Det råder en stark hegemoni i synen på barns psykiska hälsa och diagnostikens makt är stor. Stora resurser läggs på utredningar samtidigt som psykoterapeutiska insatser är lågprioriterade och blir, av politiska och ekonomiska skäl, utan finansiering. I stället för att beskriva barn som dysfunktionella och dela ut diagnoser, skulle barnpsykiatrins fokus kunna ligga på att tolka barnets rastlöshet och rotlöshet som ett uttryck för socialt utanförskap. Soly Erlandsson anser att studiet av psykisk ohälsa måste erkänna och förstå värdet och innebörden av det generationsöverstigande traumat.
Wendela Forneman Jobsson förtrollades tidigt av estnisk körmusik. Allt började 2009 då Wendela var tolv år och tillbringade en vecka i den estniska staden Pärnu. Efter några dagar i familjens hyrda lägenhet hittade hon en CD-skiva med estnisk körmusik. Körmusik var inget nytt för Wendela som gick i Adolf Fredriks musikklasser. Musiken som snart strömmade ut från högtalarna var det vackraste hon någonsin hade hört.
Du folkkära välfärd. Minns du alla löften du än gång stod för? Att ingen skulle falla mellan stolar, Att ingen skulle bäva för morgondagen i sin säng. Att ingen skulle sakna just stolar och sängar? Minns du tiden då du räknades som inredning, en trygg soffa av självklarhet.
Om man söker i den svenska dagspressens arkiv på litauern Mikalojus Konstantinas Čiurlionis namn, är skörden tunn. Bland de fåtal träffar man får nämns namnet oftast blott som en parentes. Som exempelvis i Peter Cornells understreckare från 2020, där Čiurlionis beskrivs som en av alla konstnärer som kring förra sekelskiftet attraherades av ockultism och spiritismseanser. Eller i Sofia Lilly Jönssons recension av Östersjöfestivalens invigningskonsert 2011 där Čiurlionis symfoniska dikt Havet (Jūra) från 1907 beskrivs som fin ”men ooriginell”. Inte ens förra året, när Litauen firade 150-årsjubileet av Mikalojus Konstantinas Čiurlionis födelse, nämns han i svensk press. Det är inte utan att man känner viss sorg över att svenska läsare inte unnats få göra bekantskap med denna intressanta litauiska mångsysslare, ty han är en pärla som lätt bländar med sin tjuskraft.
Här föreslås ett nytt sätt att förstå AI – inte som teknik, utan somden Andres Intelligens. Med Jacques Lacans psykoanalys som lins utforskar Simon Carlfjord hur algoritmer omformar subjektivitet, mening och självbild. En text om rivalitet, hallucinationer och det riskabla men också absolut nödvändiga i att brottas med den nya Andre.
Samtalet kring AI är inte enbart en teknisk frågeställning utan en central angelägenhet för hela humanioran. Den tekniska utvecklingen tvingar fram existentiella frågor som i sin tur en kräver djupgående analys. Här föreslår jag att man skulle kunna använda Jacques Lacans psykoanalys som grund för att skapa nya konceptuella verktyg. Genom att ge termen AI den nya språkliga dräkten ”den Andres Intelligens” kan en fördjupad psykologisk förståelse för denna tekniska innovation etableras.
Från och med det här numret, 1 2026, intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I detta nummer medverkar Desideria Jungelin med två dikter.
Hur skulle du beskriva din poesi?
Färgstark, ärlig, ibland hård, ibland mjuk. Jag tycker om kontraster. Funktionsrätt är viktigt för mig för det är ett perspektiv som ofta glöms bort.
How do our choices and political decisions affect the balance of nature? What does sustainable development mean in practice – and are we prepared to make the choices and sacrifices required to save our planet? Soly Erlandsson discusses our contemporary relationship to the environment, drawing on George Henrik von Wright’s eco-philosophy.
By Soly Erlandsson
Humans’ role in nature is pale and not at all prominent. Surely it is meant that we should, to someextent, merge with our origins? In ourselves, we are not strong. Therefore, we take our strengthfrom the surrounding elements – a kind of human chlorophyll, which gives us colour andnourishment (Photo & text by the author of the article,, 1973).Fortsätt läsa ”Ecosystems in crisis – Who takes responsibility for our future, and can the balance be restored?”
