Mitt första möte med William Blake var en bild där en orm slingrades sig upp på en kvinna. Kvinnan vinkade. Det var på Chelsea College of Art jag såg bilden, i deras bibliotek. Jag hade ingen aning om vem William Blake var och berättade för min lärare att jag tyckte hans bilder var jättefina. Min lärare svarade att de säger det. Sedan dess har jag alltid tittat på hans bilder. Hans bilder gör mig glad och inspirerar mig till att själv göra konst. Jag har funderat väldigt mycket på varför hans bilder gör mig glad. Det är nog blandningen av att vara sedd och osedd som gör att jag återvänder till honom.
Människans personlighet och tankar lyser igenom i det man skapar och medvetandet kan vara helt omedvetet om det man förmedlar. Man kan teckna en glad häst men själv vara ledsen. I slutändan ser man ändå sorgsenheten i teckningen. Sorgsenheten framträder på olika sätt. Det är det undermedvetna som styr.
Min ingång till William Blake var genom bilden. Och då jag själv är troende och arbetar med text och bild handlar min text om William Blakes konst i relation till min egen.
På kaféet efter en andakt pratar jag med en kvinna som säger att man ska läsa William Blake med bild och text tillsammans. Det går inte att skilja dem två åt. Men jag svarar att det går. Självklart skapar bilden och texten någonting tillsammans, men om man bryter ner allt till bara text eller bara bild och tittar på de olika delarna ser man andra saker. En separation är förödande. Men man kan försöka. Eftersom jag har läst några av William Blakes texter och även vet en del om hans liv så kommer texten sippra igenom bilden. Men bilden står kvar i fokus.
Med William Blake får jag en känsla av snällhet blandad med tro. Jag ser mig som feminist och menar att också William Blake var feminist. William Blake gifte sig med en kvinna från arbetarklassen som var analfabet. För honom var det viktigt att ha en jämlik relation och han lärde henne läsa och skriva. Hon lärde sig att färglägga hans tryck. Om han ville ha ett jämlikt förhållande med sin fru ville han säkert ha det med andra människor också. William Blake tecknar inte kvinnor som objekt. Jag ser inte någon skillnad på man och kvinna. I bilden Angel of the Divine Presence Bringing Eve to Adam ligger Adam på marken och Eva står bredvid den gudomliga ängeln som för dem samman. Det är Eva som står tillsammans med ängeln och Adam går från liggande till stående och hamnar därigenom på samma nivå som Eva. Jämsides blir de jämlika. Jag tycker det är svårt att använda ord som aktiv eller passiv när man beskriver Eva. William Blake menar att djävulen står för det aktiva och Gud för det passiva och han tycker man behöver båda. Det är en jämlik tanke. Det passiva och aktiva syns i kvinnan i William Blakes bilder, hon är inte bara det ena eller det andra.
Williams Blakes bilder är lugna. Jag läser en artikel om att det var för att de är religiösa: men det finns massor av religiösa bilder som är kaotiska. I William Blakes bilder finns det figurer som inte är på marken utan befinner sig i luften. Många har inte ens vingar. När något befinner sig i luften innebär det ett slags retning; det är ett perspektiv jag som markbunden normalt sätt inte betraktar människor ur. De flyger runt i bilden, eller når inte marken och jag kan inte ta fast dem. När någon retar en kan det betyda kärlek. William Blake petar hela tiden åskådaren i sidan och ger den uppmärksamhet. William Blake tyckte inte att figurer behöver vara på marken. Det finns en tyngdlöshet i hans bilder. Men också en tyngd. När en figur står på marken, då står den verkligen på marken. Jag känner mig trygg av att se att den stå stabilt, den retar mig inte och jag kan fokusera på innehållet. Tyngden gör mig trygg. Men också osedd. Blandningen av tunga och tyngdlösa kroppar gör att jag själv kan resa mellan att bli sedd och osedd och därför känner ett lugn. Och jag blir inte uttråkad.
När jag betraktar William Blakes konst så är det som att gå längs en väg utan avfarter. Det finns en väg och man får se konsten på vägen. William Blake styr ens väg. Det finns inga valmöjligheter. Hade det funnits det hade tiden genast infunnit sig. I tiden finns det olika möjligheter, i tiden kan du gå åt höger, vänster, bakåt och framåt.
Jag har funderat på om religion är tid. Och om Gud är avsaknad av tid. Det är många som har sagt att tiden inte är linjär. Tiden visar en människas ålder. Födelsen till döden är kroppens resa men inte själens. Om kroppens resa inte är själens så saknar själen ålder. Själen återvänder till Gud. Det är ett slags reinkarnation där tiden verkligen inte är linjär. William Blake trodde inte på reinkarnation. Han trodde att när människan dog så kom hon till himlen eller helvetet.
Avsaknad av tid gör att man varken föds eller dör. Man bara är. Eller själen bara är. I William Blakes universum finns det ingen tid. En av orsakerna kan vara att han aldrig fick barn. Det finns ingenting som påverkar tiden så mycket som att föda barn. Näst efter att föda barn är det krig som påverkar tiden mest. För krig tar bort liv och i krig råder kaos, precis som när man får barn. Jag fick inga barn och det känns därför som jag är tidlös. Eftersom jag inte fick barn, skapade jag ingen ny själ. Jag är ingen skapare och därför förblir jag intakt.
