Lisa Streich – Weekendfestivalen, Stockholms konserthus, 11–14 april 2024
Av Andreas Engström
Lisa Streich har de senaste åren haft framgångar framför allt i Tyskspråkiga Europa. När hon nu föräras den viktigaste festivalen för en enskild svensk tonsättare, Weekendfestivalen på Stockholms konserthus, känns det som ett bevis på det erkännande hon fått utomlands. Musiken är uppbyggd utifrån några grundläggande idéer som utvecklas till förfining, och redan under den första orkesterkonserten med Stockholmsfilharmonikerna, alltså husorkestern och festivalarrangören, blir det tydligt hur vissa tankegångar återkommer och utvecklas.

I Segel är orkestern uppdelad i sektioner – stråk, blås och slagverk, där de senare betonar rytm. De täta, diffusa, ackorden är svaga, men upprepas; det finns en klar struktur, man får tid att lyssna in sig på de finmaskiga strukturerna. Flügel är mer figurativt med arpeggion och korta skalor – något som återkommer i andra stycken – men även här finns ett tänkande i sektioner. Det är inte repetitivt, men motiven återkommer, upprepas. Ishjärta påminner i sin tur en del om Flügel med de täta, viskande ackorden som ställs jämte skalor och arpeggion som upprepas och en puls som hamras in. Mot slutet övergår det hela i en lång utdragen melodisk kontur.
I den uruppförda trumpetkonserten Medusa hörs åter de intrikata men attraktiva ackorden som ställs jämte puls, repetition och återtagna fallande skalmotiv. Trumpeten träder in med ett enkelt kvartsmotiv som återkommer längre fram samtidigt som den inte är så mycket solistisk som en integrerad del av helheten. Men precis som de övriga elementen i Medusa har soloinstrumentet en tydlig roll – man ser och hör vad som tecknas på den duk som är orkestern. Under detta lite längre stycke ges utrymme till tvärare kast med avsnitt som alluderar på såväl barock som andra musikhistoriska stilar.
Streich har skrivit förhållandevis många orkesterverk. Möjligen är de begränsningar som följer därmed, med en tidslängd på plus/minus tio minuter och många instrument, som gör att jag anser att hennes verkliga styrka trots allt ligger i de litet mindre formaten där tidslängden inte är lika normerande och Streichs fina instrumenteringar kan utmejslas med än större omsorg.
Konserten med olika formationer ur Norrköpings symfoniorkester inleds med Mantel, här hörs åter formeln puls och ackord, tydligt skiktat mellan slagverk och stråkar. Det mindre formatet gör att variationer och detaljer i klang blir än skarpare, man hör verkligen vart och ett av de enskilda instrumenten. Himmel är i liknande stil och med lätta, glesa insatser, men med större betoning på citat, allusioner och det rent melodiska.
Citat och allusioner är något som återkommer i flera verk och man kan förstå varför Streich valde ”extranummer” av – och känner sig besläktad med? – ”eklektiska” tonsättare som Mahler (Blumine) och Johann Strauss. Idén i Händeküssenmed en serie imaginära danser ur musikhistorien passar Streichs temperament särskilt bra. Här finns naturligt det rytmiska, de diffusa – ”var befinner vi oss i historien?” – klangerna och upprepningarna. Här känns det dessutom motiverat att hoppa mellan episoder, avsnitt och idéer, något som Streich generellt gärna gör. Ibland blir det dock nästan fånigt med direkta citat och anspelningar, som i gitarrkonserten Augenlider där Streich inte kan hålla sig från att citera direkt ur den mest kända spanska gitarrepertoaren. I övrigt är det dock ett mycket fint lågmält stycke där gitarren är en finkalibrerad beståndsdel av många och där klangen oscillerar i en stundvis Lachennmannsk abstraktion som får sina 18 minuter på sig att andas in för att i en lång båge långsamt andas ut.
I den avslutande konserten med KammarensembleN och Duo Hellqvist/Amaral har formatet krympt ytterligare och jag skulle vilja påstå att ju mindre formatet är, desto starkare framträder Streichs musikaliska styrkor.
Falter för soloviolin utgår ifrån rörelsen, koreografin. Under åtta minuter undersöker Karin Hellqvist med fjäderlätt stråktryck ”vingrörelser” i form av harmoniskt undersökande arpeggion över de fyra strängarna. De kompositoriska beståndsdelarna i form av rörelsen, arpeggiona och den harmonisk klangfärgen blir här ett. Safran med Duo Hellqvist/Amaral är på sätt och vis ett parallellstycke till solot, där fortsatta flageolettarpeggion i violin, ofta spelat col legno, ställs jämte det motoriserade pianot som upphäver gränsen mellan rytm, harmonik och brus.
Motoriserade instrument återkommer i Zucker, med KammarensembleN. Här hör och ser vi papperssnurror som roterar och knäpper i piano och stråk. Men det sker ljudsvagt, är inte pulserande snarare rytmiskt heterogent och med finkalibrerade undersökningar av klangerna. Francesca slutligen, det kanske finaste stycket som framfördes under festivalen, innebär ett fortsatt utforskande av klang, harmonik, rytm och puls utifrån arpeggion. Den nu lite större ensemblen och tidslängden bortåt 20 minuter möjliggör utvecklingen av en oerhört raffinerad komplex väv av just dessa parametrar och man ser och hör hur melodiska fragment i en utdragen vandring långsamt förflyttar sig runt mellan de olika instrumenten.
I mina kommentarer av de enskilda verken kan man möjligen indirekt utläsa en viss kritik. Den låter sig sammanfattas enligt följande: många av verken påminner om varandra, det händer rentav att de låter rätt lika. Samtidigt är den andra sidan av denna kritik att Streich har funnit en egen och särpräglad röst; hennes musik låter som bara hennes och ingen annans och det är ingen liten bedrift. Att musiken, trots den avancerade harmoniken och finskiktade instrumentationen och rytmiken görs tydlig, innebär att lyssnaren hålls på spänn. Det är en form av pragmatik som grundar sig i att hon vet vad hon vill åstadkomma och att hon har förmågan att genomföra/förverkliga det. Man förstår hur Streich komponerar och hör hur musiken klingar, på såväl mikro- som makronivå.
Andreas Engström