I sin nya krönika skriver Sonia Engström om när hon för första gången blev bjuden på borsjtj i Ukraina och hur stämningen tillfälligtvis sjönk när hon råkade kalla denna rödbetssoppa för rysk. Borsjtj är dock, som författaren också skriver, en kulturprodukt som från Ukraina snabbt spreds i öster- och söderled – och i samma veva omtolkades, eller utvidgades, maträttens kulturhistoria.
Vi ska inte här ytterligare sammanfatta Sonia Engströms text – den får ni istället gärna avnjuta i sin helhet i detta nummer. Däremot drar vi gärna parallellen mellan matkultur och hur vi tänker med Critical Point. Precis som maträtter ses som den kulturprodukt som har bäst förmåga att röra sig över gränser och blandas med nya ingredienser, strävar vi i Critical Point efter att låta tankarna, ämnena och artiklarna röra sig över vidsträckta områden. På så vis har vi funnit receptet till en form av kulturtidskrift och ämnessammansättning som svårligen låter sig finnas någon annanstans i Sveriges kulturtidskriftsflora. Några exempel:
I detta nummer tar Soly Erlandsson i en ytterligare essä sig an ett omfattande ämne, nämligen vårt ekosystem. Med utgångspunkt i George Henrik von Wrights filosofi samt hur människan genom historien förhållit sig till naturen som antingen läromästare och gud eller som något man bör tukta och ta kontroll över, diskuterar Erlandsson synen på utveckling, ekonomi, politik och vilka val och uppoffringar som krävs för att vi ska kunna rädda vår planet. En annan av våra flitiga författare, Petra Werner, återkommer i detta nummer med en essä där hon genom ett porträtt av filmaren Erik M. Nilsson ger fördjupande perspektiv på den svenska tv- och filmhistorien. Efter att i förra numret tittat närmare på den konstnärliga och ikonografiska utsmyckningen av några kyrkor i Stockholm, gräver Simon Carlfjord vidare där han står som konstruktör av pelare och valv i betong under jord, med en analys av stenen som kulturartefakt och meningsbärande element inom arkitekturhistorien.
Så tyvärr, vi har liksom inte plats för eller lust att diskutera vare sig Joakim Lundell, Epsteinbreven eller ge ett bidrag till diskussionen om ”indiekillens återkomst”. För detta hänvisar vi till dagstidningarnas kultursidor. Vårt mål har nämligen från första numret varit att presentera och fördjupa oss i allt det andra. Andra ämnen, nya röster, oväntade perspektiv. Några exempel:
I detta nummers konstblock diskuterar José Miguel Tur sin verksamhet och roll som museivärd. Vad innebär det att utföra sina arbetsuppgifter? På vilket sätt är man därmed medskapare till en ”teater-museologisk upplevelse” på den performativa plats som ett konstmuseum är? En museivärd är ständigt i dialog med besökarens och ens egna minnen, erfarenheter och upplevelser – och är således med att skapa dem. Och som en coda på konstblocket och sökandet vid sidan av allfarvägarna recenserar Andreas Engström en utställning och bok om konstnären Lars Fredrikson – en unik konstnär som tre decennier efter sin död med utställningen på Malmö Konsthall och Jonas (J) Magnussons bok kommit att inta en plats i den svenska konsthistorien.
Vi har också glädjen att välkomna ytterligare två nya skribenter: Maud Häger som återknyter till temat kultur på landsbygden i en artikel om folk- och hembygdsdräkter. Samt Mira Horovitz som normkritiskt närmar sig ämnet relationer. Slutligen bjuder vi som vanligt på ett avsnitt, det femte, ur Eli Getreus flyktingdagbok och på ett block med dikter, den här gången i översättning. Förutom en trio dikter av Ursula Le Guin presenteras tre samtida norska poeter – Rebecca Kjelland, Sigurd Helseth och Kjell Heggelund – med varsitt urval i översättning av Øyvind Vågen.
