Av Sonia Engström
På Opera RARA, en operafestival som ägt rum i Kraków under de gångna veckorna, har jag mött den starka Medea i två olika versioner. Den ena gången jag fick tillfälle att bekanta mig med henne var i gårdagens uppsättning av Georg Friedrich Händels opera Teseo (HWV 9), som framfördes första gången 1713. I denna version är Medea gift med kungen Egeo, men är förälskad i ynglingen Teseo. Han är däremot inte intresserad av Medea utan har kärat ner sig i prinsessan Agilea. Sin vana trogen blir Medea rasande och ska bränna ner Aten, men hon avslöjas och tvingas fly med sitt gyllene ekipage draget av eldsprutande drakar. Operan är oerhört vacker, med flera förtjusande arior, men dessvärre framförs den inte särskilt ofta.
Det andra mötet jag hade med Medea under Opera RARA var under en märklig dansföreställning, där man beklagligtvis använde sig av samtida populärmusik, eller vad det där oväset nu kan tänkas kallas, istället för barockmusik. Föreställningen fokuserade på fyra kvinnoporträtt i olika operor och en av dem var alltså Medea. Även om jag inte alls tyckte om själva föreställningen, väckte delen om Medea ett intresse för hennes karaktär, kanske främst för att den uppsättningen inte alls lyckades besvara frågan vem hon var. I dansföreställningen förmådde de inte heller synliggöra Medeas styrka och okuvliga envishet. Men det förmådde alltså gårdagens framförande av Teseo däremot göra, och orsaken till det går att finna i solisternas inlevelsefulla tolkningar och musikernas utomordentliga framförande.
Sonia Engström är lektor i svenska på Jagellonska universitetet, Kraków, och dessförinnan i Lviv, Ukraina. Hon är frilansande skriftställare med ett särskilt intresse för öst- och centraleuropeisk historia och kultur. Läs fler artiklar av Sonia Engström här!
