Ansvarig utgivare: Öyvind Vågen; adress: Critical Point c/o Färgfabriken, Lövholmsvägen 12, 117 65 Stockholm.
Ett hem är mer än tak över huvudet, och personlig assistans är mer än en budgetpost. Emil Erdtman rapporterar från Freedom Drive i Bryssel, där Europas independent living-rörelse samlades för att kräva självbestämmande, tillgängliga bostäder och ett slut på segregationen.
Av Emil Erdtman
Fortsätt läsa ”Freedom Drive i Bryssel – rätten att bestämma över sitt eget liv”
Vad händer när psykologen blir expert på diagnoser och metoder men slutar tänka kritiskt? Vi välkomnar Jakob Wood som ny skribent. Med avstamp i Noam Chomsky efterlyser han en psykologi som tar sitt intellektuella ansvar och ser människan i ett större sammanhang.
Av Jakob Wood
I essän De intellektuellas ansvar från 1967 skriver Noam Chomsky om hur intellektuella har ett ansvar ”att tala sanning och att avslöja lögner”. De bör syna bakomliggande motiv, egenintressen, falsk propaganda och så vidare. Kort och gott bör de inte stryka sin tid och dess makthavare medhårs, utan i mänsklighetens namn våga lyfta fram orättvisor, förtryck och antidemokratiska tendenser. Chomsky menar att många intellektuella ryggar för sitt ansvar och i stället intar ”expertrollen” genom att borra ned sig i tekniska aspekter och lämna övergripande etiska och mänskliga frågor därhän. Detta gör de enligt Chomsky för att bevaka och bevara sin egen maktposition. Som en följd av detta legitimerar de pågående inhumana övergrepp och krigsbrott. Den gången handlade det om amerikansk imperialism och i synnerhet Vietnamkriget. Jag blir nyfiken på vad som sker om vi applicerar Chomskys resonemang på dagens svenska psykologer. Har vi något intellektuellt ansvar? Hur ser det i så fall ut och hur förhåller vi oss till det? Är dagens psykologer intellektuella eller har vi snarare blivit teknokrater?
Fortsätt läsa ”Psykologens intellektuella ansvar att tänka själv”
Hur kunde längtan efter skönhet och frihet förvandlas till politisk dogmatism? Channa Bankier ser tillbaka på 1960-talets drömmar om Kina, på konsten och romantiken – och på de år då hon och andra unga förväxlade politik med estetik.
Texten publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter den 27 maj 2008.
Av Channa Bankier
Man måste komma ihåg att vi var mycket unga
man måste också komma ihåg att vi var romantiker
man måste komma ihåg att vi var drömmare
man måste också komma ihåg att det tidiga 60-talet var en
drömmande tid
en öppen tid
vad som helst kunde hända
allt från utplåningen i atomvapenkatastrofen till den
absoluta hänförelsen i
fucking vadsomhelst
bara det kändes ordentligt
Krigsåren kastar fortfarande en lång skugga över Balkan. Trots att många år gått sedan krigen i Kroatien (1991–1995), Bosnien-Hercegovina (1992–1995) och Kosovo (1998–1999) finns såren kvar och den extrema nationalismen är utbredd. Det har blivit mycket tydligt hösten 2026.
Fortsätt läsa ”Krigets långa skugga över Balkan”
From the struggle for abortion rights in Italy to the campaign for a more united Europe, Emma Bonino treated freedom as a responsibility, not a settled achievement. A personal remembrance of a politician whose causes mattered more to her than their electoral rewards.
I remember Emma Bonino from Italian television long before I properly understood who she was.
Growing up in Italy in the 1990s, I would see this small, determined woman on screen with an unmistakable voice and presence. On television, so often dominated by entertainment, spectacle and frivolity, she stood out to me. She was serious without being solemn, stubborn without seeming particularly interested in pleasing anyone, and above all independent in thought.
Fortsätt läsa ”Emma Bonino’s Legacy: The Responsibility to Defend Rights and Freedom”
Adresserna i mammas fotoalbum leder oss tillbaka till släktens hus i Budapest. Under en resa med mina bröder och vår pappa väcks frågor om flykten, det judiska arvet och vårt ansvar för varandras liv.
