Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan

Första gången jag upplevde Dvořáks opera Rusalka var i Prag i slutet av 1990-talet. Efter en vecka i den tjeckiska huvudstaden hann jag mot slutet av vistelsen med två föreställningar på Nationalteatern. På fredagen såg jag först Rusalka och på söndagen som ett slags matinéföreställning Smetanas Brudköpet, en lite mer uppsluppen komisk opera om ett lantligt tjeckiskt bröllop.

Av Andreas Engström

Fortsätt läsa ”Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan”

Nya grepp för en ny publik – intervju med Emil Nilsson i Stockholms konserthus nystartade ungdomsråd

De vill öppna musikens värld för fler unga. Hör musikvetenskapsstudenten Emil Nilsson berätta om när Stockholms Konserthus testar ett ungdomsråd som ska locka nästa generation – och möter både engagemang, ambitioner och oväntade hinder.

Av Sara Shamloo Ekblad

”Alla är välkomna till musikens värld!” Så skriver Stockholms Konserthus på sin hemsida. Ungdomar upp till 26 år betalar halva priset för de flesta konserter. Trots den välkomnande intentionen och den ekonomiska subventionen kämpar Stockholms Konserthus med att locka fler unga besökare. Som ett led i det arbetet tog Konserthuset i fjol initiativ till att starta ett ungdomsråd.

Fortsätt läsa ”Nya grepp för en ny publik – intervju med Emil Nilsson i Stockholms konserthus nystartade ungdomsråd”

Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk

Av Andreas Engström

I Charlotte Brontës roman Jane Eyre från 1847 berättas historien om prästdottern som efter att ha förlorat sina föräldrar ändå lyckas få skolgång och utbildning. Hon får därefter anställning som barnflicka och privatlärarinna och gifter sig efter en del förvecklingar med sin arbetsgivare, den förmögne Mr Rochester. Han bär dock på en hemlighet som inte förrän över hundra år senare får sin förklaring av Jean Rhys.

Fortsätt läsa ”Vem var kvinnan på vinden i Jane Eyre? – Wide Sargasso Sea, ett postkolonialt portalverk”

Barn i kulturen – om värdet av skapande, etik och utbildning sett genom Suzanne Osten, Martha Nussbaum, bell hooks och Elisabeth Young-Bruehl

Av Mira Horovitz

Barn och unga växer idag upp i en orolig samtid. Många vittnar om psykisk ohälsa och bristande framtidstro. På flera håll i världen nedmonteras demokratin vilket också innebär att kulturlivet och vilket slags kultur medborgarna får tillgång till påverkas. Hur unga människors förmågor kan väckas och hur barn och unga blir delaktiga och får inflytande i samhälls- och kulturlivet är en av vår tids stora frågor. Mira Horovitz ger exempel på några kulturarbetare och författare och redogör för deras syn på hur unga tankar kan ta form, börja växa och få vingar.

Fortsätt läsa ”Barn i kulturen – om värdet av skapande, etik och utbildning sett genom Suzanne Osten, Martha Nussbaum, bell hooks och Elisabeth Young-Bruehl”

Längtans Arkitektur – en kritik av Nobel Center

Det framtida Nobel Center framställs ofta som ett hållbart och återhållsamt arkitektoniskt landmärke – men vad döljer sig bakom den strama fasaden? Med hjälp av Adornos estetik och modernitetens mörka arv granskar Simon Carlfjord byggnaden som mer än form: som ett sediment av vår tids konflikter, skuld och längtan efter försoning.

Av Simon Carlfjord

På den grafik som finns tillgänglig av Nobel Center visas hur den planerade tegelbyggnaden kommer inta en primär och dominerande roll i omgivningen runt Slussen. Huset blir en förlängning av de brant stupande klipporna i bakgrunden och en utvidgning av Södermalms topografi. Huset är fyrkantigt och sticker inte i ögat på betraktaren, snarare utmärker sig arkitekturen med en ovanlig stramhet som gränsar till det intetsägande.

Fortsätt läsa ”Längtans Arkitektur – en kritik av Nobel Center”

Istället för en neuropsykiatrisk etikett – erkänna det generationsöverskridande traumat!

