vanligtvis inte besöker kyrkorna. Den kyrkopedagogiska och diakonala konstverksamhet som Annika och Eva beskrivit fyller därmed också en viktig kulturarvsfunktion.
Carola Nordbäck är kyrkohistoriker och arbetar vid enheten för forskning och analys vid Svenska kyrkan i Uppsala.
Referenser
Apelmo, Per (2019). Koncept SKAPA. En guide till bildarbete. Illustrationer av Pers Karin Skogar. Flemingsbergs församling/Apelmo/Skogar. Tillgänglig för nedladdning (2026-03-09), se: https://forskargruppenintra.se/skriftserie-e/
Bernhardsson, Katarina (2024). ”Narrativ medicin och medicinsk humaniora”. Socialmedicinsk Tidskrift, 101(3), s. 267–277
Eriksdotter, Annika (2025). Jag förstod allting utom mitt eget liv. Karlstad: Bild, text & form
Garibay, Emmanuel (2014). För att världen ska leva: en vandringsutställning producerad av Svenska kyrkan i samarbete med Sensus studieförbund. Stockholm: Sensus studieförbund
Hermansson, Mats (2022). Konst i kyrkorummet: teologi och praktik. Varberg: Argument
Jacobsson, Rangner J. (2019). ”Konststunder – nycklar till fördjupade samtal”. Socialmedicinsk Tidskrift, 96(2), s. 234–249
Liljefors, Max (2022). Konst som resurs i vården: en forskningsstudie om hur Region Skånes konstsamling kan tillgängliggöras för patienter, personal och besökare. Kristianstad: Region Skåne
Lundkvist, Hannes & Apelmo, Per (2018). ”Att upptäcka Det Som Inte går Att fånga: Ramar för Ett Estetiskt-Etiskt förhållningssätt till Pedagogik”. Studier I Pædagogisk Filosofi 7(2), s. 21–35.
Nordbäck, Carola (2017). ”Svenska kyrkans kulturarv: didaktiska perspektiv och reflektioner”, i Gunner, Göran & Södling, Maria (red.) Mellan himmel och jord: Svenska kyrkans kulturarv inför framtiden. Stockholm: Verbum, s. 43–69
Nordbäck, Carola (2026). I Karlsson, Cecilia (red.) På liv och död: om kyrkligt kulturarv, lärande och besöksnäring. Skellefteå: Artos & Norma Bokförlag
Pfitzinger-Drewes, Thomas & Eriksdotter, Annika (red.) (2020). Kyrkopedagogik: att visa en kyrka med dialog, delaktighet och alla sinnen. Karlstad: Votum
Riksantikvarieämbetet (2014). Vägledning för tillämpning av Kulturminneslagen – Kyrkliga kulturminnen (4 kap. 1-18 §§). Se https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:raa:diva-4057
Sjöstrand, Lena (2014). Konst i kryptan: Lunds domkyrka 1996–2014. Lund: Lunds domkyrkoförsamling
Pantea Rinnemaa: Hjälplöshetens banalitet? – att tolka Hannah Arendt genom iransk diaspora
Pantea Rinnemaa: The banality of helplessness? – Reading Hannah Arendt through the Iranian diaspora
Sam Carlquist: Sex frågor till – intervju
Sam Carlquist: Nyskrivet – Sommarhus (dikt)
Andreas Engström: Kristna klassiska verk i kyrkorummet, Del 2: Johann Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassionen
Petra Werner: Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television
Andreas Engström: Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk
Andreas Engström: Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan
Sara Shamloo Ekblad: Nya grepp för en ny publik – intervju med Emil Nilsson i Stockholms konserthus nystartade ungdomsråd
Sara Shamloo Ekblad: Underbart är kort eller femte gången gillt: Intervju med Finn Hellman, vinnare av Short Dox Radiodokumentär 2026
Eli Getreu: Dagbok – del VI
Soly Erlandsson: Istället för en neuropsykiatrisk etikett – erkänna det generationsöverskridande traumat!
Simon Carlfjord: Längtans Arkitektur – en kritik av Nobel Center
Sara Shamloo Ekblad: ”Estniska är som balsam för själen” – Wendela Forneman Jobsson om estnisk körmusik och den sjungande revolutionen
Sonia Engström: Musikens bildspråk – Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, en litauisk föregångare
Simon Carlfjord: Den Andres Intelligens – ett nytt sätt att förstå AI
Desideria Jungelin: Sex frågor till – intervju
Desideria Jungelin: Nyskrivet – 2 dikter
2 svar på ”Samtidskonst i kyrkorum: vidgade sinnen och existentiella djup”