William Blake har gjort avtryck av själen. The Reunion of the Soul and the Body är en av mina favoriter. En man sträcker upp händerna mot kvinnan, själen. Glädjen hos både mannen och kvinnan är stor. Varje gång jag ser den känns det som jag kommer till liv igen. Jag har känt att min själ vill lämna min kropp men jag har hållit hårt i den. För att kunna göra en sådan teckning måste man ha tänkt på hur själen lämnar kroppen. Kan William Blake mena att vi saknar något? Att våra sanna jag försvinner ibland. Vad är det då som försvinner? Själen är kopplingen till Gud. Glädjen. Livsglädjen. Att vara utan själ är enorm smärta. En smärta som ingen människa överlever med livet i behåll. När själen börjar lämna kroppen blir smärtan så stark att självmordstankar kan ta form. Att leva utan själ är olidligt. Därför är återföreningen med själen och kroppen så vacker. Glädjen i människan när själen återvänder, smärtan avtar och man kan känna glädje.
Eftersom William Blake inte tror på organiserad religion men läste bibeln tolkar han bibeln själv. Även om jag jag själv har problem med Jesu korsfästelse ser jag samtidigt att William Blake inte har det. Jag tycker att det finns likheter mellan William Blakes Jesus och filmaren Pasolinis Jesus. Ingendera är mystisk. Både Pasolini och William Blake skildrar Jesu liv och Jesus som revolutionär. Som en som vill ifrågasätta. Men William Blakes styrka ligger inte i Jesus-bilderna. Jag hade gärna sett att William Blake diskuterat Jesus på ett annat sätt, att han hade skapat flera ingångar till Jesus. För William Blake var det viktigt med den revolutionära Jesus. Jesus gjorde uppror mot Romarriket precis som William Blake gjorde uppror mot den brittiska staten och dess kyrka. Jesus var viktig för William Blake men inte för att ha något att diskutera med omvärlden utan mer för att ha honom vid sin sida.
Det finns inget djup i bilderna. Man ser bakgrunden men djupdimensionen saknas. Det handlar inte om att William Blake inte skulle kunna hantera det rent tekniskt. Snarare att han inte klarar av den dimensionen rent mentalt. Är man i kontakt med Gud är djupet inom sig själv tillräckligt. Att teckna djupet blir för stort, man blir tokig. Många surrealister ritar rummet med rena väggar – kan det vara för att man inte klarar av en ytterligare dimension? Figurera i rummet får vara djupet, precis som hos William Blake.
William Blake har en stark tro. Den är ständigt närvarande. Kanske är det därför som jag finner religiösa frågor i William Blakes bilder. Vi letar efter svaren och ser svaren men vi behöver även leta efter frågorna. En närvarande tro gör också bilderna elektriska. En tro är sällan statisk utan man ifrågasätter hela tiden sitt liv och Gud. Och man går från att tycka en sak till att förneka det till att bekräfta det igen. Det tar också energi. Det undermedvetna styr och även om man till slut har bekräftat en idé kan det undermedvetna förneka det. Då William Blakes universum inte har några avfarter har jag tänkt på vilken energi han måste ha haft som klarade att hålla ihop så många bilder. De spretar inte. Men i An Allegory of the Spiritual Condition of Man tycker jag flera frågor skapas. Mitt första intryck av bilden var att den var väldigt feministiskt, att den utstrålade feminism. Den består av tre lodräta”spalter” av händelser. Tre är en gudomlig siffra och tretalet kan aldrig bilda två par. I en frågeställning med ja och nej så kan det aldrig bli lika. Antingen vinner ja eller nej. Därför är bilden ett kraftigt påstående. Tre (Binah) i Kabbalah är förknippat med den feminina aspekten av gudomligheten. I de tre spalterna finns till vänster det goda och till höger det onda, och i mittenspalten finns tre större figurer på tre plan. Såvitt jag förstår är Jesus längst ner, basen som allt växer ifrån. Men det är en kvinna i mitten. Så kvinnan i William Blakes liv är centrum. Det är kvinnan som binder samman bilden. Hon har kontakt med allt och alla. Människan vill gärna svara på frågor, då känner hon sig delaktig. Att William Blake väljer att be om svar i An Allegory of the Spiritual Condition of Man innebär en fråga i sig.
När jag var ung ville jag att all konst skulle hålla sig strikt till det koncept som utvecklats. Då uppstod inga frågor och jag kunde tycka att konstnären var smart. Men nu när jag har blivit äldre vill jag att det undermedvetna ska sippra fram. Man säger en sak men konceptet vidmakthålls inte rakt igenom. Människan är komplex. Komplexiteten får inte underskattas. Den gör så att man tvingas ställa frågor och det gör så att människan kan röra sig framåt. Därför är det viktigt att ifrågasätta och misslyckas för är först då som det blir intressant. William Blakes universum är konsekvent koncist, men så uppstår det en öppning och man uppskattar honom ännu mer.
Carolina Hindsjö