Det råder en stark hegemoni i synen på barns psykiska hälsa och diagnostikens makt är stor. Stora resurser läggs på utredningar samtidigt som psykoterapeutiska insatser är lågprioriterade och blir, av politiska och ekonomiska skäl, utan finansiering. I stället för att beskriva barn som dysfunktionella och dela ut diagnoser, skulle barnpsykiatrins fokus kunna ligga på att tolka barnets rastlöshet och rotlöshet som ett uttryck för socialt utanförskap. Soly Erlandsson anser att studiet av psykisk ohälsa måste erkänna och förstå värdet och innebörden av det generationsöverstigande traumat.
Wendela Forneman Jobsson förtrollades tidigt av estnisk körmusik. Allt började 2009 då Wendela var tolv år och tillbringade en vecka i den estniska staden Pärnu. Efter några dagar i familjens hyrda lägenhet hittade hon en CD-skiva med estnisk körmusik. Körmusik var inget nytt för Wendela som gick i Adolf Fredriks musikklasser. Musiken som snart strömmade ut från högtalarna var det vackraste hon någonsin hade hört.
Du folkkära välfärd. Minns du alla löften du än gång stod för? Att ingen skulle falla mellan stolar, Att ingen skulle bäva för morgondagen i sin säng. Att ingen skulle sakna just stolar och sängar? Minns du tiden då du räknades som inredning, en trygg soffa av självklarhet.
Om man söker i den svenska dagspressens arkiv på litauern Mikalojus Konstantinas Čiurlionis namn, är skörden tunn. Bland de fåtal träffar man får nämns namnet oftast blott som en parentes. Som exempelvis i Peter Cornells understreckare från 2020, där Čiurlionis beskrivs som en av alla konstnärer som kring förra sekelskiftet attraherades av ockultism och spiritismseanser. Eller i Sofia Lilly Jönssons recension av Östersjöfestivalens invigningskonsert 2011 där Čiurlionis symfoniska dikt Havet (Jūra) från 1907 beskrivs som fin ”men ooriginell”. Inte ens förra året, när Litauen firade 150-årsjubileet av Mikalojus Konstantinas Čiurlionis födelse, nämns han i svensk press. Det är inte utan att man känner viss sorg över att svenska läsare inte unnats få göra bekantskap med denna intressanta litauiska mångsysslare, ty han är en pärla som lätt bländar med sin tjuskraft.
Här föreslås ett nytt sätt att förstå AI – inte som teknik, utan somden Andres Intelligens. Med Jacques Lacans psykoanalys som lins utforskar Simon Carlfjord hur algoritmer omformar subjektivitet, mening och självbild. En text om rivalitet, hallucinationer och det riskabla men också absolut nödvändiga i att brottas med den nya Andre.
Samtalet kring AI är inte enbart en teknisk frågeställning utan en central angelägenhet för hela humanioran. Den tekniska utvecklingen tvingar fram existentiella frågor som i sin tur en kräver djupgående analys. Här föreslår jag att man skulle kunna använda Jacques Lacans psykoanalys som grund för att skapa nya konceptuella verktyg. Genom att ge termen AI den nya språkliga dräkten ”den Andres Intelligens” kan en fördjupad psykologisk förståelse för denna tekniska innovation etableras.
Från och med det här numret, 1 2026, intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I detta nummer medverkar Desideria Jungelin med två dikter.
Hur skulle du beskriva din poesi?
Färgstark, ärlig, ibland hård, ibland mjuk. Jag tycker om kontraster. Funktionsrätt är viktigt för mig för det är ett perspektiv som ofta glöms bort.
Svensk public service riskerar att urholka sitt förtroende när programledare utan fördjupad kunskap får definiera komplexa samhälls- och kulturfrågor. Den senaste tidens skildringar av nämndemannasystemet och porträttet av pianisten Jan Johansson visar hur slentrianmässiga förenklingar och felaktigheter sprids till miljonpublik – och lämnar både experter och tittare förbryllade.
Av Petra Werner
Jag råkade för ett år sedan hamna framför ett teveprogram som jag inte tidigare hört talas om; Hur fan hamnade vi här, och fick då ta del av en både påfallande banal och pinsamt okunnig vidräkning av nämndemannabegreppet. En, för mig då okänd, person vid namn Messiah Hallberg går i detta program i all hast igenom begreppets bakgrund och nedgör på ett otroligt raljerande, och dessutom okunnigt och felaktigt sätt, hela idén med nämndemän. Han låter också diverse allmänhet yttra sig, gärna på en lätt skrattretande dialekt och visar på alla sätt hur otroligt galet och närmast sinnessjukt detta med nämndemän är. Då jag själv hade varit nämndeman i åtskilliga år såväl i Förvaltningsrätt som i Tingsrätt så fick jag nästan en chock av denna, i svensk public service, uppvisning i okunskap och bristande respekt för en viktig samhällsfunktion, där jag dessutom inte kände igen en enda detalj i det timslånga programmet.