Jag tillbringade midsommardagarna i Budapest i juni 2026 tillsammans med mina bröder och vår pappa. Mamma gick dessvärre bort för över ett år sen. Under vår uppväxt gjorde familjen en resa till Ungern då vi passade på att göra en dagsutflykt till Budapest. Min yngsta bror minns dock ingenting av den resan. Min andra bror, som är några år äldre, har enstaka minnen av den. Själv minns jag desto mer eftersom jag är äldst av oss syskon. Jag har även återkommit till Budapest i vuxen ålder, men denna gång återupptäckte jag staden tillsammans med mina bröder och vår pappa.
Fortsätt läsa ”I släktens spår i Budapest”
Vid min mammas dödsbädd blev frågan om människans värde konkret. Omsorgen om henne, familjens flykthistoria och samtidens krig för mig till frågan om vilka liv vi erkänner som värdefulla – och vilka förluster vi förmår sörja.
Vi lever otvivelaktigt i en skakig och orolig tid. Vi stretar vidare i våra liv medan samtiden kan framstå som fragmentarisk och polariserad. Tempot är ofta högt och olika världsbilder krockar med varandra. Det är också starkt oroväckande att auktoritära tendenser vinner alltmer gillande i samhället och på den globala arenan. Som om inte det vore nog, pågår krig och hotar människors existens på olika håll i världen. Det väcker frågan om hur vi förhåller oss till tiden och vad vi gör av den, liksom vad mänskligt liv och värde egentligen har för betydelse – och hur detta förmodade värde kan förstås och artikuleras. Dessa tankegångar förstärktes för mig då min mamma befann sig i livets slutskede.
Fortsätt läsa ”Sörjbara liv och värdighet vid livets slut”
En sommarkonsert i Kraków får Sonia Engström att återvända till Szymon Laks, en alltför sällan spelad polsk tonsättare. Hans musikkunskaper bidrog till att han överlevde Auschwitz-Birkenau. Men hans verk rymmer långt mer än vittnesbördet om Förintelsen: polska och judiska klanger, jazz och ett luftigt, dansant tonspråk.
Läs också: Sonia Engström om Maria Jarema i Kraków.
Under några dagar i juli och augusti samlades en lite udda skara musikälskare i Kraków för att bevista musikfestivalen Festiwal Muzyki Polskiej. Detta följe, som jag gärna sällar mig till, har med andra ord en förkärlek för polsk konstmusik.
Fortsätt läsa ”Szymon Laks – musiken som räddade och återskapade liv”
Den 3 juli gick den iranska författaren Shahrnush Parsipur ur tiden. Parsipur föddes 1946 i Teheran och skrev tidigt noveller och artiklar. Hon studerade sociologi och på 1970-talet arresterades hon för sina politiska åsikter. År 1976 lämnade hon landet. Hon dog i San Francisco. Den 7 augusti hölls en minnesstund för Shahrnush Parsipur. Under kvällen höll hennes svenska förläggare Massood Mafan på Baran förlag det tal som vi har fått tillåtelse att publicera nedan.
Av Massood Mafan
För mig var Shahrnush Parsipur inte bara en av Irans främsta samtida författare. Redan från början blev hon en del av Baran förlags identitet. Under mer än tre decennier kom vår relation att förändras och fördjupas – från ett samarbete mellan förläggare och författare till vänskap, gemenskap och många gemensamma resor.
När vi bestämde oss för att grunda Baran förlag sammanföll det med att Shahrnush återigen hade gripits och att hennes roman Kvinnor utan män hade förbjudits i Iran. Vi tänkte därför att den första bok vi skulle ge ut på Baran borde vara just detta verk, i en ny upplaga.
Fortsätt läsa ”Så länge någon läser henne, finns Shahrnush Parsipur kvar”
Kan Rökstenen läsas som ett försök att återställa en värld som sonens död har slagit sönder? Med Bo Ralphs och Fredrik Ousbäcks tolkningar som utgångspunkt utforskar denna essä gåtan, sorgen och poesin som bärare av en hotad kosmisk ordning.
