Sommarens semesterresa med familjen gick till London, under resan hade jag förmånen att kunna besöka några av stadens museer. Tre utställningar. National Gallery, Transport Museum och V&A East berörde i synnerhet. Dessa utställningar fick mig att i sommarens värme fundera över förhållandet mellan teknik och människa även i vår tid.
National Gallery, Turner
För att spara energi valde jag att inte se mycket på National Gallery utan vilade ögonen i golvet, för att med skyndsamma steg röra mig mot Turner-avdelningen. Först där tittade jag upp och kunde betrakta Rain, Steam and Speed (1844). Under senare år har Turner mer och mer berört mig, och knappt någon annan berör mig som Turner. Hos Turner finns en suddig mänsklig blick som är fullt närvarande tillsammans med tekniken.Turner kisar mot civilisationen och en annan bild framträder. En form av tydlighet som visar suddigheten.
Varför berörs jag så av denna tavla? Kanske för att Turner målar ånga med en så romantisk och dramatisk blick. Tidig industrialisering hade en fysisk dimension: ånga och rök. Denna fysikalitet i tekniken skapar en projektionsyta att experimentera med. En materialitet att göra uppror mot. I The Fighting Temeraire (1839) målas skorstenens rök i samma toner som solnedgången. Den nya kolbaserade tekniken är stark och självklar, ändå är det en solnedgång som skapas. Är det en sorgsenhet? en profetisk bild?
The Transport Museum, Edward McKnight Kauffer
London Transport Museum visar under sommaren en posterutställning från kollektivtrafikens historia. Många i förstklassig art déco-stil. Så även denna tavla från 1931 av Kauffer. Postern visar stiliserat en närmast mytologiserad kraftestetik. Jag slås av en tystnad som krupit sig in i tekniken. Starkare, men också tystare och renare. Denna renhet och tystnad fanns inte hos Turner. Kaufer kan således inte peka mot muskelkraft som den mytologiska drivkraften, det är nerverna. Power – the nerve centre of London’s Underground. Ångan har internaliserats, den syns inte längre istaden. I Kauffers tunnelbana är kraften dold, men därmed kan man inte heller direkt interagera med kraften. Kraften bär mig genom Londons tunnelbana på samma sätt som mitt nervsystem är osynligt för mig själv.
Kate Crawford, Vladan Joler. The Anatomy of an AI system, V&A East
På V&A:s permanenta utställning Why We Make, slås jag av monumentaliteten och aktualiteten i Kate Crawfords och Vladan Jolers verk The Anatomy of an AI system (2022). Verket illustrerar de bakomliggande processerna för enAmazon Echo apparatur, lika stort som en vägg, på svart bakgrund med vit liten text. Konstverket går att uppleva på internet (https://anatomyof.ai/). Verket är likt en karta till den materiella verkligheten långt bort från min vardag. Min vardag i molnet. Medan Turner hade ånga och rök har jag ett moln i fickan.
Verket låter det osynliga molnet bli synligt i all sin komplexitet – och jag vet inte vad jag ska göra med informationen. Verket ärotydligt och tydligt på samma gång, precis som Rain, Steam and Speed. Hjärnans suddighet och teknikens klarhet upplevs samtidigt. En sublim senmodernitet.
Jag dras till verket men tröttas ut av överinformationen. I det nästkommande verket – Calculating Empires, A Genealogy of Technology and Power Since 1500 – framträder överinformationen ännu tydligare. Det uppstår en slags hjärndimma, det blir för mycket att ta in.
”Turner målade en samexistens av suddig blick och klar teknik. Hur skulle denna suddiga blick se ut idag? Finns det ett romantiskt skimmer som är möjligt att lägga över den artificiella intelligensen?”
Båda verken bär en dystopisk ton, likt röken i The Fighting Temeraire målades isamma färg som solnedgången, tycks AI målas i samma färger som undergången. Samtidigt är den teknikalitet som målas i diagrammet själva byggblocken just för en framtida romantik. Jag känner en avundsjuka mot Turner som i ångan hade en materialitet att brottas med, medan mina moln drar sig undan till datacenter på okänd ort. Molnsamhället är tyst och rent på ytan.
Avslutande reflektion
En samtida romantik kanske inte kan nöja sig med att bara göra det osynliga synligt – om allt som då skulle visualiseras är diagram och algoritmer. Men de digitalamolnen får inte heller existera utanför det estetiskas ram. Turner målade en samexistens av suddig blick och klar teknik. Hur skulle denna suddiga blick se ut idag? Finns det ett romantiskt skimmer som är möjligt att lägga över den artificiella intelligensen?
Simon Carlfjord är tunneldesigner och konstruerar pelare och valv i underjorden. Läs fler artiklar av Simon Carlfjord här!