Soly Erlandsson, Untitled, 1983. Chalk on watercolour canvas. Inspired by the author’s Involvement in Amnesty.
“Why can we never stop worrying about Nazism?” That question begins Birgitta Almgren’s highly readable book about Sweden and Nazi Germany: The Dream of North. Nazi infiltration 1933–1945 (Carlssons, 2005). Her question is justified and relevant to me, since Nazi Germany’s crimes against the Jews of Europe have never left me unmoved, despite the years that have passed. On my bookshelf are rows of books about the Second World War, about Hitler’s grandiose ideas of a thousand-year empire, about how people were considered inferior and did not belong to the Aryan race, were forcibly transferred to concentration and labour camps in Germany and occupied Austria, France and Poland. Despite reading detailed, expert and deeply shocking accounts of Nazi Germany, and the unforgivably cruel treatment of European Jews, I have never been able to fully understand how this could continue – in full view, in front of an open curtain – for so many years.
How do our choices and political decisions affect the balance of nature? What does sustainable development mean in practice – and are we prepared to make the choices and sacrifices required to save our planet? Soly Erlandsson discusses our contemporary relationship to the environment, drawing on George Henrik von Wright’s eco-philosophy.
By Soly Erlandsson
Humans’ role in nature is pale and not at all prominent. Surely it is meant that we should, to someextent, merge with our origins? In ourselves, we are not strong. Therefore, we take our strengthfrom the surrounding elements – a kind of human chlorophyll, which gives us colour andnourishment (Photo & text by the author of the article,, 1973).Fortsätt läsa ”Ecosystems in crisis – Who takes responsibility for our future, and can the balance be restored?”
Angående det senaste stora internetfenomenet (Jockiboy/Joakim Lundell/Chribba mfl) – är det någon som liksom jag förgäves försökt hitta en verklig debatt? Det är rätt anmärkningsvärt hur långt vi har låtit det gå. Hur mycket makt vi har givit internet och dess ansiktslösa massor. Hur mycket vi låter oss förvirras och lyssnar på prat än hit, än dit, om ”ett barns rätt till sina egna barndomsminnen”, ”han hade minsann bara fabricerat dessa minnen” eller ”ägna för faan ingen tid åt de där skithögarna!”
I sin nya krönika skriver Sonia Engström om när hon för första gången blev bjuden på borsjtj i Ukraina och hur stämningen tillfälligtvis sjönk när hon råkade kalla denna rödbetssoppa för rysk. Borsjtj är dock, som författaren också skriver, en kulturprodukt som från Ukraina snabbt spreds i öster- och söderled – och i samma veva omtolkades, eller utvidgades, maträttens kulturhistoria.
Vi ska inte här ytterligare sammanfatta Sonia Engströms text – den får ni istället gärna avnjuta i sin helhet i detta nummer. Däremot drar vi gärna parallellen mellan matkultur och hur vi tänker med Critical Point. Precis som maträtter ses som den kulturprodukt som har bäst förmåga att röra sig över gränser och blandas med nya ingredienser, strävar vi i Critical Point efter att låta tankarna, ämnena och artiklarna röra sig över vidsträckta områden. På så vis har vi funnit receptet till en form av kulturtidskrift och ämnessammansättning som svårligen låter sig finnas någon annanstans i Sveriges kulturtidskriftsflora. Några exempel:
I detta nummer tar Soly Erlandsson i en ytterligare essä sig an ett omfattande ämne, nämligen vårt ekosystem. Med utgångspunkt i George Henrik von Wrights filosofi samt hur människan genom historien förhållit sig till naturen som antingen läromästare och gud eller som något man bör tukta och ta kontroll över, diskuterar Erlandsson synen på utveckling, ekonomi, politik och vilka val och uppoffringar som krävs för att vi ska kunna rädda vår planet. En annan av våra flitiga författare, Petra Werner, återkommer i detta nummer med en essä där hon genom ett porträtt av filmaren Erik M. Nilsson ger fördjupande perspektiv på den svenska tv- och filmhistorien. Efter att i förra numret tittat närmare på den konstnärliga och ikonografiska utsmyckningen av några kyrkor i Stockholm, gräver Simon Carlfjord vidare där han står som konstruktör av pelare och valv i betong under jord, med en analys av stenen som kulturartefakt och meningsbärande element inom arkitekturhistorien.