Av Simon Carlfjord
I kategorin symboliska universa inristade i sten intar Rökstenen i Östergötland en särställning i Sverige. Under senare år har tolkningsfältet kring Rökstenens betydelse vidgats. Den som kanske mest utmanat tidigare konsensus är Svenska Akademiens ledamot Bo Ralph, som 2021 publicerade sin cirka 1 000 sidor långa bok Fadern, sonen och världsalltet. Likaså har historikern och filmaren Fredrik Ousbäck med sin uppsats från 2007 Rökstenens och futharkens platonska kosmologi samt genom föreläsningar utmanat forskningsvärlden.
Fortsätt läsa ”Fimbulvintern är gryningens svarta mjölk”
Av Anna Celander
Vet du att papper har ett minne? När ett papper har fuktskadats, blivit vågigt och behållit den formen under en längre tid är det svårt att få det helt slätt igen. Det går att fukta upp papperet och släta ut det, men vid minsta ökning av luftfuktigheten börjar det röra sig för att försöka återgå till sin skadade form. Mängden fukt som behövs är olika för varje papper, varje ”individ”. Jag behöver därför ha kontroll på hur mycket fukt som tillförs för att papperet skall vara tillräckligt avslappnat för att kunna pressas och slätas ut. Hellre en aning för mycket fukt än för lite.
Ibland kan mediet som använts på papperet vara fuktkänsligt. Med för mycket fukt riskerar då ytskiktet, själva konstverket, att blöda. Genom åren har jag lärt mig att jag måste lyssna på varje papper som skall pressas, ta hänsyn till just det papperets behov för att det ska kunna släppa minnet av sin skadade form. En del blir helt släta igen och förblir så. Andra blir bara måttligt släta. Då behöver jag emellanåt tala om acceptans och tidens tand med den som äger papperet eller konstverket jag behandlat. Vikten av att vörda och förvalta. Se det fina hos objektet som tidsbärare.
Fortsätt läsa ”Ur tjänstedagboken – samtal kring papperskonservering”
István Molnár hittar figurer och berättelser på Stockholms husväggar, elskåp och trottoarer. I det här numret visar vi ett urval ur hans ”Bilderbok”. Sara Shamloo ställer sex frågor om fotografi, om att börja i pensionsåldern och om varför en bild inte är färdig förrän den har fått en titel.
Av Sara Shamloo
Jag fotograferar små abstrakta mönster och figurer som jag hittar på gatorna i Stockholm. Figurer på husväggar, containrar, elskåp, lyktstolpar, staket och trottoarer. Sedan springer jag hem och bearbetar bilderna i programmet Lightroom (en sorts enklare Photoshop). Jag redigerar kontraster och färger men ändrar inte på själva figurerna. Till sist måste jag bestämma mig för vad jag ser på bilderna. Välja titel. En bild är färdig först när den har fått en titel.
Fortsätt läsa ”Sex frågor om fotografi till István Molnár”
Läkarens ordination om dagliga promenader fick István Molnár att se de välbekanta husfasaderna på nytt. I sprickor, fläckar och ojämnheter upptäckte han figurer och berättelser. Här visar vi ett urval ur hans ”Bilderbok”.
Min läkare ordinerade långa, dagliga promenader. Det skulle hjälpa mot min onda rygg. Motvilligt började jag spatsera upp och ner på gamla välbekanta gator i området där jag bor. Jag passerade hus och kvarter som jag hade sett tusentals gånger tidigare. Emellertid, av någon konstig anledning, började jag efter ett tag att byta fokus och se på ett annat sätt på dessa välkända husfasader. Det var som att upptäcka en ny värld, eller snarare en ny dimension i en välbekant värld. Jag stannade upp vid till synes blanka väggytor och började fotografera små sprickor, fläckar, missfärgningar och ojämnheter i murbruk och stensättning. Alla hus var olika! Varje steg förde mig till nya, spännande figurer, mönster, magiska tecken och mystiska meddelanden. Jag var tvungen att hitta dem, begrunda dem och tillskriva dem någon sorts mening.
Se fler av István Molnárs bilder här!
Klicka på pilarna i bildspelets övre högra hörn för att visa bildspelet i helskärmsläge.