Med detta nummer inleder vi även en serie där vi presenterar några av den klassiska musikens mest berömda verk och verkformer för kyrkan. Lagom till jul inleder vi med ett av J. S. Bachs större verk, Juloratoriet.
Andreas Engström, Sara Shamloo Ekblad & Øyvind Vågen (ansv. utgiv.)
Tänk dig en trång buss i Kyjivs utkanter någon gång i början på detta sekel. Mot bussens fönsterrutor strömmar små isiga droppar av något som förefaller vara ett mellanting mellan regn, is och snö. Dropparna, eller vad det nu kan vara, gör det svårt att fokusera på det som finns utanför rutan. Husen, människorna och bilarna har förvandlats till suddiga fysionomier som planlöst flyter in och ut ur varandra.
Hur påverkar våra val och politiska beslut naturens balans? Vad innebär hållbar utveckling i praktiken – och är vi beredda att göra de val och uppoffringar som krävs för att rädda vår planet?Soly Erlandsson diskuterar med avstamp i George Henrik von Wrights ekofilosofi vår tids förhållande till miljön.
Av Soly Erlandsson
Människans roll i naturen, blek och inte alls framträdande. Visst är det väl meningen, att vi till endel ska smälta samman med vårt ursprung? I oss själva är vi inte starka. Därför tar vi vår styrka från omgivande element – ett slags mänskligt klorofyll, som ger oss färg och näring. Foto & text artikelförfattaren 1973Fortsätt läsa ”Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?”
Här får vi följa med in Eric M. Nilssons unika dokumentära värld, där gränserna mellan essä, poesi och kritik suddas ut. Genom experimentella grepp och oväntade perspektiv utmanar Nilsson både publikens vanor och dokumentärfilmens regler. Följ med på en resa genom svensk televisions mest nyskapande period – och möt en filmskapare som ständigt gör världen ny.
Stenen är i sig ett medium för sin tillkomsthistoria och sitt kemiska innehåll. Hur kan då sten genom bearbetning också bli ett meningsbärande element? Genom sin hårdhet och styrka kan sten skulpteras till ett medium för att kanalisera eller förkroppsliga en civilisations värderingar.
Av Simon Carlfjord
Konstakademin Stockholm från ”Stenen i Tiden”, Riksantivarieämbetet
Greker och egyptier använde inte sten enbart som dekoration; deras religiösa kulturer strävade efter att manifestera någonting i relation till gudarna och döden. Kan vi använda sten som medium för kulturella värden än idag? Hur skulle detta ta sig uttryck? Jag menar att en sådan arkitektur är möjlig, och att striden kanske inte står mellan postmodernitet och klassiska ideal, utan om att försöka formulera en alternativ modernitet som sammanför både hållbarhet och skönhet.
Att vara museivärd innebär att balansera mellan att vara osynlig väktare och synlig guide, där ensamhet och tystnad avbryts av oväntade möten och intensiva arbetsdagar. Vi följer här med bakom kulisserna på museet, där värdarnas vardag liknas vid ett skådespel med rutiner, improvisation och mänskliga relationer. Hur formar museivärdens roll både konsten och besökarens upplevelse – och varför är jobbet så mycket mer än att bara vakta tavlor?
”Är vi oss själva? Är vi en spegling av oss själva? Är vi rollfigurer?”
Vad är ett museum?
”En performativ plats där dess dominerande pedagogik, som är socialt och historiskt konstruerad, inleder en kritisk dialog med betraktarens minnen och kulturella historier”. (Garoian, 2001)
Om vi utgår från denna definition, innebär det att vi museivärdar är skådespelare! Låt oss se på detta genom en enkel semiotisk analys, där vi söker efter våra likheter och ser hur vi är utrustade.
I sin bok Andra våglängder, andra rymder för konsten. Om Lars Fredrikson (Oei Editör) formulerar Jonas (J) Magnusson det som att den i Sverige födde och i Frankrike verksamme konstnären Lars Fredrikson (1926–1997) hela tiden arbetat på gränsen. Detta ses som en av förklaringarna till varför Fredriksons verksamhet varit och förblivit mindre synlig för och inom en konstmarknad.
