Christopher Nolans storfilm The Odyssey har svensk premiär samtidigt som Stephen Frys nytolkning av Odysséen når svenska läsare. Men varför fortsätter Homeros irrande hjälte att fascinera oss nästan tretusen år senare? I denna essä återvänder Torbjörn Elensky till Pietro Citatis lysande läsning av Odysseus – en gestalt som kanske säger mer om vår egen tid än någon annan hjälte i antiken.
Av Torbjörn Elensky
En hjälte för vår tid
Att vara på flykt, på vandring, på resa – att leva i exil och längta till det gamla hemmet, kanske rentav en dag verkligen kunna återvända, om det ännu finns något kvar att återvända till, eller att ge sig ut i världen på jakt efter äventyr, erfarenhet, kunskap, rikedom eller ett bättre liv: detta hör till vår tids vanligaste drömmar. Och våra hjältar? Upptäckare, pionjärer, rebeller, äventyrare. Krigets hårda, enkla och raka hjältar, som Akhilleus, är oss ganska främmande, liksom de stora riksgrundarna, statsbyggarna och imperiemakarna: samhällets stöttepelare och patriarker. Nej, om det finns en hjältetyp som passar vår tid är det snarare den ensamme och vänfaste, äventyrslystne och hemlängtande, självständige och ödesbundne: den uppfinningsrike, vetgirige och berättarglade skojare som överlevde både krig, exil och hemkomst – Odysseus. Det är inte för inte som sången om just honom blev mönster för James Joyces roman om mannen på gatan, Ulysses. Eller som just hans saga lockade Eyvind Johnson till nyskrivning i Strändernas svall.
Den här essän skrevs ursprungligen i samband med Pietro Citatis bok La mente colorata. (2002). I dag, när intresset för Homeros åter växer genom Christopher Nolans storfilm The Odyssey och Stephen Frys nytolkning av Odysséen , framstår texten som minst lika aktuell som när den först skrevs.
”Finns det en hjältetyp som passar vår tid är det den ensamme och vänfaste, äventyrslystne och hemlängtande Odysseus.”
Odysseus är en hjälte som inte liknar någon annan. Hans rykte har inte alltid varit gott. Redan i Iliaden uttrycker både Agamemnon och Akhilleus sitt förakt för honom. Särskilt Akhilleus framstår som den mångförslagne, sammansatte och manipulative Odysseus raka motsats: hård och enkelspårig, vredgad och oförsonligt hämndlysten. Odysseus vet, till skillnad från Akhilleus, att dölja sina avsikter för att uppnå resultat.
En hjälte för vår tid? Feg är han naturligtvis inte, men intelligent: han inser att ära inte är till mycken glädje om priset är ett helt substanslöst skuggliv, utan tid, tyngd eller riktning, nere i den eviga glömskans Hades. Visst är det gott att vara mångbesjungen, men ännu bättre att vara vid liv hemma på Ithaka med hustrun Penelope och få se sonen Telemakhos växa upp till man.
”Odysseus vet, till skillnad från Akhilleus, att dölja sina avsikter för att uppnå resultat.”
Hemkomsten och den långa väntan
Vilken ironi då att just Odysseus, efter att ha lurat trojanerna med sin stora trähäst och därmed förskaffat grekerna segern – inte genom Akhilleus slags hjältemod, utan genom föraktlig list och bedrägeri – blir den som tvingas irra längst längs Medelhavets alla vikar, öar, stränder, sund och bukter och upplever fler äventyr än alla de andra akajerna tillsammans. Och att han blir den ende av hjältarna från Ilion som också besjungs i ett eget epos. Andra fick förstås i gengäld ganska mycket dramatik skriven kring sina tragiska, blodiga hemkomster till havererade familjer, som vi kan läsa om i till exempel Orestien. Odysséen är också ovanlig i världslitteraturen genom att den faktiskt har ett lyckligt slut, trots att Odysseus först tvingas irra runt haven i tio år, efter att redan tio år gått till spillo vid Troja.
Säkert är det lättare för många i dag att förstå Klytaimnestra, som tog sig en ny make under den långa tid hennes Agamemnon var ute på krigarstråt, än den dygdiga – man frestas nästan till anakronismen ”borgerliga” – Penelope, som sitter ensam och kysk och troget väntar på sin make i hela tjugo år, medan friarna ansätter henne med sina anbud och hon väver, river upp, väver och river upp om och om igen, som för att åstadkomma en reva, ett hål i själva tiden. Fast det är klart: med tanke på kvinnans roll i det gamla Grekland kanske hon faktiskt var ganska nöjd med att ha funnit ett slags frihet där i glappet mellan maken Odysseus och de många friarna?
