Med utgångspunkt i barndomens möten i dockmakarverkstaden och 1960-talets experimentella teater minns Petra Werner en konstnär som var allt annat än vilse i pannkakan – och som talade till barn utan att någonsin förenkla världen.
Av Petra Werner
Staffan Westerberg är död. Den 23 juni lämnade han jordelivet, 92 år gammal. Som om det vore möjligt.
Han har alltid haft en sorts odödlighet över sig. Dels som kulturpersonlighet, som teatermänniska och berättare. Dels som barnens röst.
På teve var han verksam från 1960 ända till 2001, även om tyngdpunkten låg på de första tre decennierna. Tidigt såg han televisionen som ett idealiskt sammanhang för sin konstnärliga verksamhet: små miniatyrteatrar i varje hem, möjliga att befolka och att tala genom direkt till barnen. Men hans verkliga plattform var teatern. Genom livet gjorde han otaliga uppsättningar av alla möjliga slag, med olika samarbetspartners och på många scener runt om i landet. Staffan Westerberg var ett fenomen.
I mitt liv hade han emellertid en alldeles speciell plats. Under 1960- och 1970-talen var han nära vän till mina föräldrar. Tillsammans med min far, jazzmusikern, genomförde han ett flertal projekt. Ibland var han också barnvakt åt mig, hemma hos sig, i sin dockmakarverkstad. Hans hem bestod på den tiden av några mindre rum att sova och äta i, och ett stort rum med alla dockor. Där rådde strikta regler, eftersom en del av varelserna var ömtåliga eller snart skulle medverka i någon pjäs, men det var samtidigt väldigt fritt. Som vuxen har jag ibland reflekterat över att han lät en femåring utforska hans arbetsmiljö tämligen obevakat.
”Jag minns att jag uppfattade honom som lite sorgsen ibland. Som om hans annars alltid så transparenta kanal tillfälligt fördunklades. Vid dessa tillfällen försökte jag med mina barnsliga medel möta hans ledsna ögon genom att rita något till honom. Strax var han där igen, närvarande på sitt stillsamma sätt.”
Varje yta befolkades av gestalter av alla slag, talande skor, gnällande sophinkar, kikande fingervantar och grymtande vedträn. En del av dockorna var enorma och hängde i taket med huvudena sakta vajande. Staffan talade med mig som med en vän och jag var oavlåtligt fascinerad av den inre värld som han öppnade för mig. Jag minns att jag uppfattade honom som lite sorgsen ibland. Som om hans annars alltid så transparenta kanal tillfälligt fördunklades. Vid dessa tillfällen försökte jag med mina barnsliga medel möta hans ledsna ögon genom att rita något till honom. Strax var han där igen, närvarande på sitt stillsamma sätt.
Jag var annars van vid pappas musikerkompisar som alla var mer kroppsliga, antingen kramiga och snälla, eller bullriga och skrämmande, men alltid fysiskt manifesterade. Staffan var inte kropp överhuvudtaget. Han var en ande, en tanke, en röst. Helt rimligt och lättillgängligt för ett barn att förhålla sig till. Jag minns känslan som en sorts absolut jämlikhet, utan diskrepanser mellan liten och stor eller gammal och ung.
Staffan och min far samarbetade i flera år med gemensamma teaterföreställningar där min far stod för musiken men också var aktivt deltagande i det sceniska skeendet. Det var alltid experimentellt, improvisatoriskt och helt fritt. Publiken kunde delta precis som den ville, och man visste aldrig vad som skulle hända. Efter ett par mindre föreställningar framförde de 1965 en pjäs tillsammans med Lars Forssell, baserad på dennes texter. Året därpå gjorde de sin första barnteaterföreställning, Clownen Beppo, skriven av Else Fisher. Staffan regisserade och scenograferade och min far gjorde musiken.
”Än i dag är den sommaren tydlig för mig: Jättens burkiga röst som ljöd över Galejan, den snälla karusellskötaren som lät mig åka om och om igen medan jag betraktade alla ryggar i publiken som omgav min pappas och Staffans pjäs.”
