Av Andreas Engström
You didn’t try to call me, why didn’t you try?
I’m so lonely
No matter who I take home, I keep calling your name
Texten skulle kunna vara hämtad från en generisk kärlekslåt, men så är det frasen som stör lite – ”No matter who I take home”. Låten är ”You didn’t try to call me” med det fiktiva bandet Ruben and the Jets, som i själva verket är The Mothers of Invention, alltså Frank Zappas band. Plattan Cruising with Ruben and the Jets som kom ut i december 1968 utgörs av korta låtar i doo-wop-stil, eller som bandet beskriver det i skivkonvolutet, ”greasy love songs”. Smöriga kärlekslåtar, säger de. Likväl har de komponerat, spelat in och gett ut dem: ”because we really like this kind of music”.

Frank Zappa har återkommande uttryckt sin kärlek till denna uramerikanska vokala pop, doo-wop. Det är också en ingrediens på flera av hans album, men aldrig har det varit ett helt koncept som här. Cruising with Ruben and the Jets är nu inte bara en kärleksförklaring till en genre. Det är ett tidigt exempel på hur ironi och parodi hittat in i och fungerar som ett konceptuellt element i rockmusiken. Ta låten ”Later that Night” till exempel. Mot bakgrunden av ett minimalistiskt komp där trummor slår an en tvåtakt i ett slags marschtempo, på vilket vilar pianots växling mellan två ackord genom ett envetet hamrande av treklanger i grundläge. Falsettmelodin understöds av ett par onomatopoetiska basar som liksom rapar fram gutturala svarsljud. Stilsäkert men överdrivet. Parodiskt men inte så lång från verklighetens doo-wop. Och som sagt även en kärleksförklaring till denna.

Crusing with Ruben and the Jets ingår i konceptet No commercial potential som även innefattar de mer avantgardistiska skivorna Uncle Meat och Lumpy Gravy samt We’re only in it for the money, som släpptes i mars 1968. Här står hippie-eran och den psykedeliska musiken i skottgluggen – albumet är knappast en kärleksförklaring på samma sätt som Ruben. Zappa har vid upprepade tillfällen uttryckt sin avsky mot hipperörelsen och droger och skivan är även en skarp attack mot den kommersiella exploateringen av ungdomskulturen. Texterna pendlar mellan ironiska betraktelser och nedlåtande kommentarer kring företeelser runt hippiekulturen. Detta återspeglas i det musikaliska utan att det för den skull handlar om samma musikironiska maskerad som i Ruben. Zappa och de hypervirtuosa musikerna i The Mothers rör sig eklektiskt över musikformerna och var vid tiden en av de verkligt progressiva och experimentella grupperna. Samtidigt var de inte opåverkade av sin samtid utan var också en del av samtidens psykedeliska sound. B-sidans långa instrumentala stycke kan lika mycket tolkas som en musikalisk kommentar till en LSD-tripp som det är ett av bandets många försök att musikalisk experimentera och tänja på gränserna, här genom en arsenal av instrument där klangvärlden utvidgats med elektronisk manipulation och bandexperiment och i sin utsträckning bildar ett slags kollage. Parodin och kritiken genom ironi understryks och manifesteras istället som starkast i texterna samt genom LP-konvolutet som är en direkt pastisch på Beatles Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band från året innan.
Utan tvekan är detta två tidiga exempel på hur ironi, parodi och satir bildar ett koncept i rockmusiken. The Mothers två album är kommentarer på samtidsmusiken – doo-wop var fortfarande en samtida genre och båda plattorna tillkom mitt under psykedelians explosionsartade utveckling. Zappa har hävdat att humorn har en viktig plats i musiken. Oavsett om man tycker det här rör sig om lyckad humor eller ej så är den manifest – i det klingande, i text och i visuellt koncept. Man kan samtidigt fråga sig varför Zappa och hans band med dessa hyperkompetenta musiker väljer att skoja och ploja och därigenom delvis dölja sina faktiska konstnärliga strävanden – för tar man denna musik verkligen på allvar? Kanske ska man se detta för vad det faktisk är, en i högsta grad US-amerikansk kulturyttring med musiker lika drivande inom motkulturen som de är stöpta i ett kommersiellt tänkande. Eller som de frågar sig i en pratbubbla på det tecknade konvolutet till Cruising with Ruben and the Jets: ”Is this the Mothers of Invention recording under a different name in a last ditch attempt to get their cruddy music on the radio?” Halva sanningen är nog denna: Klart att vi gör det för pengarna!

Andreas Engström är kritiker och redaktör för Kokpunkten I Critical Point
LÄS MER I DETTA NUMMER:
Petra Werner: Med information från andra dimensioner – Skräckfilmsgenren och teveserien Skräckens hus
Sonia Engström: Stygnen som håller ihop nationen – vysjyvankan, folkdräkten som protest mot Moskva
Soly Erlandsson: Att synliggöra människovärdet – Vredens druvor i språkdräkt och scenisk gestaltning
Andreas Engström: Plingeling – Olle Bonniér och musiken
Mickaela Persson: Dikter – ur ”Videfläta”
Xénie Bertell: Tre dikter – ”Sidenfingrar”, ”Äppeltider” och ”Gräddnos”
Eli Friedrich Getreu: Eli Getreus Dagbok del III – England 12 maj till 5 juni 1939
Øyvind Vågen: Tre städer vid vattnet – Oslo, Trieste & Venedig