Sonen i huset däremot, Telemakhos, valpig och osäker, uppvuxen utan någon manlig förebild, har det svårare. Han vill inte inse det som alla andra tar för ett faktum: att pappa troligen är död, utan att Telemakhos någonsin fick lära känna honom. Han vägrar att ge upp sin dröm om att faktiskt en dag få träffa sin far och ger sig själv ut på en resa för att söka honom. Han stannar till hos faderns gamle vapenbroder Menelaos och lyssnar till dennes berättelser om Odysseus liv och karaktär.
Pietro Citati öppnar Odysséen
Om allt detta har den produktive Pietro Citati skrivit en överflödande, uppslagsrik essä, La mente colorata: Ulisse e l’Odissea (Mondadori, 2002). Pietro Citati är en av dessa författare som bidrar till att göra kritiken och den litterära essäistiken till genrer i sin egen rätt. Liksom Claudio Magris och Roberto Calasso är han italienare, och det verkar som om den italienska jordmånen är den rätta för denna typ av litteratur om litteratur som med lätt hand ägnar sig åt att öppna böcker i stället för att slå igen – och in – dem.
”Hos Citati är Odysseus en produkt av sin tid – och just därför kan han tala till vår egen.”
Under sin då drygt fyrtioåriga bana hade han skrivit om bland andra Proust och Kafka, Katherine Mansfield och Lewis Carroll. Under senare år hade han dessutom författat en samling böcker som, utan att egentligen ingå i någon serie, alla korresponderar med och fördjupar varandra: La luce della notte, om inspirationens gudomliga ljus och de stora myterna i världens historia, med nedslag hos skyterna, i fornkristendomen, islamisk bibelläsning och Mexikos fall; L’armonia del mondo, om den nya tidens mytbildning och berättelser, från Goethe till Berlusconi; Il male assoluto, som behandlar ondskans många personifikationer i 1800-talets romankonst; och så den då senaste boken, La mente colorata – på svenska ungefär ”det mångfärgade medvetandet”,
jämför engelskans the coloured mind – som behandlar Odysseus och Odysséen som något levande och angeläget: inte bara tidlöst och upphöjt, utan verkligt samtida, på det sätt som den stora litteraturen alltid är samtida. Han tecknar bakgrunden, både den mytiska och den historiska, och diskuterar berättelsens människogestalter och deras relationer till gudarna – främst Odysseus relationer, naturligtvis – utan att förminska eller symbolisera vare sig det ena eller det andra. Han lyckas göra framställningen aktuell utan att göra några eftergifter åt ett populariserande utplattande av gestalterna: han är inte ute efter att utnyttja Odysséen för sina egna syften, utan närmar sig den varligt, väl förberedd och obeväpnad.
Att förstå det främmande
Hos Citati är Odysseus en produkt av sin tid – en tid på många sätt så olik vår egen att handlingarnas bevekelsegrunder i de homeriska eposen sällan är begripliga för oss rakt upp och ner, såvida vi inte ägnar oss åt ett slags prokrustesläsning som tvingar berättelsen att foga sig efter våra egna kategorier. Gudarna är hos Citati verkligen gudar. Kyklopen Polyfemos har faktiskt ett ensamt öga mitt i pannan. Skylla och Karybdis är två riktiga monster. Det finns en raffinerad naivitet i detta: en enkelhet som vuxit ur en grundlig behärskning av ämnet. Citati för läsaren in i och genom Odysséens världar och karaktärer i ett parlando som, trots att det ibland svindlar, aldrig tappar markkontakten.
Genom att förtydliga det främmande i Odysseus tillvaro – som rör sig mellan mytiska och verkliga världar, bland gudar, monster och människor, i en tid då religion, seder, ja själva begreppsbildningen följde andra regler än dem vi är vana vid – öppnar Pietro Citati en verklig möjlighet att komma nära och förstå Odysseus, så oavslutat som man förstår böcker och människor, och att förstå hur han på allvar kan tala till vår egen tid. Detta är inte alls paradoxalt, utan följdriktigt. Det innebär helt enkelt att inte låta schablonerna styra den egna uppfattningsförmågan, att inte bara betrakta verket utifrån sina egna begränsade förväntningar och erfarenheter, utan att se verket och dess gestalter i helfigur, med uppmärksamheten på helspänn och med så pass stor ödmjukhet att man kan låta öppningarna förbli öppna.