Jag minns denna föreställning väl. Historien kretsade kring Beppo, en pojke som arbetade som clown på en cirkus. Berättelsen blandade traditionell teater med cirkusmagi och vi barn i publiken fick följa alla oväntade händelser som utspelade sig både i manegen och bakom kulisserna. I dag vet jag att min fars musik bröt mot den tidens traditionella, ofta lite tillrättalagda barnvisor. Hans experimentella jazzmusik och improvisatoriska pianostil gav, har jag förstått som vuxen, cirkusmiljön en modern, lite skev och mycket levande ljudbild.
Under sommaren 1968 spelade Staffan och min pappa pjäsen Jätten vid planket på Galejan på Skansen. Som sexåring var jag där nästan dagligen. Jag upplevde mycket på egen hand medan de var på scen. Pjäsen rörde sig kring den stora, mystiska Jätten som interagerade med publiken. Genom dialogen mellan karaktärerna och min fars musikaliska inslag skapades en poetisk och stundtals absurd värld. Vi barn i publiken bjöds in i en filosofisk lek som blandade stort allvar med humor och fantasi. Än i dag är den sommaren tydlig för mig: Jättens burkiga röst som ljöd över Galejan, den snälla karusellskötaren som lät mig åka om och om igen medan jag betraktade alla ryggar i publiken som omgav min pappas och Staffans pjäs. Platsen är för mig evigt magisk. I dag, mer än femtio år senare, jobbar min yngste son på Galejan.
Men kanske minns jag ändå särskilt när jag fick vara med om att utforma ett teaterprogram till föreställningen Spektakel. Det var ganska slumpmässigt, jag satt med min far och Staffan vid något bord, kanske på ett café, och de slängde fram papper åt mig. Här, sa de. Rita Spektakel! Det skulle komma att bli en väldigt expressiv och avantgardistisk uppsättning med dockor, scenografi, vardagsföremål, aktörer och en musikant som interagerade improvisatoriskt i dialog med publiken. Spektakel riktade sig till både barn och vuxna. Den rörde sig i det gränsland som senare kom att definiera hela Westerbergs konstnärskap: barnets absoluta allvar ställt mot vuxenvärldens stela logik.
”Den speciella aura av odödlighet som jag särskilt minns kan ha sin grund i att han upplevde döden som ständigt närvarande … Döden känns ofta närvarande i hans produktioner, bland annat genom hur gränsen mellan levande och döda ting gärna suddas ut.”
Samarbetet mellan min far och Staffan under 1960-talets framväxande happening- och avantgarde-era var intensivt. De fann varandra i en gemensam kärlek till det respektlösa, det absurda och det djupt lekfulla. Min far, med sin bakgrund i jazzen men även i den tidiga Pistolteaterns fria happenings, fungerade som kompositör, musiker och skådespelare i flera av Staffans mest nyskapande uppsättningar och tidiga tv-experiment, som till exempel Vi slappa: ett jazzmusikaliskt mellanspel för tonåringar (1963) och Bråkiga teatern (1968).
Jag vet inte varför, men en dag var han borta ur våra liv. Mina föräldrar kunde vara svåra; kanske hade de sårat honom. När jag 2016 skrev en avhandling om svensk tevehistoria skickade jag den till honom, och då ringde han mig. Vi talade länge. Han försäkrade att det inte fanns någon sådan bakgrund, utan att kontakten bara hade runnit ut i sanden. Jag vet fortfarande inte.
Den speciella aura av odödlighet som jag särskilt minns kan ha sin grund i att han upplevde döden som ständigt närvarande. Det berodde mycket på att han under barndomen förlorade sin bror. Döden känns ofta närvarande i hans produktioner, bland annat genom hur gränsen mellan levande och döda ting gärna suddas ut.
Hur som helst, han har en oerhört stark plats i min historia. Jag var med i en musikalisk improvisationsgrupp i många år, Altair. Vid en av våra improvisationer tog jag upp den här väldigt fina sången från ett av hans program: ”I en ask, i en ask, i en ask, där bor du, där bor jag … och där bor herr Ingenting …”
Petra Werner är musiker, musikterapeut, filmvetare och bildkonstnär. Hon disputerade i estetik 2016 med avhandlingen Ett medialt museum. Lärandets estetik i svensk television 1956–1969 och har ställt ut som bildkonstnär sedan 2006.