Hur fan hamnade vi här – att slarvig tevejournalistik formar bilden av vårt kulturarv?

Svensk public service riskerar att urholka sitt förtroende när programledare utan fördjupad kunskap får definiera komplexa samhälls- och kulturfrågor. Den senaste tidens skildringar av nämndemannasystemet och porträttet av pianisten Jan Johansson visar hur slentrianmässiga förenklingar och felaktigheter sprids till miljonpublik – och lämnar både experter och tittare förbryllade.

Av Petra Werner

Jag råkade för ett år sedan hamna framför ett teveprogram som jag inte tidigare hört talas om; Hur fan hamnade vi här, och fick då ta del av en både påfallande banal och pinsamt okunnig vidräkning av nämndemannabegreppet. En, för mig då okänd, person vid namn Messiah Hallberg går i detta program i all hast igenom begreppets bakgrund och nedgör på ett otroligt raljerande, och dessutom okunnigt och felaktigt sätt, hela idén med nämndemän. Han låter också diverse allmänhet yttra sig, gärna på en lätt skrattretande dialekt och visar på alla sätt hur otroligt galet och närmast sinnessjukt detta med nämndemän är. Då jag själv hade varit nämndeman i åtskilliga år såväl i Förvaltningsrätt som i Tingsrätt så fick jag nästan en chock av denna, i svensk public service, uppvisning i okunskap och bristande respekt för en viktig samhällsfunktion, där jag dessutom inte kände igen en enda detalj i det timslånga programmet.

Jag som ändå tittar förhållandevis mycket på teve blev också lätt förvånad när jag första gången konfronterades med denne Messiah Hallberg och ägnade en kort tanke åt varför jag inte uppmärksammat honom förut. Med tiden har det visat sig att det skulle bli alltmer Messiah i teve men faktum är att jag fortfarande egentligen inte har förstått riktigt vem det är. Ja, förutom att han är son till skådespelaren Nils Hallberg, en av de första svenska barnskådespelarna och välkänd i svensk filmhistoria. I dagsläget förekommer Messiah i en lång rad teveproduktioner, Svenska Nyheter, Cyklopernas land, Messiah Hallberg Live och så ovanstående programserie under titeln Hur fan hamnade vi här.

”När jag nu i teveprogrammet med Messiah Hallberg, som helt uppenbart inte hade ens en rudimentär inblick i Jan Johanssons liv och verk, fick höra Lisa Nilsson och musikprofessorn Lundberg tala om Jan Johansson blev jag helt förskräckt.”

Alldeles nyligen såg jag ett avsnitt ur en annan idag pågående serie, nämligen Messiah och Kulturkanon, där han med en inbjuden gäst går igenom de förslag på musikaliska verk som presenterats i regeringens kulturkanon. Han har då tagit upp bland annat jojken, Aniara, Alice Tegnér och Förklädd Gud med inbjudna gäster och den stående gästen musikprofessorn Mattias Lundberg. Jag har endast sett avsnittet om pianisten Jan Johansson där Lisa Nilsson är inbjuden.

Jan Johansson är en tonsättare och pianist som jag under ett antal år fördjupade mig i. Vi var en sammansatt projektgrupp som 2008 uppmärksammade det fyrtionde året efter hans död, genom diverse konstnärliga insatser. Jag gjorde en utställning med måleri, Erik Kjellberg skrev en biografi, och vi turnerade under en tid i Sverige med en kvintett där jag var trumslagare, och med vilken vi framförde Jan Johanssons mer okända kompositioner. Omkring alla dessa projekt lärde vi också känna delar av Jan Johanssons familj.

När jag nu i teveprogrammet med Messiah Hallberg, som helt uppenbart inte hade ens en rudimentär inblick i Jan Johanssons liv och verk, fick höra Lisa Nilsson och musikprofessorn Lundberg tala om Jan Johansson blev jag helt förskräckt. Jan Johansson beskrevs som en ”plågad själ” som ”tröstade sig med substanser och alkohol”, och detta underströk Lisa Nilsson ytterligare med att säga att ”det vet jag”. Musikprofessorn bekräftade och hänvisade å sin sida i denna beskrivning till Erik Kjellbergs biografi, som sannerligen inte innehåller någonting i den stilen. Här blir jag rent av bekymrad å denne musikprofessors vägnar. Har han verkligen läst biografin? Erik Kjellberg har i decennier stått hela familjen Johansson nära, och både han och Jan Johanssons söner kan intyga att pianisten i fråga vare sig var någon ”plågad själ” eller använde substanser. Han var i själva verket nykterist och en väldigt grundad och oneurotisk person med ingenjörsutbildning och intresse för musikaliska fördjupningar. Lundberg tillfogade dessutom en kommentar om att jazzpianisten Lasse Werner skulle ha beskrivit Jan Johanssons musik som ”nationalistisk och unken”, något som jag, som dotter till denne, aldrig tidigare har hört talas om.

”Det är som att man spelar tärning med såväl sina egna medarbetare som sina tittare – det vill säga sina dagars upphov. För utan oss tittare, inget SVT”

SVT och föralldel även SR har sedan en längre tid en beklaglig tendens att plocka upp en viss person som de sedan använder intill utslitning, i det här fallet Messiah Hallberg, men även en så pass duktig och gedigen person som Mattias Lundberg. Han har också snart sönderanvänts i varje sammanhang som handlar det allra minsta om musik annan än schlager och pop. Finns det verkligen bara en kunnig person per genre i hela vårt land?

Jag som tidigare alltid varit ivrig tillskyndare till SVT – också med min bakgrund som forskare i tidig svensk television – blir i dessa dagar alltmer desillusionerad. Vad är det som gör att man på SVT plötsligt annekterar en viss person som under en viss tid ska skylta i precis alla sammanhang – ja, låt vara tills SVT plötsligt en dag bestämmer att nu räcker det. Som i fallet Carina Bergfeldt. Eller en gång i tiden även, Magnus Härenstam, som inte alls ville sluta med Jeopardy. Vad är det som utgör grunden till de beslut som SVT fattar egentligen. Det är som att man spelar tärning med såväl sina egna medarbetare som sina tittare – det vill säga sina dagars upphov. För utan oss tittare, inget SVT.

Läs mer film- och tevekommentarer av Petra Werner här, bland annat om Ria Wägner, Eric M Nisson och skräckteveserier:

Petra Werner har en bakgrund som musiker, musikterapeut och filmvetare. Hon disputerade i estetik 2016 med avhandlingen Ett medialt museum. Lärandets estetik i svensk television 1956-1969, och är verksam som bildkonstnär med utställningar sedan 2006.