Plingeling – Olle Bonniér och musiken

Av Andreas Engström

En av det svenska efterkrigsårens mest radikala konstnärer, Olle Bonniér (1925–2016) skulle blivit 100 år i år och är aktuell med en stor utställning på Norrköpings konstmuseum. Bonniér arbetade med måleri grafik och gjorde skulptur. Projekten var inte sällan storslagna och monumentala. Hans nonfigurativa arbeten kan också ses som en tidig form av konceptkonst. Bonniér hade ett starkt förhållande till den radikala samtidsmusiken och av hans idébaserade verk kan Plingeling rent av betraktas som en tidig form av grafiskt partitur. Målningen har även tolkats av musiker. Vi återpublicerar här en intervju med Olle Bonniér om Plingeling från 2002.

Olle Bonniér. Plingeling Tillkomstår 1949, Teknik/MaterialGouache och blyerts på papper.

1949 skrev eller rättare sagt målade konstnären Olle Bonniér Plingeling, som är en ungefär en och en halv meter lång målning med glest utplacerade punkter. Tanken var att detta skulle fungera som ett partitur färdig att tolkas, men det dröjde ända tills 1983 innan stycket framfördes för första gången, då av Karl-Erik Welin och Eva Nordvall.

– Mitt stycke gick helt obemärkt förbi, berättar Bonniér som jag träffar tillsammans med pianisterna Mats Persson och Kristine Scholz inför ett framförande av Plingeling [på Konstakademien i november 2002]. Nu sker det ju lite oftare, det verkar som om nya grepp kräver några årtionden innan man är redo för dem.

Att Bonniér för drygt femtio år sen målade ett så säreget partitur kom sig av att han vid tiden strävade efter att lämna den komplexa form av abstraktion som hans måleri hade närmat sig. Att han fann en utväg i musikens vokabulär är väl knappas att se som en ren tillfällighet. Redan 1939 ingick Bonniér i en tidig upplaga av vad som senare kom att bli den så kallade Måndagsgruppen. Bonnier hade alltså tidigt kontakter med den radikala kärnan i svenskt musikliv. Men vad Feldman och andra amerikaner höll på med vid samma tid hade han givetvis ingen aning om. Det var först tiotalet år senare som dessa på allvar introducerades i Europa och som den grafiska notationen slog inom avantgardet. Inspiration hämtades istället från annat håll.

– Mitt första ideal var tjecken Alois Hába och hans utforskande av mikrointervall. Under 40-talet kom jag även att intressera mig för Edgar Varèse. Vid 14 års ålder gifte jag mig med radion och på så sätt kom jag i kontakt med musik som man annars inte kunde höra i Sverige.

Bonniér berättar också att han under ett par år förkastade alla tidigare konstriktningar förutom dadaismen. Även här var han tidigt ute. Dadaismen blev åter aktuell först kring 1960 och på svenska breddgrader kan man till och med tala om ett slags introduktion. Mycket av den gränsöverskridande och genreupplösande konst som gjordes vid denna tid kallades mycket riktigt ibland för neodada.

Mats Persson och Kristine Scholz har spelat Bonniérs stycke tidigare, och ikväll, lördag, är det dags igen, på Konstakademin i Stockholm där de dessutom framför hela sex nya stycken för första gången. Hur skiljer sig då Bonniérs stycke från andra från ungefär samma tid?

– Hos Earle Brown kunde en interpret som David Tudor efter Browns noggranna anvisningar göra ganska exakta kalkyleringar för hur han skulle spela styckena, berättar Mats Persson. Den möjligheten finns inte i Plingeling, där finns inga utrymmen för exakta beräkningar. Våra tolkningar skiljer sig därför en del från gång till gång.

– Dessutom är det här verkligen frågan om ett konstverk. Andra grafiska partitur kan visserligen också vara vackra att titta på, men detta är något helt annat, menar Kristine Scholz, som därmed understryker att Plingeling förutom att vara ett unikt grafiskt partitur även är ett tidigt exempel på en lyckad förening av bild och ton.