Av Soly Erlandsson

Det råder en stark hegemoni i synen på barns psykiska hälsa och diagnostikens makt är stor. Stora resurser läggs på utredningar samtidigt som psykoterapeutiska insatser är lågprioriterade och blir, av politiska och ekonomiska skäl, utan finansiering. I stället för att beskriva barn som dysfunktionella och dela ut diagnoser, skulle barnpsykiatrins fokus kunna ligga på att tolka barnets rastlöshet och rotlöshet som ett uttryck för socialt utanförskap. Soly Erlandsson anser att studiet av psykisk ohälsa måste erkänna och förstå värdet och innebörden av det generationsöverskridande traumat.

Fortsätt läsa ”Istället för en neuropsykiatrisk etikett – erkänna det generationsöverskridande traumat!”

”Estniska är som balsam för själen” – Wendela Forneman Jobsson om estnisk körmusik och den sjungande revolutionen

Av Sara Shamloo Ekblad

Wendela Forneman Jobsson förtrollades tidigt av estnisk körmusik. Allt började 2009 då Wendela var tolv år och tillbringade en vecka i den estniska staden Pärnu. Efter några dagar i familjens hyrda lägenhet hittade hon en CD-skiva med estnisk körmusik. Körmusik var inget nytt för Wendela som gick i Adolf Fredriks musikklasser. Musiken som snart strömmade ut från högtalarna var det vackraste hon någonsin hade hört.

Fortsätt läsa ””Estniska är som balsam för själen” – Wendela Forneman Jobsson om estnisk körmusik och den sjungande revolutionen”

Musikens bildspråk – Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, en litauisk föregångare

Av Sonia Engström

Om man söker i den svenska dagspressens arkiv på litauern Mikalojus Konstantinas Čiurlionis namn, är skörden tunn. Bland de få träffar man får nämns namnet oftast blott som en parentes. Som exempelvis i Peter Cornells understreckare från 2020, där Čiurlionis beskrivs som en av alla konstnärer som kring förra sekelskiftet attraherades av ockultism och spiritismseanser. Eller i Sofia Lilly Jönssons recension av Östersjöfestivalens invigningskonsert 2011 där Čiurlionis symfoniska dikt Havet (Jūra) från 1907 beskrivs som fin ”men ooriginell”. Inte ens förra året, när Litauen firade 150-årsjubileet av Mikalojus Konstantinas Čiurlionis födelse, nämns han i svensk press. Det är inte utan att man känner viss sorg över att svenska läsare inte unnats få göra bekantskap med denna intressant a litauiska mångsysslare, ty han är en pärla som lätt bländar med sin tjuskraft. 

Mikalojus Konstantinas Čiurlionis: Sonata No. 3 (Ormens sonat)
Fortsätt läsa ”Musikens bildspråk – Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, en litauisk föregångare”

AI och den Andres Intelligens – AI i nytt ljus

Här föreslås ett nytt sätt att förstå AI – inte som teknik, utan som den Andres Intelligens. Med Jacques Lacans psykoanalys som lins utforskar Simon Carlfjord hur algoritmer omformar subjektivitet, mening och självbild. En text om rivalitet, hallucinationer och det riskabla men också absolut nödvändiga i att brottas med den nya Andre.

Av Simon Carlfjord

Samtalet kring AI är inte enbart en teknisk frågeställning utan en central angelägenhet för hela humanioran. Den tekniska utvecklingen tvingar fram existentiella frågor som i sin tur kräver en djupgående analys. Här föreslår jag att man skulle kunna använda Jacques Lacans psykoanalys som grund för att skapa nya konceptuella verktyg. Genom att ge termen AI den nya språkliga dräkten ”den Andres Intelligens” kan en fördjupad psykologisk förståelse för denna tekniska innovation etableras.

Illustration: AI.
Fortsätt läsa ”AI och den Andres Intelligens – AI i nytt ljus”

Sex frågor om poesi till Desidera Jungelin

Från och med det här numret, 1 2026, intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I detta nummer medverkar Desideria Jungelin med två dikter.

Av Sara Shamloo Ekblad

Hur skulle du beskriva din poesi?

Färgstark, ärlig, ibland hård, ibland mjuk. Jag tycker om kontraster. Funktionsrätt
är viktigt för mig för det är ett perspektiv som ofta glöms bort.

Fortsätt läsa ”Sex frågor om poesi till Desidera Jungelin”

Hur fan hamnade vi här – att slarvig tevejournalistik formar bilden av vårt kulturarv?