Det Pietro Citati har skrivit är alltså inte en inledning till Odysséen som kan användas som förberedelse inför en läsning av verket; det är inte fråga om någon popularisering. Snarare är La mente colorata en bok som kan fungera som en ingång till en omläsning för någon som redan har ett visst grepp om stoffet – en specialintresserad lekman som vill göra en utflykt tillbaka till källan. Det är också en högst personlig bok, ett verk i sin egen rätt och en närläsning, fast inte filologisk, av Odysséen, naturligtvis färgad av upphovsmannens särskilda temperament och intressen.
Pietro Citati älskar de gamla myterna. Han skriver om grekerna och deras gudar med samma självklarhet som om det vore Alice i Underlandet eller På spaning efter den tid som flytt. Athena är för honom lika levande som Anna Karenina. Pietro Citati är en osentimental nostalgiker, och de teman han väljer att lyfta fram i världslitteraturen – vare sig den är västerländsk eller orientalisk, forntida eller modern – är de som ligger honom själv närmast: minne och glömska, identitet och berättelse, frihet och öde.
”Bland de farligaste frestelser han möter finns glömskan – glömskan av hemmet, plikten och sig själv.”
Ingen, Envar och glömskan
Odysseus är förställningens och förklädnadernas mästare: genom hans list segrar grekerna vid Troja, och genom den räddar han upprepade gånger sig själv och sina mannar undan hämndlystna gudar, monster och frestelser. Mest känd är berättelsen om hur han tar sig ur fångenskapen hos kyklopen Polyfemos genom att kalla sig Outis: Ingen – så att de andra kykloperna bara skrattar åt den arme Polyfemos när denne högljutt klagar över att ingen har stuckit ut hans öga. När han väl har klarat sig undan, ropar Odysseus emellertid högmodigt ut sitt namn, blir identifierad och straffas följdriktigt av Polyfemos far Poseidon. Efter den betan är Odysseus alltid försiktigare och döljer sin sanna identitet ända in i det sista, både när han uppträder vid fajakernas hov och när han, oigenkännlig för alla utom sina trognaste gamla tjänare, har återvänt hem till Ithaka.
Bland de farligaste frestelser som han i många former utsätts för under sin resa finns glömskan: glömskan av hemmet och plikterna och det bokstavliga förlorandet av sig själv i en gudalikt ansvarslös tillvaro hos lotofagerna, Kalypso och Kirke – en form av ljuvligt ansvarslös glömska som bara anstår de odödliga och som Odysseus, mer eller mindre motvilligt, tvingas bryta upp från när han påminns om vem han är. Denna privilegierade guldåldersglömska kompletteras av det ickeliv han möter vid sin nedstigning i Hades: alla hans vänner, de mångbesjungna, irrar där som kraftlösa skuggor av sig själva. Berömda är Akhilleus ord:
Jag skulle föredra att få leva ute på landet
såsom dräng hos en stackars utblottad bonde, som knappast
hade till livets nödtorft – framför att härska härnere
över alla de hädangångna mänskornas själar.
(T)
Att välja människolivet
Odysséen är för Citati inte minst berättelsen om hur gudarna drar sig tillbaka från jorden och hur människan – Odysseus, som är både Ingen och Envar – väljer livet, det enkla och verkliga, och avstår från gudars och andra odödligas tidlösa tillvaro: i stället för nektar och ambrosia, vin och bröd; i stället för evighet och odödlighet, årstidernas och generationernas växlingar – sådd och skörd, sådd och skörd.
”Några dagar räcker för att återspegla ett decennium. En värld är varje ö.”
Berättelsen bortom slutet
Men berättelsen om Odysseus tar faktiskt inte slut i Odysséen. Citati låser inte heller in legendens gestalter i sin egen läsning: där finns en fortsättning, utanför och bortom boken, där Odysseus kanske ger sig ut på nya långseglatser. Eller avlider han i stillhet hemma i den stora säng som han själv har snickrat åt sig och Penelope? Kanske upptäcker han så småningom Amerika? Nya galaxer med Starship Enterprise? I Odysséen finns inget svar på hur han slutade sina dagar, liksom Trojas fall inte skildras i Iliaden. Citati rör sig i sin läsning mellan dessa båda poler: öppenheten inför omöjligheten att säga det sista ordet och insikten om att litteraturen trots allt lever just genom sina inskränkningar – att skrivandet är en begränsningens och urvalets konst. Några dagar räcker väl för att återspegla ett decennium; en gest eller en replik återger en gestaltens samlade livserfarenhet och ställning; en värld är varje ö.
Torbjörn Elensky är författare och kritiker och medverkade första gången i Critical Point 2018 med artikeln ”På jättars axlar” – manifest för en borgerlig kultursyn”.