Fotografier i bildspelet: István Molnár.
István Molnár fotograferar figurer och mönster på Stockholms husväggar och ger dem titlar och korta texter på svenska och ungerska.
Sofia Thoresdotter: Hur kan du veta det? Om språket, makten och det heliga seendet
Emil Erdtman: Freedom Drive i Bryssel – rätten att bestämma över sitt eget liv
Jakob Wood: Psykologens intellektuella ansvar att tänka själv
Channa Bankier: Bländad av det asiatiska ljuset – drömmen om (det maoistiska) Kina
Ulf B Andersson: Krigets långa skugga över Balkan
Chiara Gelmini: Emma Bonino’s Legacy: The Responsibility to Defend Rights and Freedom
Mira Horovitz: I släktens spår i Budapest
Mira Horovitz: Sörjbara liv och värdighet vid livets slut
Sonia Engström: Szymon Laks – musiken som räddade och återskapade liv
Massood Mafan: Så länge någon läser henne, finns Shahrnush Parsipur kvar
Simon Carlfjord: Fimbulvintern är gryningens svarta mjölk
Anna Celander: Ur tjänstedagboken – samtal kring papperskonservering
Sara Shamloo: Sex frågor om fotografi till István Molnár
István Molnár: Utdrag ur István Molnárs ”Bilderbok”
Petra Werner: Former av närvaro
Carolina Hindsjö: Mellan minne och utopi – Carolina Hindsjö på Platforms Project i Aten
Chiara Gelmini: Istria and the Price of Returning
Anna Wallsten: Ingen går i LA – utom jag
Henrik Johansson: Arbetarlitteratur mellan Sverige och Italien
Ulf B Andersson: Ellen Key – högaktuell hundra år efter sin död
Emil Erdtman: Nyskrivet: Folkhögskolan där vi formades – ett återbesök
Madeleine Engström Broberg: Musikalisk folkbildning i Ransäter
Tisdagspoeterna: Dikter från ett vardagsrum på Södermalm
Sam Carlquist: Om poetik
Sam Carlquist: Nyskrivet: Homage till Jean Genet
Carsten Schale: Romanen som tankerum
Carsten Schale: Språk och levd erfarenhet i modern filosofi
Simon Carlfjord: Språkmodeller som språkvärldar
Sara Shamloo: Sex frågor till Jonas Rasmussen om poesi
Jonas Rasmussen: Nyskrivet: Se men också röra
Soly Erlandsson: Samlade fågelobservationer i en trädgård
Eva Hildursmark (text) och Mickael Fredblad (foto): Fågelsång Sverige runt
Vad händer med skapandet när jaget träder åt sidan? Från barndomens varseblivning till måleri och fri improvisation söker Petra Werner former av närvaro där något ännu okänt kan ta gestalt.
Av Petra Werner
I mina tidigare texter har jag behandlat teve och film, musik och konst, men mitt egentliga akademiska huvudämne är estetik, detta så svårfångade ämnesområde. Estetik handlar om att även form har ett innehåll, och det gäller då att söka definiera detta formens innehåll. I nedanstående text försöker jag med avstamp i personliga erfarenheter och konstnärlig verksamhet av olika slag formulera en vardagens estetik, med förhoppningen att också bidra med ett perspektiv på begreppet estetik.
Fortsätt läsa ”Former av närvaro”
I en gammal tobaksfabrik i Aten möts konstnärsdrivna initiativ från flera länder. Carolina Hindsjö deltog i Platforms Project med Studio 44 och utställningen Utopia – och fann både nya samarbeten och en installation där besökaren blir en del av verket.
Av Carolina Hindsjö
Anteckningar från Platforms Project i Aten, 17–20 september 2026.
Jag är på Platforms Project, en oberoende konstmässa i Aten, Grekland. Mässan startade 2013 och har varit igång sedan dess. I år deltar flera svenska gallerier och samarbeten mellan Sverige och andra länder. Här finns utställare från bland annat Frankrike, Nederländerna och Storbritannien, liksom många gallerier från Grekland. För mig, som inte har så stor koll på grekisk samtidskonst, är det roligt att se verken.