Så tyvärr, vi har liksom inte plats för eller lust att diskutera vare sig Joakim Lundell, Epsteinbreven eller ge ett bidrag till diskussionen om ”indiekillens återkomst”. För detta hänvisar vi till dagstidningarnas kultursidor. Vårt mål har nämligen från första numret varit att presentera och fördjupa oss i allt det andra. Andra ämnen, nya röster, oväntade perspektiv. Några exempel:
I detta nummers konstblock diskuterar José Miguel Tur sin verksamhet och roll som museivärd. Vad innebär det att utföra sina arbetsuppgifter? På vilket sätt är man därmed medskapare till en ”teater-museologisk upplevelse” på den performativa plats som ett konstmuseum är? En museivärd är ständigt i dialog med besökarens och ens egna minnen, erfarenheter och upplevelser – och är således med att skapa dem. Och som en coda på konstblocket och sökandet vid sidan av allfarvägarna recenserar Andreas Engström en utställning och bok om konstnären Lars Fredrikson – en unik konstnär som tre decennier efter sin död med utställningen på Malmö Konsthall och Jonas (J) Magnussons bok kommit att inta en plats i den svenska konsthistorien.
Vi har också glädjen att välkomna ytterligare två nya skribenter: Maud Häger som återknyter till temat kultur på landsbygden i en artikel om folk- och hembygdsdräkter. Samt Mira Horovitz som normkritiskt närmar sig ämnet relationer. Slutligen bjuder vi som vanligt på ett avsnitt, det femte, ur Eli Getreus flyktingdagbok och på ett block med dikter, den här gången i översättning. Förutom en trio dikter av Ursula Le Guin presenteras tre samtida norska poeter – Rebecca Kjelland, Sigurd Helseth och Kjell Heggelund – med varsitt urval i översättning av Øyvind Vågen.
Med detta nummer inleder vi även en serie där vi presenterar några av den klassiska musikens mest berömda verk och verkformer för kyrkan. Lagom till jul inleder vi med ett av J. S. Bachs större verk, Juloratoriet.
Andreas Engström, Sara Shamloo Ekblad & Øyvind Vågen (ansv. utgiv.)
Tänk dig en trång buss i Kyjivs utkanter någon gång i början på detta sekel. Mot bussens fönsterrutor strömmar små isiga droppar av något som förefaller vara ett mellanting mellan regn, is och snö. Dropparna, eller vad det nu kan vara, gör det svårt att fokusera på det som finns utanför rutan. Husen, människorna och bilarna har förvandlats till suddiga fysionomier som planlöst flyter in och ut ur varandra.
Hur påverkar våra val och politiska beslut naturens balans? Vad innebär hållbar utveckling i praktiken – och är vi beredda att göra de val och uppoffringar som krävs för att rädda vår planet?Soly Erlandsson diskuterar med avstamp i George Henrik von Wrights ekofilosofi vår tids förhållande till miljön.
Av Soly Erlandsson
Människans roll i naturen, blek och inte alls framträdande. Visst är det väl meningen, att vi till endel ska smälta samman med vårt ursprung? I oss själva är vi inte starka. Därför tar vi vår styrka från omgivande element – ett slags mänskligt klorofyll, som ger oss färg och näring. Foto & text artikelförfattaren 1973Fortsätt läsa ”Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?”
Här får vi följa med in Eric M. Nilssons unika dokumentära värld, där gränserna mellan essä, poesi och kritik suddas ut. Genom experimentella grepp och oväntade perspektiv utmanar Nilsson både publikens vanor och dokumentärfilmens regler. Följ med på en resa genom svensk televisions mest nyskapande period – och möt en filmskapare som ständigt gör världen ny.
Stenen är i sig ett medium för sin tillkomsthistoria och sitt kemiska innehåll. Hur kan då sten genom bearbetning också bli ett meningsbärande element? Genom sin hårdhet och styrka kan sten skulpteras till ett medium för att kanalisera eller förkroppsliga en civilisations värderingar.
Av Simon Carlfjord
Konstakademin Stockholm från ”Stenen i Tiden”, Riksantivarieämbetet
Greker och egyptier använde inte sten enbart som dekoration; deras religiösa kulturer strävade efter att manifestera någonting i relation till gudarna och döden. Kan vi använda sten som medium för kulturella värden än idag? Hur skulle detta ta sig uttryck? Jag menar att en sådan arkitektur är möjlig, och att striden kanske inte står mellan postmodernitet och klassiska ideal, utan om att försöka formulera en alternativ modernitet som sammanför både hållbarhet och skönhet.