Svensk public service riskerar att urholka sitt förtroende när programledare utan fördjupad kunskap får definiera komplexa samhälls- och kulturfrågor. Den senaste tidens skildringar av nämndemannasystemet och porträttet av pianisten Jan Johansson visar hur slentrianmässiga förenklingar och felaktigheter sprids till miljonpublik – och lämnar både experter och tittare förbryllade.

Av Petra Werner

Jag råkade för ett år sedan hamna framför ett teveprogram som jag inte tidigare hört talas om; Hur fan hamnade vi här, och fick då ta del av en både påfallande banal och pinsamt okunnig vidräkning av nämndemannabegreppet. En, för mig då okänd, person vid namn Messiah Hallberg går i detta program i all hast igenom begreppets bakgrund och nedgör på ett otroligt raljerande, och dessutom okunnigt och felaktigt sätt, hela idén med nämndemän. Han låter också diverse allmänhet yttra sig, gärna på en lätt skrattretande dialekt och visar på alla sätt hur otroligt galet och närmast sinnessjukt detta med nämndemän är. Då jag själv hade varit nämndeman i åtskilliga år såväl i förvaltningsrätt som i tingsrätt så fick jag nästan en chock av denna, i svensk public service, uppvisning i okunskap och bristande respekt för en viktig samhällsfunktion, där jag dessutom inte kände igen en enda detalj i det timslånga programmet.

Fortsätt läsa ”Hur fan hamnade vi här – att slarvig tevejournalistik formar bilden av vårt kulturarv?”

Möte med Medea på Opera RARA

Av Sonia Engström

På Opera RARA, en operafestival som ägt rum i Kraków under de gångna veckorna, har jag mött den starka Medea i två olika versioner. Den ena gången jag fick tillfälle att bekanta mig med henne var i gårdagens uppsättning av Georg Friedrich Händels opera Teseo (HWV 9), som framfördes första gången 1713. I denna version är Medea gift med kungen Egeo, men är förälskad i ynglingen Teseo. Han är däremot inte intresserad av Medea utan har kärat ner sig i prinsessan Agilea. Sin vana trogen blir Medea rasande och ska bränna ner Aten, men hon avslöjas och tvingas fly med sitt gyllene ekipage draget av eldsprutande drakar. Operan är oerhört vacker, med flera förtjusande arior, men dessvärre framförs den inte särskilt ofta.

Fortsätt läsa ”Möte med Medea på Opera RARA”

Is it possible to move on after the Holocaust? A psychological perspective on the ongoing disaster in Gaza.

By Soly Erlandsson

Soly Erlandsson, Untitled, 1983. Chalk on watercolour canvas. Inspired by the author’s
Involvement in Amnesty. 

“Why can we never stop worrying about Nazism?” That question begins Birgitta Almgren’s highly readable book about Sweden and Nazi Germany: The Dream of North. Nazi infiltration 1933–1945 (Carlssons, 2005). Her question is justified and relevant to me, since Nazi Germany’s crimes against the Jews of Europe have never left me unmoved, despite the years that have passed. On my bookshelf are rows of books about the Second World War, about Hitler’s grandiose ideas of a thousand-year empire, about how people who were considered inferior and did not belong to the Aryan race were forcibly transferred to concentration and labour camps in Germany and occupied Austria, France and Poland. Despite reading detailed, expert and deeply shocking accounts of Nazi Germany, and the unforgivably cruel treatment of European Jews, I have never been able to fully understand how this could continue – in full view, in front of an open curtain – for so many years. 

Fortsätt läsa ”Is it possible to move on after the Holocaust? A psychological perspective on the ongoing disaster in Gaza.”

Ecosystems in crisis – Who takes responsibility for our future, and can the balance be restored?

How do our choices and political decisions affect the balance of nature? What does sustainable development mean in practice – and are we prepared to make the choices and sacrifices required to save our planet? Soly Erlandsson discusses our contemporary relationship to the environment, drawing on Georg Henrik von Wright’s eco-philosophy.

By Soly Erlandsson

Humans’ role in nature is pale and not at all prominent. Surely it is meant that we should, to some extent, merge with our origins? In ourselves, we are not strong. Therefore, we take our strength from the surrounding elements – a kind of human chlorophyll, which gives us colour and nourishment (Foto: privat. Text: Soly Erlandsson, 1973).
Fortsätt läsa ”Ecosystems in crisis – Who takes responsibility for our future, and can the balance be restored?”